Browsing by discipline "Statskunskap med förvaltning"

Exportfrämjande verksamhet är en viktig del av Finlands handelspolitik. Det finns flera aktörer från olika sektorer från samhället som är inblandade i denna verksamhet, och de utgör ett unikt nätverk. Till nätverket hör bland annat ministerier, industrins intresse organisationer samt internationella organisationer. Uppsatsens syfte är att redogöra för vilka olika statliga åtgärder det finns för att främja export och är organiseringen av den exportfrämjande verksamheten effektiv. Uppsatsen innehåller en fallstudie som analyserar hur effektivt respektive nätverk fungerar gällande försvarsindustrin samt vilka specifika åtgärder har försvarsförvaltningen i sin befogenhet. Uppsatsens empiri baserar sig bland annat på en intervju med generalsekreteraren för luftfarts- och försvarsindustrin - PIA ry, och mina egna erfarenheter från exportfrämjande verksamhet vid försvarsministeriets materielenhet. Uppsatsens resultat visar att det finns flera sätt att främja export medan de åtgärder som är tillämpbara beror på omgivningen och industrin. Studien utförs ur ett nätverksperspektiv och analysen visar att nätverket kring försvarsindustrin är fungerande men det finns utrymme för utveckling i samarbetet, bland annat inom kommunikationen mellan aktörerna. Resultaten från uppsatsen kan användas som förbättringsförslag för de statliga aktörerna.

I denna avhandling undersöks styrningen av Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) och Europeiska socialfonden (ESF) i hänsyn till termen ”lösa kopplingar” (loose couplings) som Heinelt et al. stiftat för att förklara hur styrning i strukturfonderna fungerar med autonomitet och koordinering i samspel, vilket skapar lösa kopplingar i styrningen. Äldre forskning har presenterat en bild av integrerade policynätverk och -processer inom strukturfonderna. Heinelt hävdar att forskningen målar upp en fel bild. Syftet med avhandlingen är att studera utvärderingarna för ESF- och ERUF- programmen från programperioden 2007-2013 med syftet undersöka ifall det finns indikationer på att aktörerna inom strukturfonderna är splittrade samtidigt som de är integrerade och samarbetar med lösa kopplingar, som Heinelt hänvisar till. Syftet är även att undersöka vilka följder som kan uppstå i och med lösa kopplingar, och vilka utmaningar det kan skapa för en effektiv styrning av programmen. Resultaten syftar på att aktörerna både på nationell och regional nivå lider av problem som har med splittring på det horisontella planet att göra. Samarbetet är bristfälligt och kommunikationen mellan olika avdelningar fungerar inte optimalt. Det finns även indikationer på betydande vertikal splittring mellan den regionala och nationella nivån på grund av kommunikations- och samarbetssvårigheter vilka skapar ojämlikheter mellan de olika regionerna. Utvärderingarna har i många avseenden svårigheter att fånga upp en mycket mångfaldig bild organiseringen av strukturfondsprogrammen och därmed krävs fortsatt forskning för att få en mer omfattande bild av lösa kopplingar och styrningen i allmänhet av strukturfondsprogrammen.

Suomessa valtiolla on jo pitkään ollut merkittävä rooli omistajana useissa yhtiöissä, mutta omistajaohjauksessa on säännöllisesti ilmennyt haasteita. Viime aikoina on esiintynyt useita tapauksia, joissa valtion, hallituksen, yritysjohdon tai muiden osakkeenomistajien näkemykset ovat olleet ristiriitaisia. Rinteen hallitus erosi Postin omistajaohjauksen takia ja Sipilän hallitus perusti valtion kehitysyhtiö Vaken, mutta ajautui vaikeuksiin Fennovoiman ja Terrafamen kanssa. Kataisen hallitus taas, Fortumin kansallisesti strategisesta asemasta huolimatta, mahdollisti sähköverkkojen yksityistämisen. Kun omistajaohjauksen ongelmia syntyy riippumatta hallituksen koalitioista ja suhdannevaihtelusta, on luontevaa kysyä, johtuvatko ongelmat valtionyhtiöiden ohjauksen fundamenteista. Valtion omistusohjauksen ja sen lopputulosten välisiä ongelmia ei kuitenkaan voida selittää kattavasti tutkimatta ensin valtion omistajaohjausta ja sen keinoja määritteleviä reunaehtoja. Tässä tutkimuksessa tarkastellaan valtion omistajaohjauksen edellytyksiä sekä niiden mahdollisesti aiheuttamia ristiriitoja. Muutos hallinnosta hallintaan on aiheuttanut päällekkäisyyksiä ja roolien sekoittumista julkishallinnon organisoimisessa, mikä on haastanut etenkin ohjaamisen, hallinnan ja vastuun periaatteita. Valtion rooli on muuttunut ohjaavammaksi, mikä on koskenut myös sen yritysomistuksia. Tämä kehitys on muuttanut valtionyhtiöiden ohjauksen ja sen vastuun merkitystä muun muassa osakkeenomistajien ja sidosryhmien sekä päämies-agentti-suhteiden osalta. Tutkimus tarkastelee valtion omistajaohjauksen reunaehtoja sekä niiden mahdollisesti aiheuttamia ristiriitoja. Se, miten lainsäädäntö, politiikka ja hyvä hallintotapa lähestyvät valtionyhtiöiden ohjausta ja sen vastuuta vaikuttaa siihen, missä määrin valtio voi ohjata omistamiaan yrityksiään. Tutkielmassa tätä analysoidaan vertaamalla lakia valtion yhtiöomistuksesta ja omistajaohjauksesta (1368/2007), valtion omistajapolitiikkaa koskevia valtioneuvoston periaatepäätöksiä ja OECD:n hyvän hallintotavan periaatteita, jotka valtioneuvoston kanslian omistajaohjausyksikön mukaan määrittävät omistajaohjausta. Näitä muuttujia analysoidaan laadullisilla sisältöanalyysin menetelmillä hyödyntäen samalla aiempaa tutkimusta. Tutkielma ei keskity siihen, missä määrin omistajaohjaus on ongelmallista, vaan pikemminkin valtion omistajaohjauksen fundamentteihin, jotka määrittävät käytettävissä olevat keinot. Analyysia seuraa arvio sen tuloksista sekä johtopäätöksistä, joita voidaan tai ei voida tehdä tuloksen perusteella. Valtionyhtiöiden omistajaohjauksen keinot ovat yksiselitteisiä ja määräytyvät omistusosuuden mukaan. Valtion sisäiset omistajaohjauksen päämies-agentti-suhteet kuitenkin asettavat huomattavia haasteita omistajavallan päätöksille ja täytäntöönpanolle. Omistajaohjauksen vastuun osalta valtionyhtiöiden osakkeenomistajien yhdenvertaisuudesta ei ilmene poikkeavuuksia. Valtion rooli sekä osakkeenomistajana että sidosryhmänä taas vaikuttaa ristiriitaiselta suhteessa muiden osakkeenomistajien intresseihin. Lopuksi näitä johtopäätöksiä tarkastellaan aiemman tutkimuksen ja valossa ja pohditaan mahdollisia jatkotutkimuksen aiheita.

Kandidatavhandlingen analyserar sambandet mellan föräldrars och ungas valdeltagande i Finland. Studien börjar med att redogöra för en generell uppfattning om den unga valdeltagaren samt I vilken mån hen påverkas av politisk socialisation. Denna avbildning baseras på teorier om politisk socialisation och generationsöverskridande beteende. Efter att ha redogjort för de generella dragen hos den unga valdeltagaren, samt I vilken hen påverkas av politisk socialisation, kommer jag ytterligare att komplettera detta med material från Ungdomsbarometern från 2013. Då jag sammanfattat de generella dragen kommer jag att jämföra resultaten med resultat från två studier om generationsöverskridande politiskt beteende och föräldrarnas betydelse för den finska unga valdeltagaren. Materialet som avhandlingen tar avstamp i utgörs av artiklarna Periytyvää eriytymistä- vanhemmilla selvä vaikutus nuorten äänestämiseen (Erola, Lahtinen, Wass: 2017) och Vaaleissa äänestäminen siirtyy vanhemmilta lapsille (Gidengil och Wass: 2013). I artiklarna observeras föräldrars valdeltagande och I vilken mån det har en inverkan på ungas valdeltagande. Artiklarna tar även fasta på betydelsen av socioekonomisk bakgrund, betydelsen av könet hos den unga valdeltagaren samt skillnader mellan mödrars och fäders inverkan på de ungas valdeltagande. Avhandlingen tar inte fasta på skillnader mellan olika åldersklasser utan hänvisar till åldersintervallet 18—30 år som “unga valdeltagare”. Operationaliseringen grundar sig på Gidengils och Wass studie (2013) där samma åldersintervall använts. Analysen visar att föräldrar har en betydande inverkan på ungas politiska beteende och valdeltagande. Föräldrarna fungerar som förebilder för sina barn och således överförs även det politiska beteendet från en generation till den nästa. Generella slutsatser om bakomliggande faktorer till ungas valdeltagande är svåra att sammanfatta på basis av analysen, eftersom den till stor del fokuserar på sambandet mellan föräldrar och unga. Ett heltäckande resultat skulle kräva en mer djupgående analys av exempelvis ungas uppväxtmiljö, människorelationer samt skolans betydelse för den unga valdeltagarens politiska beteende.

Syftet med denna avhandling är att analysera utvecklingen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens strukturer. Avhandlingen utreder dessa i samband med utvecklingen av det övriga mellanstatliga samarbetet i Europa som Europiska unionen baserar sig på, och analyserar hur agentförhållandet mellan den och dess medlemsstater utvecklats med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Avhandlingen konstaterar att samarbete inom utrikespolitik mellan unionens medlemsstater övergått från en ad hoc-basis till en formaliserad struktur, som dock omsider blivit mer invecklad, och där unionens höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik fått en mer central och involverad roll samtidigt som uppgifterna delegerade åt unionen ökats. Successivt upprättade enskilda institutioner har även konsoliderats under den höga representanten bildandes en mera enhetlig organisation. I den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken bibehåller medlemsstaterna dock total kontroll på beslutsfattandet. Denna kontroll, och ett brett mandat för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, låter medlemsstaterna styra unionens handling an efter omständigheters utveckling. Ändamålsenliga institutioner, främst under ledning av den höga representanten, som fungerar som medlemsstaternas agenter inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har emellertid erhållit ökad diskretion.

Syftet med denna avhandling är att klargöra en hur omfattande välfärdsstat finländarna vill ha. Utöver detta behandlas olika bakgrundsfaktorer som kan antas ha en förklarande kraft i relation till människors åsikt om välfärdsstaten. Därtill diskuteras vilka värderingar som har varit viktiga för den finländska befolkningen och huruvida det skett några förändringar i värderingarna. Historiskt sett har finländarnas värderingar och åsikt om välfärdsstaten varit stabila. I Finland har stödet för en omfattande välfärdsstat varit högt samtidigt som folkets värderingar varit enhetliga med välfärdsstatens ideal. Välfärdsstaten har utmanats av ekonomiska kriser och utmanas idag av en stark våg av marknadsliberalism och privatisering samt av en åldrande befolkning. Samtidigt kan man fråga sig om en ökande individualisering av samhället urholkar den solidaritet och universalism som kännetecknar en nordisk välfärdsstat. Materialet består av European Social Survey 2016. Till undersökningen valdes slumpmässigt 3400 finländare i åldern över 15 år. Med hjälp av materialet konstrueras en summavariabel som möjliggör analysen av en hur omfattande välfärdsstat finländarna står för på en skala från 0-10. Resultaten visar att finländarna fortsättningsvis vill ha en omfattande välfärdsstat där det offentliga bär ett betydande ansvar. Partipreferens och kön har en signifikant förklarande kraft i relation till finländarnas åsikter om välfärdsstaten. Inget signifikant samband finns däremot när det gäller ålder och utbildningsnivå. Finländarnas värderingar är relativt stabila, även om en viss förändring kan skönjas. Välfärdsstatens framtid är trots detta oviss. Finns det politisk vilja att bevara den nordiska välfärdsstaten trots påtryckningar från internationella organisationer? Vad är följderna av de eventuella reformerna av social- och hälsovården samt socialskyddet?