Browsing by Author "Sarlin, Melinda"

När en person döms till fängelsestraff kommer också den personens närmaste anhörigas liv att påverkas. Den frihetsberövades barn är i en speciellt skör situation. Det ligger på myndigheternas ansvar att bedöma hurdan kontakt som är bäst för barnet. Ifall myndigheterna bedömer att upprätthållandet av kontakt under förälderns frihetsberövande är det bästa för barnet, är det viktigt att det stöds på rätt sätt. Från fängelsets håll innebär det att ett barnperspektiv finns inkluderat i den del av verksamheten som berör barnet. Syftet med min forskning är se huruvida kontakten mellan barn och frihetsberövad förälder är tillräcklig och ändamålsenlig. Min huvudsakliga forskningsfråga är hur myndigheterna beaktar barnens behov och om kontaktmöjligheterna är barnvänliga. Om ett barnperspektiv inte finns implementerat i verksamheten riskerar man att indirekt samtidigt straffa barnet. Som teoretisk utgångspunkt används Megan Comforts teori om sekundär prisonisering. Teorin innebär att även anhöriga till de intagna går igenom en institutionaliseringsprocess då de tvingas anpassa sig till fängelsets vardag, krav och reducering av privatliv. Ju bättre fängelset uppmärksammar denna grupp, desto lindrigare blir prisoniseringen. Avhandlingen är genomförd som en kvalitativ dokumentanalys. Materialet består dels av administrativa texter, offentliga handböcker och riktlinjer, dels av rapporter ur ett brukarperspektiv. Analysmetoden är kvalitativ innehållsanalys. Istället för individuella upplevelser fokuserar dokumentanalysen på strukturer och verksamheten i sin helhet. Forskningen är avgränsad till endast slutna fängelseanstalter. Resultatet tyder på att ett barnperspektiv gradvis implementerats i fångvården som ett resultat av större lagförändringar. Även om många förbättringar gjorts finns det fortfarande aspekter som är problematiska. Särskilt besökssituationerna och telefontiderna är otillräckliga och inte alltid barnvänliga. Kontakten mellan barn och frihetsberövad kräver mera av barnet och barnets vårdnadshavare än av den frihetsberövade, vilket ökar på den sekundära prisoniseringen. Det finns därmed ett fortsatt behov av att utveckla verksamheten.