Browsing by study line "Rättsvetenskap"

Gärningar som en tjänsteman eller tjänsteinnehavare begår under fritid kan skada dennas tillförlitlighet och leda till åtgärder från den statliga eller kommunala arbetsgivaren. Syftet med avhandlingen är att undersöka under vilka omständigheter brott som en tjänsteman eller tjänsteinnehavare begår under fritid leder till uppsägning, hävning eller upplösning av tjänsteförhållandet. Uppsägning och hävning av arbetsavtalsförhållande behandlas också då detta jämförs med uppsägning, hävning eller upplösning av tjänsteförhållande. Syftet med jämförelsen är att undersöka om omständigheterna som leder till avslutandet av ett tjänsteförhållande och ett arbetsavtalsförhållande skiljer sig från varandra. I avhandlingen undersöker jag svaret till en rättslig fråga med hjälp av de allmänt accepterade rättskällorna, och därmed används den rättsdogmatiska metoden för att tolka lagen och övrig gällande rätt i förhållande till forskningsfrågan. Utgångspunkten för avhandlingen är statstjänstemannalagen (750/1994), lagen om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden (304/2003) och arbetsavtalslagen (55/2001). Utöver detta används finsk rättslig litteratur och rättspraxis, eftersom den konkret belyser under vilka omständigheter en tjänstemans och tjänsteinnehavares gärningar som skett under fritid kan leda till avslutande av ett tjänsteförhållande. Lagstiftningen uttrycker inte direkt att brott som en tjänsteman eller tjänsteinnehavare begår på sin fritid kan leda till uppsägning, hävning eller upplösning av tjänsteförhållande. Rättspraxisen indikerar dock att brott som en tjänsteman eller tjänsteinnehavare begår under fritid kan leda till avslutandet av tjänsteförhållandet, och att det i varje fall krävs en helhetsbedömning för avgörandet av fallet. Rättspraxisen visar även att omständigheterna som kan leda till uppsägning, hävning eller upplösning har att göra med brottets art och tjänsteförhållandets karaktär.

Inom Finlands gränser genomgår hundratals personer varje år könskorrigerande procedurer, och i Europa konstateras kring en och en halv miljon individer inte känna tillhörighet med det kön de tillskrevs vid födseln. Trots detta är lagstiftningen gällande transrättigheter fortfarande bristfällig i majoriteten av Europas länder, och Finland inkluderades upp till nyligen i denna kategori. 6 § i Finlands grundlag konstaterar att ingen utan godtagbara skäl får särbehandlas på grunder som har att göra med ”kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person”. Det lagstadgade kravet på sterilisering av transpersoner för att lagligen få korrigera det juridiska könet har konstaterats bryta mot Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Den sista behandlingen av den nya translagen gick av stapeln den 31 januari 2023 inför omröstningen den 1 februari. Bakom translagens förnyelse ligger stora mängder av såväl nationell som internationell kritik gentemot Lagen om fastställandet av transsexuella personers könsidentitet från år 2003, både från andra länder och från olika människorättsorganisationer. Syftet med arbetet är att granska Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter (hädanefter EMK som förkortning av Europeiska människorättskonventionen), och utifrån detta dra slutsatser gällande huruvida den finska Lagen om fastställandet av transsexuella personers könsidentitet stämmer överens med bestämmelserna konstaterade EMK. Dessa slutsatser kommer vidare jämföras med bestämmelserna i den nya Lagen om könsfastställelse.