Browsing by Title

Syftet med avhandlingen är att utföra en genomgång av prostitutionslagstiftningen i Tyskland och Sverige, och därefter genomföra en jämförande analys av vilken inverkan lagstiftningen haft på omfattningen av människohandel för sexuella ändamål i respektive land. Jämförelsen baserar sig på statistik och material från myndigheter och andra organisationer. Intresset i att jämföra situationerna i Tyskland och Sverige baserar sig på att ländernas prostitutionslagstiftning skiljer sig grundläggande från varandra. Sverige var det första landet i världen som kriminaliserade köp av sexuella tjänster men inte försäljning av dem, medan sexhandeln i Tyskland är avkriminaliserad, med vissa regleringar. Både människohandel för sexuella ändamål och prostitution är som fenomen väldigt svåra att mäta, och därmed är även den verkliga omfattningen av dem svår att uppskatta. I Tyskland presenteras årligen rapporter om antalet misstänkta fall av människohandel samt beräkningar om den verkliga utbredningen av verksamheten, och dessa fungerar som bas för jämförelsen i avhandlingen. I Sverige har Polismyndigheten under de senaste åren valt att inte presentera några uppskattningar på vare sig antalet fall eller antalet offer av människohandel. Därmed baseras jämförelsen för Sveriges del endast på de registrerade fallen av människohandel för sexuella ändamål i landet, vilket mycket sannolikt lämnar ett stort mörkertal. I Sverige verkar antalet kvinnor inom gatuprostitutionen halverats samt efterfrågan på sexköp minskats sedan införandet av den så kallade sexköpslagen. Efterfrågan ses som en av de avgörande faktorerna då det kommer till förekomsten av människohandel för sexuella ändamål, och därmed kunde man se att sexköpslagen även haft en positiv inverkan på omfattningen av människohandel i Sverige. Även i Tyskland har antalet utredda fall av människohandel för sexuella ändamål sjunkit sedan prostitutionslagen infördes, men myndigheter och forskare i ämnet anser inte att legaliseringen av sexhandeln är den avgörande faktorn i fallet. Istället finns det andra faktorer, till exempel resurser hos myndigheterna, som kan ha haft en större inverkan. Eftersom det är svårt att dra några definitiva slutsatser på basis av de tillgängliga uppgifterna, ska resultaten i avhandlingen främst ses som jämförande iakttagelser.

Den 22 juli 2011 utförde Anders Behring Breivik den värsta attacken mot Norge sedan andra världskriget då han tog livet av åtta personer i ett bombdåd i centrala Oslo och sköt ihjäl 69 personer på ett ungdomsläger på Utøya. Den 7 april 2017 kapade Rakhmat Akilov en lastbil som han körde längs gågatan Drottninggatan i Stockholm. Som en följd av attacken avled fem personer. De två gärningsmännen var exceptionella för sin tid och mycket omdiskuterade i medier. Båda porträtterades som privatpersoner i Hufvudstadsbladet men på väldigt olika sätt. Beskrivningarna av Breivik fokuserade mest på hans psykiska välmående, medan beskrivningarna om Akilov fokuserade på hans religiösa bakgrund. Denna kandidatavhandling jämför sex artiklar publicerade i Hufvudstadsbladet om Anders Behring Breivik och Rakhmat Akilov för att studera vilka skillnader det finns i porträtteringen av gärningsmännen och vilka beskrivande variabler som används. Studien baserar sig på teorin om gestaltningar och jämför undersökningsvariablerna familjeförhållanden, etnicitet, religion och psyke. Bakgrunden till forskningen är att journalisten vid krisrapportering använder sig av makroramar för att snabbt få svar på hur, när och varför. Vid sidan om makroramarna använder journalisten sig av episodiska eller tematiska ramar som antingen beskriver en händelse i sig eller kopplar till en större samhällelig kontext. Användningen av makroramarna kan lätt leda till ett ”vi och dem” -tänkande där islamiska terrorister med en religiös eller politisk agenda behandlas som fanatiker medan vita västerländska terrorister behandlas som irrationella personer. Användningen av endast episodiska ramar i rapporteringen leder till att ingenting läggs i kontext och händelser förklaras i stället genom beskrivningar av gärningsmannen. Västerländska terrorister, speciellt ifall de begår terrorattacker i sitt hemland, porträtteras som psykiskt sjuka och instabila personer, medan internationella terrorister anses vara terrorister som vill sprida hat och rädsla och drivs av ilska och islamisk radikalism. Användningen av episodiska ramar gör att medier inte försöker ge andra förklaringar till händelser än genom att Studien visar att Breivik fick i ett tidigt skede stämpeln som galning och sinnessjuk, medan man i Akilovs fall inte koncentrerade sig på mänskliga förklaringar utan gjorde det klart och tydligt från första början att han för det första var utvisad och för det andra radikaliserad. Även om Breivik också på ett sätt var radikaliserad, som högerextremist, visar det sig i denna jämförelse att det inte alls var en lika viktig variabel att lyfta fram i rapporteringen som variabeln om att Akilov var en radikaliserad islamist. I Akilovs fall är de mest använda attributen hans trosuppfattning, medan i Breiviks fall var det mest använda attributet hans psyke. Det här gör att den stereotypiska bilden av i terrorister förstärks och att porträtteringen av den icke-vita och vita gärningsmannen följer i det spår där Breivik porträtterades som psykiskt sjuk, medan Akilov beskrivs som den islamiska radikaliserade personen.

Användning av opioider ökar hela tiden. Detta leder till ett ökat behov av resurser vid missbruks- och beroendevården. Opioidberoende är en komplex sjukdom som påverkar människans psykiska och fysiska välbefinnande. Opioidberoende vårdas med substitutionsbehandling. Substitutionsbehandling ges åt alla personer som har ett diagnostiserat opioidberoende. Behandlingen innebär medicinskt behandling och psykosociala interventioner. Målet med substitutionsbehandling är att minska skador som är orsakade av opioider eller att personen skall rehabiliteras. I Finland har man gett substitutionsbehandling från slutet av 1990. Vården har utvecklats mycket, men ändå diskuteras om vad den optimala vården skall innebära. Studier visar att psykosociala vårdmetoder förbättrar vårdresultat men ändå har man övergått till en mer läkemedelsorienterad substitutionsbehandling i Finland. Syftet med denna litteraturstudie är att utgående från tidigare forskning (1) beskriva vad substitutionsbehandling innefattar, (2) studera hurdana psykosociala vårdmetoder som tillämpats för substitutionsbehandling och (3) hur patienterna upplever substitutionsbehandlingen? De primära källorna utgörs av inhemska vårdrekommendationer och internationella journaler som handlar om substitutionsbehandling. Resultaten visar att psykosocialt stöd förbättrar vårdresultaten, men oklart är att vilka metoder som borde användas, hur och i vilket skede av behandlingen. Studierna visar att det finns en paradox mellan upplevelser av substitutionsbehandling och hur behandling borde enligt studier förverkligas. Kort sagt enligt studier har patienter med starkare social funktionsförmåga nytta av mindre strikta och täta behandlingsmetoder, medan patienter med mer kaotisk och ostabil livssituation sannolikt behöver mera kontinuerligt psykosocialt stöd och kontakt med personal.

LGBTQ+ representation inom TV-serier har ökat avsevärt, sedan den blivit mera synlig och positiv på 1990-talet. Representation av sexuella minoriteter inom serier, men speciellt inom serier avsedda för tonåringar har en mycket stor inverkan inte bara på LGBTQ+ ungdomar och vuxna, utan också på hela samhällets syn på queera personer. Forskning och icke-heterosexuell representation i TV är bred, men serier speciellt riktade åt tonåringar med icke- heterosexuella karaktärer har inte forskats på samma nivå. Representationen påverkar speciellt under tonåren på identitetsbildandet och därmed sexualiteten. I denna avhandling behandlas historia om icke-heterosexuell representation, hurdan den varit mellan 1990-2018 och hurdan den är i dagens läge (2019-2022). Serierna Glee, Sex Education och Euphoria används som exempel på icke-heterosexuell representation. Judith Butlers teori om performativitet, Michel Foucaults teorier om sexualitet och maktrelationer och teorier om representation fungerar som hjälpmedel till att analysera icke-heterosexuell representation i tonårsserier i denna avhandling.

Rädslan för att bli övergiven är en av de vanligaste rädslorna. Det är ett socialpsykologiskt relevant problem, då det har en stor inverkan på individens relationer. Mitt syfte med denna avhandling är att, utifrån ett anknytningsperspektiv, studera rädslan för att bli övergiven med fokus på olika orsaker till den samt konsekvenser för romantiska relationer. För att knyta ihop avhandlingen presenterar jag hanteringsstrategier och behandling av rädslan i slutet. Anknytningsteorin är central i denna avhandling och därmed teoretiker som John Bowlby, Mary Ainsworth och Mary Main. Även Cindy Hazan och Phillip Shaver har spelat en stor roll för avhandlingen. Anknytningsmönstren har avgränsats till otrygg-undvikande och otrygg-ambivalent anknytning, eftersom dessa präglas av rädslan för att bli övergiven och är därmed mest relevanta. Den teoretiska delen är indelad i två huvudkapitel, ett om anknytningsteori och ett om rädslan för att bli övergiven. Kapitlet om anknytningsteori fungerar som bakgrundskapitel och innefattar även de fyra olika anknytningsmönstren, med fokus på de två som är mest relevanta. Det andra teorikapitlet behandlar rädslan för att bli övergiven och innefattar anknytningsrelaterade orsaker till rädslan, konsekvenser för romantiska relationer, hanteringsstrategier och behandling. Metoden är en litteraturöversikt av tidigare forskning och material inom anknytning och rädslan för att bli övergiven. Litteraturen kommer främst från Helka och Google Scholar. Resultaten tyder på att tidigare relationer är den vanligaste orsaken till rädslan för att bli övergiven, vilket kan kopplas till anknytningsteorin. Konsekvenser för romantiska relationer kan bland annat vara tillitsproblem, kontrollbehov och svartsjuka. Både hälsosamma och ohälsosamma hanteringsstrategier presenteras samt behandling i form av terapi. Slutligen diskuteras resultaten och förslag till fortsatt forskning framläggs.

Den här studien jämför rapporteringen om mordet på den svenska journalisten Kim Wall i den finska tidningen Helsingin Sanomat och den danska tidningen Politiken. Syftet med studien är att undersöka hur mycket synlighet fallet fick i de analyserade tidningarna och hur Wall och Madsen framställdes i dem. Studien består av en kvantitativ innehållsanalys av artiklar från tidsperioden 10.8.2017-26.4.2018 samt en kvalitativ innehållsanalys av några av de här artiklarna. Den här tidsramen är utvald utgående från de mest centrala händelserna kring mordet – från att Wall gick ombord på Madsens ubåt i Köpenhamn till att Madsen dömdes för mordet på Wall. Den kvantitativa innehållsanalysen visar att Politiken publicerade fler artiklar om fallet än Helsingin Sanomat. Den kvalitativa innehållsanalysen visar att artiklarna om Wall var väldigt lika till sitt innehåll i båda tidningarna – både vad gäller rubrik, innehåll och bildsättning. Analysen visar också att Politiken valde att inte publicera Madsens namn förrän han dömdes.

I denna avhandling granskas rasifiering och gränser som fenomen och hur de kan beskrivas och analyseras som processer och handlingar. För att göra detta diskuteras även begreppet “ras” för att tydligare visa vad rasifiering är. Dessutom diskuteras olika kategoriseringar av migranter, för att illustrera hur rasifiering kan komma i uttryck och hur gränser görs och upprätthålls av de människor som är i kontakt med dem. Eftersom gränser och rasifieringsprocesser hör till två olika akademiska traditioner har jag valt att koppla ihop dessa genom att granska “flyktingkrisen” 2015 och med hjälp av bland annat medieanalyser diskutera hur både gränser och rasifieringsprocesser förekom under “krisen”. Dessutom kommer begreppet islamofobi behandlas som en form av rasifiering för att ytterligare visa hur rasifieringsprocesser tedde sig under “flyktingkrisen”. Syftet med denna avhandling är att diskutera hur “ras” och rasifiering syns i gränsskapande, samt hur gränser och rasifieringsprocesser upprätthålls vid territoriella gränser. För att underlätta avgränsningen av ämnet i denna avhandling ligger större fokus på territoriella gränser, samtidigt som även mer flytande former av gränsgörande behandlas. En av de mest slående iakttagelserna i denna litteraturöversikt är hur likartade processer gränser och rasifiering vid närmare anblick är. Ett exempel på detta är hur både gränser och rasifiering som processer påverkas av den historiska, geografiska och spatiala kontexten de granskas i. Processernas likhet i kombination med det politiskt instabila läget i världen i och med Rysslands anfallskrig mot Ukraina, samt Finlands och Sveriges inträde i NATO visar vikten av fortsatt forskning som kombinerar dessa två ämnen.

Denna avhandling diskuterar huruvida det i Finland är möjligt att anföra förvaltningsbesvär i enlighet med lagen om rättegång i förvaltningsärenden med klimatförändringen och dess effekter som grund. Avhandlingen använder sig av den rättsdogmatiska och den komparativa metoden i sin analys. Avhandlingen stöder sin analys på lagen om rättegång i förvaltningsärenden, klimatlagen och miljöutskottets betänkande till klimatlagen samt internationella konventioner huvudsakligen Europakonventionen. Lagen om rättegång i förvaltningsärenden stadgar om vem som har rätt att anföra förvaltningsbesvär och vilka beslut som för överklagas. Däremot stadgas inte om vilka grunderna för förvaltningsbesvär får eller inte får vara. Avhandlingen analyserar tre rättsfall som är centrala för forskningsfrågan. Fallet Urgenda Foundation v. the State of the Netherlands är den första klimaträttegången i vilken en stat dömts av en domstol att ha misslyckats med att vidta tillräckliga åtgärder mot klimatförändringen. Fallet lyftes fram av Urgenda på basen att den nederländska staten brutit mot Europakonventionen. Samma argumentation som används i Urgenda kan även användas i Finland vid anförandet av förvaltningsbesvär, men eftersom Finlands utsläppspolitik är betydligt strängare än Nederländernas är detta inte troligt. Fallet Friends of the Irish Environment CLG v. the Government of Ireland, Ireland and the Attorney General (FIE) går i Urgenda-fallets fotspår. I FIE används mänskliga rättigheter, specifikt avsaknaden av skyddet för dem, i klagan på samma sätt som i Urgenda. I den komparativa analysen framgår att lagen som står i kärnan av klagan i FIE innehållsmässigt är väldigt lik den finska klimatlagen. Lagen om rättegång i förvaltningsärenden stadgar att klimatlagen och beslut om klimatpolitiska planer som tas inte är beslut som kan överklagas genom förvaltningsbesvär. Därför kan man inte i Finland angripa klimatlagen på samma sätt som i FIE v. Ireland. Det sista rättsfallet är Youth for Climate Justice v. Austria et al. (YCJ) som ännu inte är avgjort. I fallet lyfter en grupp ungdomar klagan mot 33 länder, däri samtliga EU-medlemmar, för deras bristfälliga åtgärder för att bekämpa klimatförändringen. Om fallet avgörs i YCJ:s fördel skulle det innebära att Europadomstolen anser att klimatförändringen och dess effekter utgör ett hot mot rätten till liv och rätten till privat- och familjeliv och samtidigt att stater har en positiv skyldighet att vidta tillräckliga åtgärder för att bekämpa klimatförändringen för att trygga rätten till liv och privatliv. Genom de tre rättsfallen och analysen av den inhemska lagstiftningen kommer avhandlingen till slutsatsen att man i Finland kan anföra förvaltningsbesvär med klimatförändringens effekter som grund. Vidare kan förvaltningsklagan potentiellt anföras av miljöföreningar och stiftelser liksom i de tre rättsfallen, i situationer som faller under speciallagstiftning och Århuskonventionen.

Avhandlingen fokuserar på att besvara två forskningsfrågor, nämligen huruvida kvinnans självbestämmanderätt tagits i betraktande i den finska och de övriga nordiska ländernas abortlagar, och hur stora rättigheter fostret har tilldelats. För att besvara frågorna och för att jämföra de olika nordiska abortlagarna med varandra har jag utgått från nordisk litteratur om ämnet och också själva lagarna samt lagföreberedningsmaterial. Olika internationella konventioner har legat till grund för diskussionen kring grunderna för kvinnans självbestämmanderätt och fostrets rättigheter och för Finlands del har också bestämmelserna i den finska grundlagen betraktats. I avhandlingen diskuteras bl.a. rätten till privatliv och rätten till att vara fri från diskriminering och hur dessa rättigheter tangerar med rätten att göra abort. Vad gäller fostrets rättigheter förs det en diskussion om fostrets rätt till liv i enlighet med exempelvis artikel 2 i Europakonventionen och olika rättsfall där Europadomstolen resonerat kring artikeln ifråga redogörs för i avhandlingen. I avhandlingen förs det en diskussion om olika situationer där kvinnans självbestämmanderätt och fostrets rättigheter kan komma att stå i strid med varandra och då man kan komma att bli tvungen att göra en avvägning mellan dessa rättigheter och olika synpunkter på vilka rättigheter som borde vägra tyngre presenteras. De nordiska abortlagarna har många gemensamma drag men som en av de större skillnaderna framstår det faktum att i de andra nordiska länderna utförs aborter på kvinnans begäran, medan kvinnor i Finland måste motivera sitt val att göra abort varefter två läkare ska ge sitt utlåtande om saken, vilket kan tolkas som att kvinnans självbestämmanderätt inte uppfylls i Finland. Möjligheterna för en uppdaterad finsk abortlag diskuteras och medborgarinitiativet EgenVilja2020 tas upp i ett eget kapitel.

Uppsatsen diskuterar balansgången mellan skyddet för privatlivet och rätten till liv i underrättelseinhämtning i datatrafik. Balansgången kommer fram då en inskränkning i individens meddelandehemlighet kan leda till information, som hjälper till med att motverka allvarliga hot mot den nationella säkerheten. Uppsatsen utgår från att en grundläggande rättighet kan inskränkas för att trygga en annan. I uppsatsen anser man att det är möjligt att begränsa skyddet för privatlivet för att främja skyddet för rätten till liv. Det centrala i uppsatsen är diskussionen om hur omfattande den tillåtna inskränkningen i skyddet för privatlivet kan vara. Uppsatsen fokuserar på civil underrättelseinhämtning i datatrafik. Underrättelseinhämtning i datatrafik innebär övervakning av kommunikation i nätverk som överskrider den nationella gränsen. Underrättelseinhämtning i datatrafik utförs i Finland av skyddspolisen och Försvarsmakten. Verksamheten skiljer sig från annan liknande verksamhet genom att underrättelseinhämtning i datatrafik riktas endast på trafik var sändaren eller mottagaren är utanför Finland. Underrättelseinhämtning i datatrafik används i första hand för informationsinhämtning som hjälper till med att motverka hot och inte i första hand för att utreda brott. Då liknande verksamhet utförs för att utreda brott handlar det inte om underrättelseinhämtning. Det kan handla om till exempel teleavlyssning. Det kan uppstå flera grundrättighetsproblem i underrättelseinhämtning i datatrafik gällande skyddet för privatlivet och rätten till liv. Bland annat kan myndighetens missbruk av befogenheter leda till för långt gående inskränkningar i skyddet för privatlivet. Alternativt kan det hända att myndigheten inte lyckas med att skydda medborgarnas rätt till liv om den inte använder sig av underrättelseinhämtning i datatrafik. Problematiken diskuteras i uppsatsen med stöd av två fall från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Det första fallet Kotilainen och andra mot Finland handlar om att polisen inte hade agerat tillräckligt aktivt efter att ha fått tips av inkommande skolskjutningarna i Kauhajoki. Fallet illustrerar myndighetens plikt att agera i förebyggande syfte för att motverka hot. Det andra fallet Centrum för rättvisa mot Sverige handlar om en förening som ansåg att de blivit föremål för underrättelseinhämtning i datatrafik. I fallet prövades om det fanns tillräckligt starka rättskyddsmedel i Sverige för att trygga skyddet för privatlivet i samband med underrättelseinhämtning i datatrafik. Fallet illustrerar kravet för tillräckliga rättskyddsmedel för tryggandet av skyddet för privatlivet i underrättelseinhämtning i datatrafik. Civil underrättelseinhämtning i datatrafik möjliggjordes 2019 då lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik 582/2019 trädde i kraft. För att möjliggöra lagen ändrade man på 10§ i grundlagen år 2018. Den tidigare formuleringen möjliggjorde endast inskränkningar i meddelandehemligheten för att utreda brott och därmed var det inte möjligt att utföra underrättelseinhämtning i datatrafik som inte nödvändigtvis innebär att ett brott misstänks. Den nya formuleringen tillåter inskränkande i meddelandehemligheten för att inhämta information om sådant som allvarligt hotar den nationella säkerheten. Det innebär att det är möjligt att inhämta information om fenomen som allvarligt hotar en större grupps liv, som till exempel terrorism. Ändringen kritiserades för att man inte lade till ett förbud mot oriktad övervakning, så kallad massövervakning. Att man inte ansåg att det fanns ett behov för att lägga in förbudet motiverades med att i paragrafen bestäms att meddelandehemligheten inte får inskränkas mer en vad som är nödvändigt för att inhämta informationen. Man ansåg att det inte kan vara nödvändigt att oriktat övervaka all trafik. Ett förbud mot oriktad övervakning inkluderades dock på en lägre nivå i substanslagstiftningen. Förbudet finns, men den är inte lika starkt som den skulle vara om den fanns i grundlagen. Underrättelseinhämtningen i datatrafik kräver alltid tillstånd från en domstol, vilket innebär att domstolen överväger om inhämtningen fyller de krav som lagen förutsätter. Det kommer fram att rätten till liv har en starkare ställning än skyddet till privatliv då det gäller underrättelseinhämtning i datatrafik. Det centrala är att skyddet för privatlivet inte inskränks mer en vad som kan anses vara nödvändigt. Viktigt är att rättighetens kärna ska vara tryggad. Det betyder att övervakning av en individs kommunikation ska vara något som är osannolikt och då det sker ska det vara väl grundat och det ska finnas tillräckligt starka rättskyddsmedel för att skydda individen.