Browsing by Subject "flygekorre"

Finland är ett skogsrikt land, men de existerande skogarna utgör dock kvalitativt enformiga habitat och det råder brist på varierade habitat i form av till exempel blandskog, skogar i naturligt tillstånd och äldre skog. Enligt tidigare studier utgör äldre skogar viktiga habitat för många skogslevande arter och mångfalden i skogarna minskar som en följd av habitatförstörelse. Vidare påvisar forskning att skogarna i Finland är ojämnt skyddade och merparten av skogsskyddet förekommer i norra Finland på statlig mark. Forskning påvisar att dagens moderna skogsbruksmetoder bidrar till att våra skogar är artfattiga och till de största hoten mot mångfalden i våra skogar klassas skogsbruket samt klimatförändringen. Att skogslandskapet i Finland utarmas är ett stort problem i och med att mångfald ökar ett ekosystems beständighet mot yttre störningar. För att åtgärda förlusten av biologisk mångfald har genvägar eller verktyg, med vars hjälp större arealer och flera arter samtidigt kan skyddas tagits fram. Till de här verktygen hör konceptet paraplyarter och en paraplyart är kortfattat en art med vars hjälp flera andra arter kan skyddas och vars förekomst indikerar på att ett lokalt habitat i närheten av paraplyarten är av hög kvalitet. Paraplyarter används explicit för att skydda habitat av hög kvalitet till exempel på områden där biodiversiteten är hög. Tidigare studier har visat att stora dagrovfåglar vanligen är effektiva paraplyarter i och med att deras boplatser kan associeras med en hög biodiversitet. Syftet med den här undersökningen är att klargöra huruvida skogslandskap i närheten av duvhökens (Accipiter gentilis) boplatser uppvisar en högre förekomst av vissa arter jämfört med kontrollområden. Kontrollområdena med vilka boplatserna jämfördes var av två slag: (a) äkta skogskontroller och (b) slumpmässigt utvalda skogskontroller. De äkta skogskontrollerna utgjordes av områden som kvalitativt motsvarade skogen intill duvhöksbon, medan de slumpmässigt utvalda skogskontrollerna utgjordes av skog av vilken typ som helst. För vart och ett av de här områdena undersöktes förekomsten av flygekorre (Pteromys volans) och blåbär (Vaccinium myrtillus). Förekomst av flygekorre karterades på basen av spillningsfynd och blåbärsrisets riklighet uppskattades via analyser av fotografier tagna över fältskiktet. Det insamlade materialet för båda arterna analyserades statistiskt med hjälp av LME - modeller. Resultaten påvisade att flygekorre förekom rikligare vid duvhökens boplatser än i de två kontrollskogarna. Flygekorrens habitatpreferenser överlappar till stor del med duvhökens och mina resultat överensstämmer med tidigare forskning som har påvisat att flygekorren har en nytta av duvhökens närvaro i form av skydd mot predation från nattaktiva rovfåglar. Flygekorren prefererar således samma skogstyper som duvhöken och intressant nog verkar duvhökens närvaro i sig vara viktigare för flygekorren än själva skogstypen. Enligt resultaten från avhandlingen är det dock inte heller uteslutet att en annan art/egenskap tillsammans med duvhöken fungerade som en paraplyart för flygekorren. Blåbärsris däremot uppvisade en rikligare förekomst vid äkta skogskontroller och duvhöksskogarna var troligen överlag för lummiga för blåbärets trivsel, men blåbärsris förekom dock rikligt vid 50 m från boplatserna. Således kan slutsatsen dras att flygekorren kan skyddas i fall av att skogslandskap med duvhöksbon skyddas. Duvhöken kan även ses som ett verktyg för naturskydd eller som en indikator för skogslandskap med hög mångfald, i vilka flygekorre samt en del blåbärsris förekommer. Om vi i framtiden vill ha flygekorre och blåbär i våra skogar bör därmed äldre skogar bevaras i och med resultaten påvisar att nämnda arter inte verkar trivas i moderna ekonomiskogar. En tillämpning av resultaten kunde vara att bruka paraplyarter och förekomst av nyckelbiotoper för naturskydd simultant.