Browsing by Title

Målet med denna avhandling är att ta reda på varför sverigesvenskar söker sig till varandra via Facebook-gruppen Svenskar i Helsingfors och vad gruppen har för funktion för dess medlemmar både online och offline. Jag presenterar bakgrund som utgår ifrån tidigare forskning om sverigesvenska erfarenheter i Helsingfors samt om migrationsforskning med fokus på sverigesvenskar som flyttat till Helsingfors. Jag har intervjuat tre sverigesvenskar som deltar i Facebook-gruppen Svenskar i Helsingfors både online och offline genom att gå på så kallade Svenskträffar som anordnas genom Facebook-gruppen. Jag har talat med intervjupersonerna om deras relation till gruppen på Facebook och dess fysiska träffar. Jag kommer fram till att de intervjuade personerna alla känner ett behov av att umgås i ett sverigesvenskt sammanhang och att gruppen förbättrat deras sociala liv i Helsingfors. Totalt utfördes tre semistrukturerade kvalitativa intervjuer. Jag utgick från 18 frågor även om följdfrågor också ställdes för att få en helhetsbild av intervjupersonernas bakgrund och deras anledningar till att söka sig till Facebook-gruppen Svenskar i Helsingfors. Jag drar slutsatsen att trots sverigesvenskar kommer i kontakt med det svenska språket genom finlandssvenskar och deras medier ändå finns ett behov för intervjupersonerna att tala med sverigesvenskar. Jag påpekar samtidigt att det inte går att dra stora slutsatser utifrån endast tre intervjuer.

Kandidaatintutkielmani on kirjallisuuskatsaus tekijöistä, jotka lisäävät hyvinvointia HBTIQ+ -nuorten elämässä. Opiskelen sosiaalityötä Svenska social- och kommunalhögskolanissa, ja aloitin kandiseminaarini syksyllä 2021. Tutkielman aihe oli helppo valita, ja sen päätettyäni olenkin pysynyt siinä koko prosessin ajan. Kirjallisuuskatsauksen olin päättänyt tekeväni jo ennen tutkielman aloittamista. Kvalitatiivinen, induktiivinen sisällönanalyysi valikoitui menetelmäksi ensimmäisten seminaarien aikana. Tutkimuksen tavoitteena on nostaa esille sellaisia tekijöitä HBTIQ+ -nuorten elämässä, jotka lisäävät heidän hyvinvointiaan. Kirjallisuuskatsaukseeni on otettu mukaan sekä nuorten itse esille tuomia että tutkijoiden löytämiä tekijöitä. Tutkimuskysymys on seuraava: mitkä tekijät tutkijoiden ja HBTIQ+ -nuorten mukaan lisäävät ja edistävät HBTIQ+ -nuorten hyvinvointia? Aiemmissa tutkimuksissa on pitkälti keskitytty tutkimaan niitä tekijöitä, jotka vaikuttavat HBTIQ+ -nuorten hyvinvointiin negatiivisella tavalla. HBTIQ+ -nuorten hyvinvointi on heikompaa verrattuna muihin nuoriin, tähän lopputulokseen ovat tulleet useat tutkimukset. Olen tutkielmassani nostanut esille muutamia faktoja tähän liittyen. Mainitsen myös mitä erityisesti Suomessa on aikaisemmin tehty HBTIQ+ -nuorten hyvinvoinnin edistämiseksi. Tutkimuksia siitä, miten nuoret voivat huonosti vaikuttaa olevan huomattavasti enemmän kuin tutkimuksia siitä, miten nuorten hyvinvointia voitaisiin edistää ja ylläpitää. Päätin tästä kiinnostuneena ottaa hyvinvoinnin lisäämisen näkökulmakseni. Tutkielmani teoriapohjiksi valikoituivat kriittinen sosiaalityö, queerteoria sekä queer-sosiaalityö. Kriittinen sosiaalityö antaa sosiaalityöntekijöille työkaluja tutkia yhteiskuntaa kriittisestä näkökulmasta. Miksi yhteiskunta on sellainen kuin on? Toisiko asioiden ja toimintamallien kehittäminen mukanaan jotain parempaa? Kriittinen sosiaalityö myös painottaa yhteiskunnan vastuuta yksilön vastuun sijaan. Sosiaaliset ongelmat ovat seurausta siitä, kuinka yhteiskunta on rakennettu. Enemmistön luomat struktuurit ja käytännöt eivät sovi kaikkien elämäntilanteisiin. Kriittinen sosiaalityö on rakentunut usean teorian pohjalta, ja kehittynyt ajan saatossa sellaiseksi kuin se tänä päivänä on. Queerteorian on sanottu olevan vaikea selittää. Toisaalta se, että teoria on vaikea selittää, voi myös toimia sen määritelmänä. Queerteoria on kokoelma useiden tutkijoiden ajatuksia, se on joustava ja avoin muutoksille. Tämä teoria on suhteellisen uusi, se on syntynyt noin 1990-luvulla. Sosiaalityön tutkimusta queer-näkökulmasta on vähän. Queerhenkilöitä on jokaisessa osassa yhteiskuntaa, kuten sosiaalityöntekijöiden asiakkaitakin. Sensitiivinen lähestyminen queer-spesifeihin ongelmiin sekä tietämys niin HBTIQ+ -vähemmistön kuin muidenkin vähemmistöjen erityispiirteistä olisi todella tärkeää sosiaalityöntekijöille. Tutkimusmateriaalini on 11 tieteellistä artikkelia. Artikkelit on haettu Helkan ja Google Scholarin hakumoottoreiden sekä useiden eri hakusanayhdistelmien avulla. Analysoin artikkelit kvalitatiivisen sisällönanalyysin tyyliin. Luin kaikki artikkelit useaan kertaan läpi, etsin niistä yhteneviä tekijöitä ja sitten kirjoitin löydöksistäni. Jaoin löytyneet tekijät viiteen eri kategoriaan, 1. Perhesuhteet, 2. Ystävyyssuhteet ja muut ihmissuhteet 3. Mahdollisuus olla avoimesti oma itsensä, 4. Koulu sekä 5. Yhteenkuuluvuus. Tuloksista raportoin jokaisen kategorian yhteydessä. Yhteenvedossa yhdistin teoreettista viitekehystä ja tutkimuksen tuloksia toisiinsa. Katsauksen lopussa pohdin vielä kandidaatintutkielmaprosessia kokonaisuudessaan: mitä opin, mitä olisin tehnyt toisin, minkälaista tutkimusta toivoisin jatkossa näkeväni valitsemani aiheen piirissä.

Att växa upp i riskfyllda familjeförhållanden är ett hot mot barnets utveckling och välmående. Syftet med avhandlingen har varit att på basis av tidigare forskning utreda några av de vanligaste direkta familjerelaterade riskfaktorerna för barnets utveckling och belysa skyddsfaktorer som kan främja barnets resiliensutveckling i dessa riskfyllda familjeförhållanden samt öka förståelsen för olika åtgärder som kan förstärka resiliensutveckling hos de riskutsatta barnen. Problemområdet har studerats med hjälp av följande forskningsfrågor: Hurdana familjerelaterade riskfaktorer finns det för barnets utveckling? Vilket slags skyddsfaktorer har en positiv inverkan på barnets resiliensutveckling i riskfyllda familjeförhållanden? På vilket sätt kan barnets resiliensutveckling förstärkas? Den teoretiska referensramen som har använts i denna litteraturgenomgång är Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori och Bowlbys anknytningsteori, som erbjuder perspektiv på barnets utveckling i samspel med sin omgivning och således också på barnets resiliensutveckling i riskfyllda familjeförhållanden. Resiliens är ett omfattande och svårdefinierat begrepp som handlar om barnets motståndskraft mot att utveckla psykiska problem trots svåra livssituationer och har sitt ursprung i komplexa samspelet mellan individuella egenskaper i förhållande till omgivningen. Resultaten har visat att de familjerelaterade riskfaktorerna som har fokuserats på i denna avhandling, dvs. familjedisharmoni, förälders alkoholmissbruk, förälders psykiska sjukdom samt barnmisshandel och omsorgsbrist, uppträder vanligen samtidigt och samspelar med varandra. Multipla familjerelaterade riskfaktorer kan ses som ett seriöst hot mot barnets sunda psykosociala utveckling och ju flera familjerelaterade riskfaktorer det finns i ett barns liv desto större är risken för att barnet drabbas av olika psykosociala problem. Vid sidan av reducering av de redan existerande riskfaktorer bör det också fokuseras på resiliensfrämjande skyddande faktorer. Skyddsfaktorer på individuella, familje- och omgivningsnivån kan hindra riskfaktorernas inverkan och hjälpa barnet att klara av de motgångar de har utsatts för. Barnets resiliens kan således förstärkas genom olika åtgärder på flera olika nivåer. I det förebyggande arbetet med de utsatta barnen och deras familjer är det viktigt att koncentrera sig på det positiva som finns och planera stödåtgärder enligt de enskilda barnens och familjernas behov. Övergången av familjerelaterade riskfaktorer från en generation till en annan kan förebyggas med hjälp av tidiga interventioner och ett aktivt arbete med de riskutsatta barnfamiljerna.

Den svenspråkiga journalistiken i Finland är liten, den opinionsbildande journalistiken är ännu mindre. När den avgränsas uttryckligen till den opinionsbildande journalistik som publiceras på de svenskspråkiga tidningarnas ledarsidor samt de journalister som arbetar som ledarskribenter är den ännu mindre. Det finns tolv ledarskribenter verksamma på svenska. Att vara professionell opinionsbildare och ledarskribent på svenska i Finland innefattar dessutom det att man arbetar i en minoritetskontext med allt vad det innebär gällande specifika sakfrågor men också i fråga om hur man förhåller sig till majoriteten. Den opinionsbildande journalistiken är i förändring världen över. I och med att webbforum och sociala medier breder ut sig är opinionsjournalistiken i förändring. I dag kan alla inte bara ha en egen åsikt, utan också med lätthet publicera den. Hur inverkar det här massiva flödet av åsikter på de professionella opinionsjournalisterna, det vill säga ledarskribenterna? Syftet med den här kandidatavhandlingen är att utreda ledarskribenternas attityder om sitt arbete och om hur livskraftig de anser att den opinionsbildande journalistiken på svenska i Finland är just nu. Det här är relevant att undersöka, eftersom den opinionsbildande journalistiken och debattklimatet över hela världen förändrats märkbart under 2000-talet. Traditionellt har den opinionsbildande journalistiken gått hand i hand med printmedia och papperstidningen. Digitaliseringen påverkar givetvis det här och inte minst verksamhetsförutsättningarna för den opinionsbildande journalistiken. Forskningsmetoden som används är kvalitativ forskningsintervju. Valet av metod motiveras med att informanternas subjektiva uppfattning om ämnet ligger i fokus i och med forskningsfrågan ”Vilka är ledarskribenternas attityder till den svenskspråkiga opinionsbildande journalistikens livskraftighet 2016?” Enligt den norske forskaren Steinar Kvale är den kvalitativa forskningsintervjun lämplig bland annat när avsikten med studien är att beskriva informanternas upplevelser och självuppfattning eller klargöra och utveckla informanternas perspektiv på något, vilket är fallet i den här studien. Enligt den brittiska forskaren Judith Bell ligger den kvalitativa forskningsintervjuns styrka i dess flexibilitet. Jag bildade mig en helhetsuppfattning om materialet med hjälp av meningskoncentrering. En slutats man kan dra av informanternas svar är att de flesta tidningar har, om inte en direkt linje, så i varje fall definierade värderingar, någonting som inte var självklart tidigare. En annan slutsats man kan dra är att arbeta som opinionsbildare med den finlandssvenska minoriteten som publik finns särskilt känsliga frågor och de allra känsligaste är de som gäller minoritetens existens, till exempel den obligatoriska skolsvenskan. En ytterligare slutsats man kan dra är att debattklimatet förändrats under de senaste femton åren. Enligt informanterna har människors åsikter polariserats och blivit mer extrema. Och i den mån moderata åsikter existerar i den offentliga debatten får de inget utrymme, de försvinner bland de mer extrema ståndpunkterna. Forumen för debatt och sätten att debattera har också förändrats under de senaste femton åren vilket påskyndat denna polarisering. I undersökningen framkom att samtliga informanter har en stor medvetenhet om den pressade ekonomin i branschen. De anser att de främsta orsakerna till det här är digitaliseringen och printmedias tillbakagång. De största återverkningarna som det här fått på ledarskribenternas arbete är att det inte längre finns tillräckligt mycket tid att läsa på som tidigare och på en av ledarredaktionerna ska också samma mängd jobb göras av färre människor. Vilken är den svenskspråkiga opinionsbildande journalistikens livskraftighet i Finland 2016? Svaret på forskningsfrågan är tudelat. Å ena sidan är den livskraftig eftersom ledarskribenterna är kunniga, kompetenta och i huvudsak pålästa. Å andra sidan är det förstås en resursfråga. Ledarredaktioner sammanslås och producerar nu för tiden ofta ledare och övriga opinionstexter för flera tidningar. Trots att det här tenderar att öka professionalismen, när flera ledarskribenter samverkar i en och samma produktionsmiljö, leder det otvivelaktigt till att de oberoende debattrösterna blir färre. De professionella debattrösterna på svenska i Finland är redan få sedan tidigare. Allt färre debattröster hämmar den professionella opinionsbildningen och i förlängningen samhällsdebatten på svenska i landet.

Klimatförändringen är till sin natur ett lömskt problem (wicked problem) och det finns ingen patentlösning på hur man ska ta sig an den. Det som gör klimatfrågor extra komplexa är att det är svårt att veta vilka lösningar som fungerar och vilka åtgärder som genererar bästa resultat. Då kraven på hållbara lösningar ständigt stiger krävs innovativa och banbrytande sätt att tänka. I det rådande ekonomiska klimatet behöver stat och kommun nya verktyg för att finansiera denna övergång till hållbarhet och svara på det brådskande behovet av resultat. Konventionella styrningsformer måste utmanas och omformas, och sektoröverskridande samarbete krävs för att svara på den paradoxala strävan efter samtidig ekologisk hållbarhet och ekonomisk vinst. Syftet med den här avhandlingen är att utreda ifall så kallade ”Environmental Impact Bonds” (hädanefter EIB), kunde vara en alternativ modell för att finansiera de investeringar som krävs för att möta de stigande kraven på omedelbara lösningar och resultat. Avhandlingens teoretiska referensram bygger på Public Private Partnerships (hädanefter PPP, sve. offentlig-privat partnerskap) och Private Finance Initiative (hädanefer PFI, sve. privat finansieringsinitiativ), eftersom PFI-kontraktet till stor del är uppbyggt på samma sätt som utfallskontrakt. Med stöd av denna teori har ett ramverk för förutsättningar strukturerats, och EIB har sedan genom en kvalitativ innehållsanalys testats i relation till dessa idealscenarier. Vad man genom att se på resultaten av denna analys kan konstatera, är att vi för att få det mesta ut av modellen måste veta vad man ska satsa på och var och hur är det mest lönsamt att använda sig av EIB. Ju säkrare och mer etablerad modellen blir, desto attraktivare blir den också för investerare. Om vi ska kunna finansiera de projekt som krävs för att nå de hållbarhets målen som ställs, behöver vi nya modeller och drivna investerare.

I kandidatavhandlingen granskas Finlands biståndspolitik från år 2004 till 2018. Avhandlingen ämnar svara på frågan om vilka Finlands biståndspolitiska mål varit och hur dessa implementerats, samt vilka slags givarmotiv som kan identifieras i de biståndspolitiska programmen och hur de förändrats över tid. Kandidatavhandlingen har upplägget av en empirisk analys, där innehållet i Finlands biståndspolitik granskas både med hjälp av interna och externa dokument. Som interna dokument fungerar de biståndspolitiska programmen från år 2004, 2007, 2012 samt 2016. Externa dokument är bl.a. OECD:s rapporter om medlemsstaternas biståndsarbete. Den teoretiska referensramen bygger på forskning om varför länder ger bistånd, och utifrån denna forskning har fyra kategorier av givarmotiv operationaliserats. Resultaten av den empiriska analysen är att Finlands biståndspolitiska mål hållits relativt lika genom åren, men förverkligandet av målsättningarna har varierat från en regering till en annan. Finland har inte nått alla sina biståndspolitiska mål och det kan sägas att biståndspolitiken utgör en marginal roll i Finland utrikespolitik. Även givarmotiven har varierat mellan regeringar. Allmänna trenden har gått från mera altruistiska givarmotiv till att lyfta fram det instrumentella värdet av att ge bistånd.

Eftersom invandringen till Finland har ökat i olika skeden sedan början på 90-talet har finländska medier framställt immigranterna på olika sätt. Syftet med den här avhandlingen är att ta reda på hur de finländska attityderna och allmänna diskurserna om invandring och etniska minoriteter i finländsk media beskrivits under de senaste tre decennierna (1990 – 2017). Analysen över dessa attityder i den här avhandlingen är baserad på en litteraturöversikt av relevanta verk och forskning inom området etniska relationer. I analysen identifierades fyra olika fenomen som förekom i forskningen. För det första framställer media invandring sedan början på 90-talet som en klar dikotomi mellan ”vi” och ”dem”, undantaget gäller dem som är välbärgade eller ”som hör till västvärlden” som t.ex. Amerikaner. För det andra ser det ut som om det finns en attitydtrend och diskurs i svåra ekonomiska tider och under recessioner. Det innebär att invandrare porträtteras och ifrågasätts som antingen ”bra” eller ”dåliga” för nationalekonomin. För det tredje har attitydklimatet hårdnat efter 2007 så att utilitaristiska diskurser tagit form och för det fjärde återkommer ett underliggande tema, där invandringen framställs som ett hot mot nationalismen och välfärdssamhället.

I denna avhandling analyserar jag politiska diskurser i form av utlåtanden och tal av Finlands president Sauli Niinistö. Syftet med analysen är att bedöma ifall presidenten kan anses vara en säkerhetiserande aktör som ämnar säkerhetisera Ryssland. Som utgångspunkt för analysen kommer jag att anta ett konstruktivistiskt förhållningssätt. Detta förhållningssätt grundar sig i Barry Buzans, Ole Waevers och Jaap De Wildes securitisation theory, som i denna avhandling kommer att refereras till som säkerhetiseringsteorin. Säkerhetiseringsteorin är ett ramverk som möjliggör analys över hur frågor förvandlas från politiska frågor till säkerhetsfrågor via en process som Buzan et al. kallar för säkerhetisering. Säkerhetiseringsteorin och dess olika dimensioner kommer att redogöras utförligt senare i avhandlingen. I avhandlingen analyserar jag 5 tal/uttlåtanden av Finlands president Sauli Niinistö med syftet att identifiera ifall det skett en märkvärdig förändring i diskursen som presidenten för gällande Ryssland före och efter Rysslands invasion av Ukraina den 24.02.2022. Forskningsfrågorna som jag besvarar i denna avhandling är följande: ”Har Finlands president ämnat säkerhetisera Ryssland efter Rysslands invasion av Ukraina?” ”Hur har Finlands presidents diskurs kring Ryssland ändrat efter Rysslands invasion av Ukraina?” I denna studie ämnar jag belysa hur säkerhetsfrågor framställs i den finska politiska debatten.

I denna avhandling undersöker jag om det finns något samband mellan utlandsfinlandssvenskarnas mediekonsumtion av finsk politik och deras valbeteende. Jag använder mig av svar som samlats in från utlandsfinlandssvenskar runt om i världen till forskningen ”Den finlandssvenska diasporan”. Jag har dock valt att endast fokusera på de finlandssvenskar som bor i Sverige. Jag valde att fokusera på Sverige eftersom 30 000 finlandssvenskar har flyttat till Sverige, vilket är 13 % av alla finlandssvenskar. Många unga finlandssvenskar väljer att flytta till Sverige för att studera eller jobba. En flyttning till Sverige kan kännas tryggt för en finlandssvensk samtidigt som det ändå är ett äventyr. Språket är ens modersmål, kulturen är ganska bekant och det öppnar upp den nordiska arbetsmarknaden. Endast cirka hälften av de finlandssvenskar som flyttar till Sverige väljer sedan att flytta tillbaka till Finland. Utlandsfinlandssvenskarna röstar inte så aktivt i finländska val. 35,7 % sade i undersökningen ”Den finlandssvenska diasporan”, att de röstat i det finländska riksdagsvalet år 2019. Varför så få röstar finns det många möjliga svar för. De första fem åren man bor utomlands är det vanligt att största delen av ens tid går åt till integrering i det nya landet. Efter det sjätte året utomlands ändrar det dock och då blir utlandsfinlandssvenskarna mer aktiva väljare. Det finns även mer allmänna orsaker till att människor inte röstar. Om man sedan barnsben lärt sig av sina föräldrar att det är ens medborgerliga plikt att rösta är det mer sannolikt att man röstar. Det är även mer sannolikt att man röstar om man har hög utbildning och har ett intresse för politik. Den socioekonomiska ställningen kan vara en orsak till att en person inte röstar. För utlandsfinlandssvenskarna kan en orsak vara att de inte är intresserade av att flytta tillbaka till Finland och då inte längre ser någon anledning till att rösta i finska val. Massmedier har bevisligen en påverkan på människors valbeteende. Om ett parti framställs i ett mer positivt ljus än andra partier i medier drar det även till sig fler röster. Att kampanja på sociala medier kan gynna en politiker om hen gör det på ett bra sätt, ofta krävs det expertis på teknik. Med rätt utnyttjade sociala medier kan politiker få ett ökat stöd och även ökad politisk medvetenhet. Via medier är det även lättare att komma i kontakt med unga, som vanligtvis inte är aktiva väljare. I min analys kom jag till slutsatsen att de utlandsfinlandssvenskar som följer med finländsk politik även är mer benägna att rösta i finska val. Analysen gjorde jag med hjälp av korstabeller. En relativt låg procent av utlandsfinlandssvenskarna följer med finländsk politik i olika medier. De populäraste medierna bland utlandsfinlandssvenskarna är dagstidningar och sociala medier. Dessa två kan dock flyta ihop något eftersom man kan följa tidningar på sociala medier. De är enkla sätt att följa med nyheter på, då människor i princip hela tiden är uppkopplade och kan läsa tidningar var och när som helst på sin smarttelefon. Jag kan konstatera att finlandssvenskarna i Sverige som följer med finländsk politik i medier, vare sig det är traditionella medier eller sociala medier, även röstar i finländska val, mediekonsumtion har alltså en positiv inverkan på utlandsfinlandssvenskarnas valbeteende.

Abstrakt Utgångspunkten för denna studie är insikten om att Finlands utrikes- och säkerhetspolitik, i sista hand, bestäms av regeringen, som i sin tur leds av folkvalda representanter för politiska partier. Tre partier – Samlingspartiet, Centern och Socialdemokraterna (SDP) – har lett alla Finlands koalitionsregeringar sedan år 1991. Två av dessa tre har alltid suttit på de tyngsta regeringsposterna medan en lett oppositionen i väntan på sin retur till makten. Därmed väger det som dessa partier säger i hur denna politikdomän – utrikes- och säkerhetspolitiken – formas. Utrikes- och säkerhetspolitiken har under dessa partiers tid vid makten förändrats i takt med att Finland bland annat gått med i EU, ingått NATO-partnerskap, utvidgat sina handelsrelationer och stadigt förnyat försvarets resurser. Samtidigt skapar den globala säkerhetsmiljön spänningar som inte ens Finland kan undgå. I Europa har detta synts i synnerhet i efterdyningarna av Rysslands annektering av Krimhalvön från Ukraina våren 2014 – den första gången sedan andra världskriget som en europeisk stats gränser omritats med en ensidig militär-backad deklaration. Geopolitiken har därmed otvivelaktigt gjort en återkomst, som otaliga böcker av före detta statstjänstemän skildrat. Därför ter det sig aktuellt att granska vad partiföreträdare på högsta nivå för Finlands del har att säga om säkerhetsmiljön, eftersom det i sin tur påverkar Finlands nuvarande och kommande handlingskraft och -utrymme. Syftet med denna studie att belysa vad Samlingspartiet, SDP:s och Centerns uppfattning om utrikes- och säkerhetspolitiken i praktiken är genom att studera deras valprogram inför de senaste riksdagsvalen 2015 och 2019. Detta byggs på genom att kontextuellt presentera utrikes- och säkerhetspolitikens utveckling i allmänhet med avsikten att skapa perspektiv för en samhällsvetenskaplig analys. Genom en kvalitativ innehållsanalys baserad på ett ramverk format utifrån president Niinistös uttalade fyra pelare för utrikes- och säkerhetspolitiken, granskas partiernas syn på vissa kärnområden – bland annat försvaret, EU, Norden, NATO, FN, Ryssland, USA och det internationella samfundet. Teoretiskt belyses studien av bärande uppfattningar inom realismen och liberalismen – två centrala tankeskolor inom förståelsen av internationella relationer (och därmed utrikes- och säkerhetspolitik) som ämnar förklara varför stater – i demokratier företrädda av partier i koalition i riksdag och regering – försöker maximera sina intressen utgående från olika sammanhängande realiteter. Genom både beskrivande och jämförande analys visar studien att dessa tre långvariga regeringspartier har både realistiska och liberalistiska tendenser – realism gällande till exempel försvarsfrågor och engagemang med enskilda aktörer; samt liberalism i till exempel transnationella frågor. Utveckling och avveckling av positioner mellan två val exemplifierar också partiernas prioriteringar. Studien belyser avslutningsvis substantiella luckor i partiernas presentation av utrikes- och säkerhetspolitiken i sina valprogram och ställer frågan för blivande val i fall det är anmärkningsvärt i förståelsen av valprogrammens betydelse för utrikes- och säkerhetspolitikens del. Nyckelord: Centern, internationella relationer, liberalism, realism, regeringspartier, riksdagsval, Samlingspartiet, Socialdemokraterna, säkerhetspolitik, utrikespolitik, valprogram