Browsing by Title

Sexuella trakasserier har alltid varit ett problem i arbetslivet och inom organisationer. År 2015 tydliggjordes diskussionen kring problemet tack vare #metoo-rörelsen. Trots det har situationen inte förbättrats, utan till och med förvärrats enligt nyare undersökningar från år 2020. Sexuella trakasserier hör inte till en sund arbetsplats och borde åtgärdas både på grund av lagliga bestämmelser men också för att de är omoraliska. Denna utveckling tyder på̊ att det finns ett behov av effektiva förebyggande och motverkande interventioner med empiriskt stöd. Syftet med min avhandling är att med hjälp av forskningslitteraturen specifikt besvara följande frågor: 1) vad är och vad innebär sexuella trakasserier på arbetsplatsen, 2) hur förklaras företeelsen teoretiskt, 3) hur kan man förebygga och motverka trakasserier och 4) vad kan chefer göra med hjälp av interventionsprogram? En litteraturgenomgång definierar sexuella trakasserier som en handling av sexuell karaktär som kränker en annan persons värdighet. Med trakasserier avses även verbalt, icke-verbalt eller psykiskt olämpligt sexuellt beteende. Närmanden anses orsakas på grund av individuella, organisatoriska och samhälleliga faktorer och förklaras med hjälp av biologiska-, organisatoriska- och sociokulturella modellen. Andra viktiga teorier som används i avhandlingen är kontakthypotesen, könshypotesen, person-situation interaktionsmodellen, åskådareffekten, femfaktorteorin och förväntansteorin. Resultaten av studien visar att chefer har en viktig och avgörande roll för att organisationer ska kunna förebygga och motverka sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Interventionsprogram och framför allt utbildnings- och träningsprogram anses överlag effektiva och kan göras på tre olika interventionsstadier. Slutligen diskuteras resultaten, begränsningarna och styrkorna med avhandlingen och det ges förslag för framtida forskning. Mera forskning behövs bland annat om interventionsprogrammens effektivitet då de utförs virtuellt på distans.

Sexuellt våld är ett allvarligt problem, och inte desto mindre bland homosexuella män. Tidigare forskning om sexuellt våld har hittills fokuserat på heterosexuella förhållanden, trots att homosexuella män upplever sexuellt våld upp till samma grad som heterosexuella kvinnor. Sexuellt våld mot homosexuella män är ett forskningsområde som först nu sakta börjat inkluderas. Detta forskningsområde kräver vidare forskning för att effektiva interventioner ska kunna utvecklas och på så sätt kunna motverka problemet. Syftet med denna avhandling är således att redogöra för sexuellt våld mot homosexuella män utgående från tidigare forskning. De primära källorna utgörs av forskning som utförts i USA och främst bland unga homosexuella män. Resultaten tyder på att homosexuella män upplever sexuellt våld lik heterosexuella kvinnor och att de därpå till och med kan uppleva allt starkare och negativare psykologiska konsekvenser p.g.a. diverse stigmatiseringen och skadliga maskulina uppfattningar om det manliga idealet. Dessa konsekvenser kan bl.a. vara sömnsvårigheter, ångest och/eller depression. Den rådande hegemoniska maskuliniteten som internaliserats av de nära manliga förebilderna påverkar starkt dessa homosexuella män och deras sätt att uttrycka aggression eller förmåga att be om hjälp. Denna sexuella minoritet anses vara extra sårbar för att bli utsatt för sexuellt våld, detta bl.a. i och med att studier tyder på att homosexuella män upplever minoritetsstress och internaliserad homofobi som starkt bidrar till att utsättas för sexuellt våld, medan alkoholkonsumtion och traumatiska barndomsupplevelser kan bidra till att man själv eventuellt blir förövare av sexuellt våld. Sammanfattningsvis kan ökad kunskap om och förståelse för homosexuella mäns upplevelser av sexuellt våld hjälpa till i utvecklingen av åtgärder och hjälpmedel för denna sexuella minoritet. Nya former av interventioner och vård som inriktar sig på sexuella minoriteter och förebyggande av potentiella förövare bör även utvecklas, eftersom de rådande interventionerna samt fokuset för vidare utvecklingen starkt ser på offret, medan förövaren i allt större grad glöms bort. Större fokus krävs på samhället och gruppbeteende för att hjälpa denna utsatta grupp. Personal som arbetar i förebyggande och vårdande syfte måste kunna ta allas erfarenheter på allvar, oberoende sexuell läggning och könsidentitet.

Den här studien utreder hur känsliga det ungerska samhällets institutioner är till attitydförändringar hos befolkningen. Läget i Ungern är särskilt intressant med tanke på den kritik som riktats mot statsminister Viktor Orbáns styre. Studien utförs genom att granska resultat från Eurobarometer-undersökningar och European Social Surveys från åren 2004, 2006, 2008, 2010, 2012 och 2014. Studien undersöker hur den ungerska befolkningens tilltro till fem olika institutioner förändrats under tidsintervallet. Dessa institutioner är rättsväsendet, politiska partier, parlamentet, regeringen och Europeiska Unionen. De olika årtalen jämförs och utvecklingsmönster för attitydförändringarna kartläggs. Dessutom jämförs de två undersökningarna med varandra. Resultaten analyseras utgående från teorin om anomi och auktoritära karaktärsdrag. Studien kommer till slutsatsen att stora förändringar i befolkningens attityder kan förekomma, men att ungrare under så gott som hela tidsintervallet har väldigt låga nivåer av tilltro till de flesta institutioner. Det blir dock svårt att avgöra huruvida tilltron till de utvalda institutionerna har minskat under tidsintervallet, eftersom resultaten från undersökningarna delvis står i kontrast med varandra. Eurobarometrarna tyder på minskande nivåer av tilltro till samtliga institutioner, medan European Social Survey visar på en liten ökning i tilltron till de flesta institutioner. Ifall ungrarnas attityder till samhälleliga institutioner faktiskt har blivit mera negativa kan det bero på en spridning av anomi i samhället.

Självmedkänsla är ett empatiskt och uppmuntrande sätt att förhålla sig till sig själv då man möts av svåra situationer i livet. Självmedkänsla är ett nytt forskningsområde som visat ett positivt samband till psykisk hälsa och välmående på individnivå, men vars roll inom mellanmänskliga relationer har fått mindre fokus. Denna litteraturöversikt strävar täcka all litteratur som behandlar det mellanmänskliga perspektivet av självmedkänsla. Syftet med avhandlingen är att beskriva hur självmedkänsla utvecklas samt öka förståelsen för hurdan roll självmedkänsla spelar inom mellanmänskliga relationer. Avhandlingen presenterar två teorier som belyser den teoretiska bakgrunden till självmedkänsla, anknytningsteorin av John Bowlby och den sociala mentalitetsteorin av Paul Gilbert. Vidare baserar sig avhandlingen på vetenskapliga artiklar från socialpsykologiska och psykologiska journaler. Resultaten visar att självmedkänsla utvecklas i relation till andra människor och att individen tenderar att behandla sig själv med den mängd medkänsla som hen fått i barndomen. Resultatet visar även att omsorg är grunden till självmedkänsla och att utvecklingen av självmedkänsla inte slutar efter barndomen utan kan fortsätta livet ut, i trygga, varma och stödande relationer och omgivningar. Inom mellanmänskliga relationer har självmedkänsla främst en roll i konflikthantering. Självmedkänsla kan även påverka sättet man bemöter människor med omsorg, öppenhet och medkänsla, samt upplevelsen av socialt stöd och samhörighet. Avhandlingen kan bidra med en bättre förståelse för på vilket sätt självmedkänsla kan hjälpa att upprätthålla goda mellanmänskliga relationer.

Sjöröveri är ett internationellt brott som orsakar stora skador ute på de internationella haven. Även fast brottet är kriminaliserat genom FN:s havsrättskonvention kan det vara svårt att åtala en sjörövare. I avhandlingen undersöks två forskningsfrågor som berör åtalandet av sjörövare. Den första frågan undersöker vilka hinder man stöter på när man försöker åtala sjörövare och den andra frågan undersöker möjligheterna för den internationella brottmålsdomstolen att fungera som instans för ett sjöröveriåtal. I avhandlingen presenteras även aspekter som berör mänskliga rättigheter i anknytning till åtalandet av sjörövare. För att besvara dessa frågor utnyttjar jag internationella rättskällor som till exempel FN:s havsrättskonvention, Romstadgan och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I avhandlingen utnyttjas även internationella vetenskapliga tidskrifter och böcker som berör temat. Resultaten av min undersökning blev att problem för ett åtal på internationell nivå uppstår från ofullständiga definitioner av deliktet. Till exempel försök till brottet har lämnats odefinierat i FN:s havsrättskonvention. Problem på nationell nivå var har att göra med svårigheter att framställa tillräcklig bevisning för att en dom skulle kunna ges. Eftersom sjörövaren kan åtalas i den stat som tillfångatog sjörövaren är transporten av fångar även en utmaning. För att internationella brottmålsdomstolen ska kunna fungera som instans för ett sjöröveriåtal krävs att sjöröveri upptas i Romstadgan som ett av de brott som domstolen har jurisdiktion över. Detta kräver en heltäckande definition av hur deliktet ser ut för att inte lämna likadana luckor som kan hittas i FN:s havsrättskonvention.

Enligt Befolkningsförbundets senaste undersökningar har barnlösheten drastiskt ökat i Finland och allt fler kvinnor funderar på att inte skaffa barn. Samtidigt visar studier att stigmatiseringen kring barnfria fortsätter och till och med ökar i samhället. I min avhandling inleder jag med att fundera kring möjliga orsaker och motiv till barnfrihet ur ett sociologiskt och samhälleligt perspektiv. Jag diskuterar även hur förhållningssättet och stigmatiseringen gentemot frivilligt barnlösa kvinnor ser ut i det nordiska, extremt barnvänliga samhället. Därefter tar jag upp diskurser kring kvinnokroppen och genusidentifikation som är starkt förknippade med bilden av kvinnan som modern. Utgående från mitt resonemang drar jag slutsatsen att barnfrihet är något som fortfarande utmanar det traditionella och rådande samhällssystemet. Det finns en stark önskan att förändra gamla normer om kvinnan, familjen och barnaskaffandet. Kärnfamiljen luckras upp an efter an och nya familjeformer uppstår som ifrågasätter gamla familjemönster och kvinnoideal. Den ökade individualiseringen och valfriheten har berett vägen för kvinnlig frigörelse och uppfattningen om att en kvinna kan definieras på andra sätt än genom barnaskaffande har slagit rot.

Adoption är ett alternativt sätt att skaffa barn; där ett barn som redan fötts, men av någon orsak inte kan stanna hos sin biologiska familj, får en ny familj. Det är ett världskänt fenomen och en rättslig process som ser lite olika ut i alla länder trots att den följer samma internationella riktlinjer. Människor väljer att adoptera av olika orsaker och avhandlingen behandlar, i form av en litteraturöversikt, tre olika adoptionssökandes gemensamma och särskilda resonemang som påverkar själva adoptionsbeslutet. Adoptionssökandena i avhandlingen utgörs av heterosexuella par, homosexuella och lesbiska par och ensamstående kvinnor. Det är önskan om ett barn som allra främst motiverar alla adoptionssökanden att adoptera. De motiverande resonemangen är gemensamma för de flesta adoptionssökanena, däremot påverkas de särskilda resonemangen av adoptionssökandenas mycket olika livssituationer och därmed också mycket olika utgångspunkter. De lagar, normer och attityder som råder i dagens samhälle påverkar synen på hur en familj ska se ut. Detta påverkar i sin tur hur människor som planerar att skapa en alternativ familj blir bemötta och hur dessa personer sedan resonerar kring att skaffa barn – i detta fall hur de resonerar gällande adoptionsbeslutet. Till skillnad från heterosexuella par vars adoptionsplaner oftast väcker positiva känslor hos människor i omgivningen gäller det samma sällan för varken samkönade par eller ensamstående mödrar. Adoptionsbeslutet föregås av en mängd olika resonemang och överväganden och detta är både förståeligt och mycket viktigt, eftersom detta beslut inte endast påverkar de möjligtvis blivande föräldrarnas liv men framför allt ett barns liv och framtid.

I avhandlingen analyseras den finska klimatdiskussionen förd under Juha Sipiläs premiärministertid. Materialet utgörs av två plenumdebatter förda i september 2017 och mars 2018. Metoden utgörs av diskursanalys, och syftet är att besvara frågan ifall riksdagspartiernas utsagor och sätt att tala om klimatförändringen kan anses utgöra skilda diskurser, samt ifall utsagorna inom varje enskilt parti kan anses utgöra en enhetlig diskurs. Ifall partierna förstår problemet på skilda sätt kan detta ha betydelse då man utvärderar den förda politikens tillräcklighet. I introduktionen framkommer att klimatförändringen är ett tema som lyfts fram allt mer i dagens värld. Genom att analysera de olika partiernas utsagor och jämföra dessa med varandra kan man finna förståelse i ifall problemet tas på ett tillräckligt stort allvar inom den finska politiken. Med ”valence issue”, en central term i avhandlingen, avses en fråga som enhetligt antingen understöds eller ses med motvilja på från väljarkårens håll. Frågan ifall klimatfrågorna kan anses utgöra en ”valence issue” har under den senaste tiden blivit ifrågasatt. Klimatpolitiken kan specifikt kännetecknas av starka motsättningar. I tidigare forskning gällande partiers förhållande till klimatpoltiken framkommer även att socialdemokratiska partier har brukat lyfta fram gröna värderingar kraftigare än konservativa och kristdemokratiska partier. Avhandlingens metod utgörs av diskursanalysen, mer specifikt av Carol Bacchis ”What´s the problem represented to be?”-analys. Analysen fokuserar på problematiseringen av teman, inte på policyn i sig. Problematiseringar anses bestämma vad som anses vara viktigt och vad som lämnas bort. Materialet har i avhandlingen ställts tre frågor, som fokuserar på hur klimatförändringen blivit porträtterad i debatterna och vad som underligger detta, vilket Finlands ansvar i frågan är, och vad som valts att inte lyftas fram. Språket står i centrum av diskursanalysen, och en fokusering på det språkliga kan anses vara motiverat då man analyserar de valda debatterna. I analysen framkommer att regeringspartiet Centern anser att Finland fört en aktiv och ambitös klimatpolitik, samt att klimatförändringen är ett problem som går att lösa. Partiet försöker därtill betona att det i riksdagen råder koncensus angående klimatpolitikens tillräcklighet. Regeringspartiet Samlingspartiet lyfter fram klimatförändringens hot, men gör det inte på ett kraftigt sätt och kritiserar inte den förda politiken. Blå framtid, som utgör det sista regeringspartiet, tar klimatförändringen på allvar, men lyfter fram det egna landets nytta, samt vikten av internationellt rättvisa åtgärder. De Gröna, som tillhör oppositionen, lyfter fram det nuvarande lägets allvar på ett kraftigt sätt samt kritiserar regeringens åtgärder, och tänker att regeringen inte insett situationens allvar. I partiets talturer konkretiseras och kristalliseras klimatkampen, samtidigt som klimatkampen personifieras och det vädjas till känslor. Även Vänsterförbundet lyfter fram situationens allvar och kritiserar de nuvarande åtgärderna, samt anser att klimatkampen handlar om rättvisa både globalt och i hemlandet. Socialdemokraterna ser klimatförändringen som en ödesfråga, och anser att Finland ska föra en aktiv klimatpolitik. Däritll lyfter partiet fram rättvisa och social hållbarhet. Sannfinländarna vill lösa klimatproblemet, men viljan framstår som mindre än hos de andra partierna, eftersom partiet väljer att prioritera Finlands egna intresse och lyfta fram vikten av en internationellt rättvis fördelning av klimatåtgärderna. Svenska folkpartiet anser klimatförändringen vara ett faktum och att det är bråttom med åtgärderna, samtidigt som partiet anser att mycket tyder på att lägets allvar inte insetts. Kristdemokraterna både prisar och kritiserar den förda politiken, och använder sig samtidigt av ett språk som inte är särskilt känsloladdat. I resultatdelen framkommer att alla partier anser klimatförändringen vara ett faktum som kräver åtgärder, vilket tyder på att alla ser det som ett hot. Det kan motiveras att partierna skiljer sig i sina sätt att tala om klimatförändringen, särskiljt i det som lyfts fram och i hur de förhåller sig till regeringens politik. Alla partier delar samtidigt ändå på en grundläggande förstålse om att klimatförändringen håller på att ske. Därför är det inte befogat att tala om skilda diskurser mellan partierna, åtminstone när det kommer till denna centrala förståelse. Ifall detta inte beaktas, går det att finna skilda diskurser mellan partierna. Det är därtill svårt att finna skilda diskurser inom de enskilda partierna. I diskussionsdelen lyfts det fram att klimatförändringen kan utgöra en ”valence issue” i de analyserade debatterna, men att klimatåtgärderna och deras ambitionsgrad inte är det. Analysen stöder därtill den tidigare forskningen om att gröna- och vänsterpartier lyfter klimatfrågorna kraftigare fram än andra partier.

Det hävdas att den danska och finska arbetsmarknaden har stora skillnader i graden av flexibilitet på arbetsmarknaden. Samtidigt strävar den Europeiska unionen efter att harmonisera medlemsländernas regleringar på arbetsmarknaderna. Ett av försöken till att göra medlemsländernas arbetsmarknader mera enhetliga är flexicurity-strategin som ska öka flexibiliteten samt säkerheten på arbetsmarknaderna. Mitt syfte är att hitta svaret på vilka skillnader som råder i EU-ländernas arbetsmarknadsregleringar genom att undersöka hur flexicurityn är implementerad i länderna. Eftersom både Danmark och Finland är medlemmar av den Europeiska unionen torde det finnas likheter i arbetsmarknadsregleringarna. Enligt tidigare forskning finns de ändå skillnader i förverkligandet av flexicurity-strategin. Forskningen visar dock att skillnader kring regleringen av arbetsmarknaden finns, men att de inte är så stora som det hade kunnat förväntas på basis av tidigare forskning. Trots att det finns skillnader i regleringarna så kan man konstatera att de inte är så stora att de i sig skulle påverka implementeringen av flexicurity-strategin.

Medierna förser oss ofta med information om hur dagens barn och unga mår dåligt och är stressade. Barn och ungas psykiska välmående är på många sätt ett stort problem och en stor utmaning i dagens samhälle. Om psykisk ohälsa inte upptäcks eller behandlas i tid kan den leda till svårigheter med att skaffa utbildning och ta sig in på arbetsmarknaden. Bland vuxna med psykisk sjukdom har ungefär hälften av dem fått sina första sjukdomssymptom redan före 14-års ålder, och tre av fyra innan 24-års ålder. Skolan har en central plats i barn och ungas liv, och det är oftast via skolan som den första kontakten till vården sker. Hur ska skolan då gå till väga för att kunna arbeta hälsofrämjande och förebygga redan existerande problem? Mitt syfte med avhandlingen är att ta reda på hur skolan och elev- och studerandevården på olika sätt kan bidra till att främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa bland skolelever i skolmiljö. Avhandlingen vill få svar på vilka arbetssätt och tillvägagångssätt som skolan och dess personal kan tillämpa för att kunna främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa bland skoleleverna. Som metod för att behandla mitt syfte och besvara min forskningsfråga har jag valt att göra en systematisk litteraturöversikt över artiklar från Finland och Sverige inom ämnet. För att hitta väsentlig litteratur har jag använt mig av relevanta sökord i olika sökmotorer, och utgående från specifika kriterier har jag slutligen valt sjutton artiklar som material i min studie. Dessa artiklar analyseras och sammanställs var för sig, samtidigt som jag redogör för deras enskilda resultat och hur resultaten kan anpassas till mitt syfte och forskningsfråga. Resultaten från min litteratursökning visar hur viktigt det är att skolans olika yrkesgrupper samverkar på olika sätt för att tillsammans kunna arbeta med dessa frågor, både på ett hälsofrämjande och ett förebyggande sätt. Ett gott samarbete mellan skolan och hemmen är även nödvändigt. Läraren har ett stort ansvar då det gäller att lägga märke till symptom hos eleverna, och sedan hänvisa eleven vidare till elevhälsan. Läraren kan i klassrummet arbeta hälsofrämjande bland annat genom att satsa på att främja kamratrelationer bland eleverna. För att lärarna på ett konkret sätt skall kunna lära ut psykiska färdigheter till eleverna, vore det nödvändigt att lärarna skulle få mer utbildning inom dessa frågor. Det är viktigt att eleverna har tillräckligt med information om psykisk hälsa, och om vart de kan vända sig om de upplever sig ha bekymmer. Tröskeln till att uppsöka elevhälsan bör vara låg, och användande av internet för att ta kontakt kunde vara en möjlighet för att sänka tröskeln. Då eleverna väl uppsöker hjälp, är det viktigt att de professionella är förstående, lyssnande och ger ett empatiskt intryck. För att vardagliggöra psykisk hälsa och ohälsa kunde mer information ges bland annat på hälsokunskapstimmarna. Utanför klassrummet kan skolan arbeta hälsofrämjande eller förebyggande genom att tillämpa olika program som eleverna kan ta del av. Ett exempel på detta är DISA-metoden som fått goda resultat i olika undersökningar, och ungdomarna anser sig må bättre efter att de tagit del av metoden. Speciellt viktigt är det också att eleverna, i brytningsskedet mellan lågstadium och högstadium med nya klassbildningar, får tillräckligt med hjälp och stöd.