Browsing by study line "Social Work"

Fakultet: Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet Utbildningsprogram: Samhällsvetenskaper Studieinriktning: Socialt arbete Författare: Matilda Lindfors Arbetets titel: En kvalitativ intervjustudie kring hur covid-19-pandemin har påverkat socialarbetares välmående i arbetet Arbetets art: Kandidatavhandling Månad och år: 05.2021 Sidantal: 28 Nyckelord: välmående i arbetet, socialt arbete, socialarbetare, covid-19, pandemi Förvaringsställe: Helsingfors universitets bibliotek Övriga uppgifter: Sammandrag: I denna kandidatavhandling presenterar jag resultaten av en kvalitativ intervjustudie vars syfte är att utreda om covid-19-pandemin haft en påverkan på socialarbetares välmående i arbetet. Avhandlingens huvudsakliga frågeställning lyder: Har covid-19-pandemin påverkat socialarbetares välmående i arbetet? I studien intervjuades tre socialarbetare med hjälp av en semi-strukturerad intervju. Materialet analyserades sedan med en kvalitativ teoristyrd innehållsanalys. Med hjälp av analysen kunde man kategorisera respondenternas svar i fyra kategorier, arbetsrelaterad stress, nya arbetssätt, arbetsgemenskap och nya utmaningar och etiska dilemman. I resultaten kom det fram att de tre respondenterna upplevde att de påverkats på olika sätt av covid-19-pandemin. Hur man upplever välmående i arbete är mycket individuellt och därmed är också påverkningarna av pandemin mycket individuella. Resultaten av kandidatavhandlingen är att pandemin har påverkat på varierande sätt på socialarbetares välmående i arbete.

Denna kandidatavhandling granskar hur den nyliberala politiken påverkar inkomstskillnaderna i den finländska välfärdsstaten. I avhandlingen tas det fram hur den nyliberala politiken har en tendens att öka inkomstskillnaderna. Stora inkomstskillnader kan leda till olika sociala problem både på en strukturell och en individuell nivå. I bakgrundsforskningen framkommer att 1990-talet var ett brytningsskede då de nyliberala ideologierna fick fotfäste i Finland. Juho Saaris forskning ligger i fokus, och därmed definitioner om den finländska välfärdsstaten, marginalisering och ojämlikhet. Tre forskningsfrågor besvaras i avhandlingen: 1) Hur påverkar den nyliberala politiken inkomstskillnaderna i Finland? 2) Vilka konsekvenser har inkomstskillnaderna för den individuella och strukturella nivån? och 3) Vilka utmaningar skapar den nyliberala politiken för den finländska välfärdsstaten? Den finländska välfärdsstaten utgör den teoretiska referensramen i avhandlingen. Materialinsamlingsmetoden är en beskrivande litteraturöversikt av tretton vetenskapliga artiklar som är publicerade i tidskrifterna Janus och Yhteiskuntapolitiikka. Analysmetoden är en teoristyrd innehållsanalys. Forskningsfrågorna besvaras och resultaten visar vilka konsekvenser den nyliberala politiken har lett till och vilka utmaningar den finländska välfärdsstaten drabbas av. Utifrån resultaten kan konstateras att det finns en grupp människor som man inte når med de rådande välfärdsstatliga systemen. Resultaten ger stöd för att den nyliberala politiken ökar inkomstskillnaderna i Finland och att den nyliberala politiken utmanar den finländska välfärdsstaten på olika sätt. Resultaten indikerar till att klyftorna inom samhället har ökat. Marginalisering och ojämlikhet har man inte klarat av att förebygga och de är utmaningar som den finländska välfärdsstaten borde kunna besvara. Sammanfattningsvis kan man konstatera att det finns behov för att utveckla nya metoder och system som kan garantera välfärdsstatens framtid och den grundläggande värdegrunden för jämlikhet.

Syftet för denna kandidatavhandling har varit att beskriva och förstå aktörers arbete och upplevelser av att arbeta med papperslösa personer i en liten kommun i Finland. Avhandlingen intresserar sig för hurdana erfarenheter, upplevelser och uppfattningar aktörerna har av att arbeta med papperslösa personer. Forskningsintresset i avhandlingen riktas speciellt mot aktörernas upplevda utmaningar, möjligheter och yrkesetiska överväganden. Avhandlingen är en kvalitativ studie,vars material består av tre transkriberade samtalsintervjuer med två kommunalt anställda socialarbetare och en aktör från tredje sektorn. Materialet samlades in i en liten kommun i Finland. Kandidatavhandlingen besvarar följande forskningsfrågor: 1) Hur upplever aktörer som arbetar med papperslösa personer sitt arbete? 2) Hurdana möjligheter och utmaningar identifierar aktörerna i sitt arbete för att hjälpa papperslösa? 3) Hur –och med vilka målsättningar navigerar aktörerna mellan de direktiv som finns? Samtliga informanter beskrev hur yttre omständigheter bidrog med utmaningar i deras arbete. Dessa härleddes till yrkesetiska konflikter, där deras yrkesetiska principer står i kontrast med nationella, kommunala eller organisatoriska direktiv och dagordningar. Aktörerna beskrev hur de skulle vilja arbeta mera för sina klienter. Tidsbrist, resursbrist, brist på samarbetspartners och okunskap skapade utmaningar i arbetet. Aktörerna identifierade även möjligheter i arbetet, speciellt i förhållande till sina möjligheter att utveckla sin egen expertis, ge psykosocialt stöd, påverka den egna organisationen och samarbeta med olika aktörer. Samarbete med olika aktörer beskrevs som ett viktigt och effektivt sätt att arbeta för klienten. Samarbete med tredje sektorn beskrevs även som medel att arbeta och erbjuda stöd utöver de direktiv och resurser som finns. Samtliga informanter önskade sig flera och tydligare samarbetspartners både från den offentliga sektorn och tredje sektorn. Aktörerna upplevde att deras arbete med papperslösa personer kan vara emotionellt tungt. Erfarenhet beskrivs som en viktig del för att arbetarna kunde anpassa sig till ett emotionellt belastande arbete. Aktörerna visade speciell oro för barn, familjer och personer med psykiska sjukdomar eller trauman. Detta resultat korrelerar med tidigare forskning (se bl.a. Jönsson, 2014 och Nordling, 2017) om att socialarbetare tenderar framhäva och engagera sig i papperslösa kvinnors och barns ärenden och livssituationer. Aktörerna upplever att deras arbete påverkas av att papperslöshet blir föremål för olika diskurser och offentliga debatter. Samtliga respondenter tar självständigt ställning till två förhållningssätt gentemot papperslösa personer som Jessica H. Jönsson (2014) identifierat. Alla aktörer i forskningen tog avstånd från diskurser om papperslösa personers ”illegalitet”, genom att uttrycka hur de misstycker benämningen och inte vill använda den själv.

Kandidaatintutkielmani on kirjallisuuskatsaus tekijöistä, jotka lisäävät hyvinvointia HBTIQ+ -nuorten elämässä. Opiskelen sosiaalityötä Svenska social- och kommunalhögskolanissa, ja aloitin kandiseminaarini syksyllä 2021. Tutkielman aihe oli helppo valita, ja sen päätettyäni olenkin pysynyt siinä koko prosessin ajan. Kirjallisuuskatsauksen olin päättänyt tekeväni jo ennen tutkielman aloittamista. Kvalitatiivinen, induktiivinen sisällönanalyysi valikoitui menetelmäksi ensimmäisten seminaarien aikana. Tutkimuksen tavoitteena on nostaa esille sellaisia tekijöitä HBTIQ+ -nuorten elämässä, jotka lisäävät heidän hyvinvointiaan. Kirjallisuuskatsaukseeni on otettu mukaan sekä nuorten itse esille tuomia että tutkijoiden löytämiä tekijöitä. Tutkimuskysymys on seuraava: mitkä tekijät tutkijoiden ja HBTIQ+ -nuorten mukaan lisäävät ja edistävät HBTIQ+ -nuorten hyvinvointia? Aiemmissa tutkimuksissa on pitkälti keskitytty tutkimaan niitä tekijöitä, jotka vaikuttavat HBTIQ+ -nuorten hyvinvointiin negatiivisella tavalla. HBTIQ+ -nuorten hyvinvointi on heikompaa verrattuna muihin nuoriin, tähän lopputulokseen ovat tulleet useat tutkimukset. Olen tutkielmassani nostanut esille muutamia faktoja tähän liittyen. Mainitsen myös mitä erityisesti Suomessa on aikaisemmin tehty HBTIQ+ -nuorten hyvinvoinnin edistämiseksi. Tutkimuksia siitä, miten nuoret voivat huonosti vaikuttaa olevan huomattavasti enemmän kuin tutkimuksia siitä, miten nuorten hyvinvointia voitaisiin edistää ja ylläpitää. Päätin tästä kiinnostuneena ottaa hyvinvoinnin lisäämisen näkökulmakseni. Tutkielmani teoriapohjiksi valikoituivat kriittinen sosiaalityö, queerteoria sekä queer-sosiaalityö. Kriittinen sosiaalityö antaa sosiaalityöntekijöille työkaluja tutkia yhteiskuntaa kriittisestä näkökulmasta. Miksi yhteiskunta on sellainen kuin on? Toisiko asioiden ja toimintamallien kehittäminen mukanaan jotain parempaa? Kriittinen sosiaalityö myös painottaa yhteiskunnan vastuuta yksilön vastuun sijaan. Sosiaaliset ongelmat ovat seurausta siitä, kuinka yhteiskunta on rakennettu. Enemmistön luomat struktuurit ja käytännöt eivät sovi kaikkien elämäntilanteisiin. Kriittinen sosiaalityö on rakentunut usean teorian pohjalta, ja kehittynyt ajan saatossa sellaiseksi kuin se tänä päivänä on. Queerteorian on sanottu olevan vaikea selittää. Toisaalta se, että teoria on vaikea selittää, voi myös toimia sen määritelmänä. Queerteoria on kokoelma useiden tutkijoiden ajatuksia, se on joustava ja avoin muutoksille. Tämä teoria on suhteellisen uusi, se on syntynyt noin 1990-luvulla. Sosiaalityön tutkimusta queer-näkökulmasta on vähän. Queerhenkilöitä on jokaisessa osassa yhteiskuntaa, kuten sosiaalityöntekijöiden asiakkaitakin. Sensitiivinen lähestyminen queer-spesifeihin ongelmiin sekä tietämys niin HBTIQ+ -vähemmistön kuin muidenkin vähemmistöjen erityispiirteistä olisi todella tärkeää sosiaalityöntekijöille. Tutkimusmateriaalini on 11 tieteellistä artikkelia. Artikkelit on haettu Helkan ja Google Scholarin hakumoottoreiden sekä useiden eri hakusanayhdistelmien avulla. Analysoin artikkelit kvalitatiivisen sisällönanalyysin tyyliin. Luin kaikki artikkelit useaan kertaan läpi, etsin niistä yhteneviä tekijöitä ja sitten kirjoitin löydöksistäni. Jaoin löytyneet tekijät viiteen eri kategoriaan, 1. Perhesuhteet, 2. Ystävyyssuhteet ja muut ihmissuhteet 3. Mahdollisuus olla avoimesti oma itsensä, 4. Koulu sekä 5. Yhteenkuuluvuus. Tuloksista raportoin jokaisen kategorian yhteydessä. Yhteenvedossa yhdistin teoreettista viitekehystä ja tutkimuksen tuloksia toisiinsa. Katsauksen lopussa pohdin vielä kandidaatintutkielmaprosessia kokonaisuudessaan: mitä opin, mitä olisin tehnyt toisin, minkälaista tutkimusta toivoisin jatkossa näkeväni valitsemani aiheen piirissä.

Denna kandidatavhandling undersöker om det finns samband mellan ungdomsbrottslighet och socioekonomisk ställning i Finland. Ämnet är relevant eftersom statistik har visat att ungdomsbrottsligheten håller åter på att öka i Finland, främst bland en mindre centrerad grupp av ungdomar som begår allt grövre brott. Den socioekonomiska ställningen är enligt kriminologisk forskning en riskfaktor för brottslighet. I denna avhandling undersöks hur den socioekonomiska ställningen påverkar sannolikheten att en ungdom begår brott, och om det finns skillnader i hurudana brott som ungdomar med olika socioekonomisk ställning begår. För att utforska ämnet görs i denna avhandling en kvalitativ litteraturöversikt över tidigare forskning i ämnet, och en induktiv innehållsanalys av det insamlade materialet. Som material i denna avhandling är det 10 artiklar som behandlar ämnet ungdomsbrottslighet och socioekonomisk ställning, dessa material analyseras utgående från tidigare forskning och två kriminologiska teorier: Strain teorin och Teorin om social kontroll och sociala band. Resultatet i denna forskning gav tre övergripande teman för att förklara sambandet mellan ungdomsbrottslighet och socioekonomisk ställning: tillhörighet i samhället, familjeförhållanden samt rasifieringen av ungdomsbrottslighet. Avhandlingen lyfter fram olika bakgrundsorsaker till ungdomsbrottslighet, bland annat hur den socioekonomiska ställningen i samband med andra bakgrundsorsaker så som familjen, skolan, vänner och den mentala hälsan påverkar sannolikheten att en ungdom begår brott.

Barnet är alltid den primära klienten inom barnskyddet, men arbetet berör även barnets föräldrar och andra närstående. Både barn och föräldrar har rätt att bli hörda och vara delaktiga i beslutfattande, förverkligande och utvärdering av barnskyddet. Flera internationella forskningar bevisar att socialt stöd för föräldrar kan minska risken av att barn behandlas illa. Föräldrar har rätt att få hjälp och stöd både som föräldrar och som individer med individuella behov och rättigheter. Barnskyddets klientföräldrar både i Finland och i andra länder delar upplevelsen av att de och deras barn får inte stöd och hjälp i tillräcklig utsträckning. De upplever också känslor av maktlöshet, skuld, rädsla och skam i möten med barnskyddet. En stödform som föräldrar önskar och uppskattar är karmatstödsgrupper för föräldrar. I Finland har föräldrars kamratstödsverksamhet utvecklats huvudsakligen inom tredje sektorn, men nuförtiden ordnas grupper också som en del av det kommunala barnskyddet. Forskningsuppgiften i denna kandidatavhandling är att ta reda på om deltagande i föräldragrupper främja empowerment av barnskyddets klientföräldrar. Avhandlingens teoretiska referensram är empowerment. Utgångspunkten är att socialt arbete ska göras med klienter i stället för klienter. Avhandlingens syfte är att öka kännedom av föräldrars upplevelser av bristande stöd samt belysa möjligheter av gruppverksamhet inom barnskyddet och hur föräldrars empowerment kan öka deras medvetenhet om sina rättigheter och delaktighet i barnskyddet arbete. Denna är en kvalitativ litteraturstudie av etnografiskt arkivmaterial bestående av transkriberade forskningsintervjuer. Analysmetoden är innehållsanalys. Analysen av materialet tyder på att deltagande i föräldragrupper kan bidra till föräldrars empowerment – särskilt på individuella nivån. Föräldrar får i grupperna information, råd och socialt stöd som de är i stort behov av. Föräldrars känslor och skuld, skam och ensamhet minskar och de blir medvetna om sina rättigheter.

Barn med neuropsykologiska funktionsvariationer ökar i antal. Barnens diagnosticeringsprocess påverkar hela familjen, varav det är av vikt att studera föräldrarnas synvinkel om processen. Som neuropsykiatriska funktionsvariationer beräknas ADHD, Tourettes syndrom samt Autismspektrumet. Avhandlingen belyser föräldrarnas erfarenheter om diagnosticeringsprocessen. Materialet består av 23 blogginlägg som samlades in från nätsidorna Näe Nepsy och Erityisvoimia, där föräldrar skrivit om sina barns diagnosticering. Materialet delades in i övergripande teman med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys och resultaten visar att familjerna erfar processen tämligen lika. Föräldrar söker efter en diagnos för sitt barn, för att kunna förklara barnets avvikande beteende. Deras servicestig är bristfällig och det finns ett behov av att öka myndigheters kunskap om neuropsykiatriska funktionsvariationer. Som avhandlingens teoretiska referensram fungerar Bronfenbrenners (1979) utvecklingsekologiska teori, med hjälp av vilken neuropsykiatriska funktionsvariationernas diagnosticeringsprocess kan belysas på ett mångfacetterat plan. Framtida forskning kunde fokusera på barnen som diagnosticerats, då studier ofta fokuserat på intervjuer med myndigheter eller föräldrar.

Förekomsten av välbefinnande är starkt kopplat till hur människor uppskattar sin nivå av livskvalitet. Därmed kan personer med funktionsvariation uppleva varierande nivåer av välbefinnande som ett resultat av existerande hinder i olika livsaspekter som påverkar livskvalitet. Den sociala modellen för funktionshinder har bidragit till ett skifte i forskningsfokus som understryker vikten av att utföra samhällsvetenskaplig funktionshinderforskning. Syftet med denna litteraturöversikt är att kartlägga vad vi vet om välbefinnande bland individer med funktionsvariation och vilka aspekter av välbefinnande det har forskats om. Resultaten visar att forskning om välbefinnande bland personer med funktionsvariation diskuterar strukturer och processer, till exempel politisk påverkan på lagstiftning som har ett samband gällande tillgängligheten och anskaffningen av nödvändiga hjälpmedel för att uppnå en tillräckligt hög förmåga att existera på ett sätt som säkerställer möjligheten att uppleva välbefinnande i alla dess aspekter. Resultaten belyser också ett samband mellan effekterna av mellanmänskliga relationer, attityder och normer i olika samhällsrum och hur de inverkar på olika aspekter av välbefinnande. Sammanfattningsvis innehåller slutorden reflektioner över resultaten från denna litteraturstudie och diskuterar både existerande och framtida komplikationer kring funktionsvariation och hinder.

I denna kandidatavhandling studeras det generationsöverskridande mönstret bland sociala problem ur socialarbetarnas synvinkel. Syftet för detta arbete är att undersöka hur sociala problem överförs mellan generationer samt hur socialarbetare inom barnskyddet arbetar för att bryta generationsöverskridande utsatthet i verksamheten. Jag använder teorin om det sociala arvet och anknytningsteorin som referensram där det generationsöverskridande mönstret diskuteras. Kandidatavhandlingen har en kvalitativ induktiv ansats, det empiriska materialet baserar sig på forskningsintervjuer. Denna kvalitativa intervjustudie besvarar följande forskningsfrågor: 1. Vilka faktorer ökar risken för social utsatthet som sträcker sig över flera generationer? 2. Hur arbetar socialarbetarna för att bryta generationsöverskridande social utsatthet? Materialet består av fyra intervjuer med socialarbetare som arbetar inom barnskyddet. Jag har gjort semistrukturerade intervjuer med öppna frågor. Det empiriska materialet har analyserats med en tematisk analysmetod. Resultaten visar att socialarbetarna inom barnskyddet inte har konkreta modeller för att bryta det generationsöverskridande mönstret i verksamheten. Orsakerna är att det finns för lite tid på jobbet för att bekämpa den sorts problematik. De faktorer som socialarbetarna anser öka risken för att social utsatthet stäcker sig över fler generationer, är familjernas brist på insikt eller förståelse för barnets eller familjens problem, brist på vilja att samarbeta, brist på transparens eller ärlighet, undanhållande av information, avsaknad av känslomässig närhet eller otrygg anknytning. Det framkommer även i intervjuerna att missbruksproblem och våld i hemmet anses ha negativa effekter på kommande generationer.

Mitt syfte med studien är att ta reda på vad som görs och kan göras i gerontologiskt socialt arbete för att förhindra upplevd ofrivillig ensamhet bland äldre. Äldre syftar på det gerontologiska socialarbetets klienter som bor hemma och som för den här studien är över 70 år. Genom semistrukturerade intervjuer med fyra professionella fick jag reda på hur ensamheten bland målgruppen gestaltar sig, hur de professionella närmar sig problematiken och vilka resurser och möjligheter det finns för dem att åtgärda ensamhet bland målgruppen. Ensamheten bland målgruppen är vanlig, har en stor påverkan på vardagen och kan medföra otrygghet. Ensamheten framkommer inte alltid och alla lider inte heller av ensamheten. Vissa grupper kan lida mer än andra, exempelvis de som förlorat sin partner efter ett långt liv tillsammans. Resultaten analyserades med hjälp av teori. Jag analyserade de professionellas diskretion gällande resurser och möjligheter att årgärda ensamhet och reflexivt terapeutiskt socialt arbete för att närma sig och stöda de ensamma äldre. De professionella kan notera ensamhet genom att fråga eller noggrant lyssna. De kan sedan vidare gå in på möjligheter och hjälp. Klienterna bör vara delaktiga i diskussionerna. Psykosocialt arbete kan i mån av möjlighet utföras och de professionella bör ge klienterna tid och lyssna på dem. Den professionella kan stöda eller trösta genom närhet och närvaro eller fysisk beröring. Förutom det kan de bland annat ge råd, vägleda, motivera, vara i kontakt och kartlägga sociala nätverk. Några av de möjligheter som de professionella lyfte fram var uppsökande verksamhet, ungdomsgårdar för äldre och äldrerådgivningar. Äldre kan behöva bli påminda om sina egna resurser. De professionella kan gå hos klienter, ringa till de som upplever ensamhet eller besöka dem extra, fundera över relationer och uppmana klienterna till att uppehålla sina relationer. En viktig resurs är det samarbete de har med olika parter. De kan ge ut info om den service de kan erbjuda och dela ut papper och reklamblad. Vissa resurser i arbetsteamet finns, ensamheten har noterats och identifierats och till viss del diskuterats. Ensamheten finns med i bakgrunden, men kan lätt bli i skymundan på grund av klienters stora konkreta problem som behöver åtgärdas. Dagverksamheten, välfärdsområdet och frivilligvänner lyfts fram som några resurser. Tjänsterna anses vara lättillgängliga och det finns mycket de professionella kan göra. Resultaten ger en bild av vad gerontologiskt socialt arbete kan göra. I tidigare forskning som jag bekantade mig med för studien handlade mycket om vården och vad vårdare kunde göra, inte professionella i gerontologiskt socialt arbete.