Browsing by discipline "Rättsvetenskap"

Denna kandidatavhandling utforskar sambandet mellan objektivitetsprincipen och valbarhetskriterierna för kommunala förtroendevalda och deras skyldighet att anmäla om sina bindningar. Med valbarhet menas inom kommunalförvaltning de kriterier som måste uppfyllas för att en person kan bli vald till ett förtroendeuppdrag. Dessa kriterier styrs genom regleringar inom kommunallagen 2015/410. Mitt syfte med avhandlingen är att granska hur objektivitetsprincipen förhåller sig till kriterierna och hur dessa påverkar de förtroendevaldas uppdrag. Valbarhetskriterierna begränsar dels rätten att delta i kommunal påverkan samtidigt som kriterierna tryggar objektiviteten och funktionaliteten i den kommunala förvaltningen. Begränsningarna av valbarheten ska tolkas på ett sådant sätt, att det inte begränsar rätten till deltagandet i lokalt beslutsfattande i allt för hög grad. Samtidigt har valbarhetskriterierna betydelse för att garantera tilltron till och objektiviteten i förvaltningen. Anmälan om bindningar för de förtroendevalda togs in i kommunallagen 2015/410. I denna avhandling har en granskning av kommunala register över bindningarna utförts för att undersöka hur väl principen tillämpas som en del av den nuvarande kommunala förvaltningen samt att se samband mellan kommunalt påverkande och bindningar till näringsliv eller betydelsefulla ekonomiska tillgångar. Båda dessa kriterier ska garantera att den kommunala förvaltningen styrs av objektivitet och öka tilltron till kommunal förvaltning. Forskningsfrågan behandlas genom den rättsdogmatiska metoden, i vilken forskningsfrågan granskas mot bakgrunden av juridisk litteratur, rättspraxis, förarbeten och annan relevant litteratur. För anmälan om bindningar utvidgar jag granskningen av forskningsfrågan genom en komparativ studie mellan tre finländska kommuner och deras register för anmälan om bindningar. De förtroendevaldas deltagande har påverkats av valbarhetskriterierna speciellt i sådana fall där de förtroendevalda har en ledande ställning i företag och bolag som kan ha väsentlig fördel eller lida skada av kommunalt beslutsfattande. Även tjänsteförhållanden under de kommunala organen kan begränsa valbarheten. Förhållandet mellan den förtroendevaldas uppdrag och ställning i företag har ibland blivit föremål för tolkning av högsta förvaltningsdomstolen. Genom domstolsavgöranden och kommunallagens förarbeten har kriterierna för begränsning av valbarheten tydliggjorts. Granskningen av de kommuner som valts för denna avhandling visar på att anmälan om bindningar har en märkbar betydelse och ökat synligheten av sådana bindningar, som gäller de förtroendevaldas ledande ställningar i företag och sammanslutningar samt ägandet av jord- och markområden. Denna granskning lyfter fram att anmälan om de förtroendevaldas bindningar uppfyller till största delen de lagstadgade kraven. Brister framkommer i registreringen av enskilda förtroendevalda, vissa kommunala organ och framförallt inom uppdateringen av registren. Betydelsen av de fullmäktigas anmälan är en ökad tilltro till förvaltningens objektivitet och till öppenheten i sådana bindningar som speciellt gäller byggande och detaljplanering i kommunen.

Varje elev i grundskolan och studerande i gymnasiet har rätt till en trygg studiemiljö. Lärare ser till att denna rättighet tillgodoses, och som verktyg för att utföra denna uppgift, har lärare tillgång till disciplinära åtgärder som föreskrivs i lagen om grundläggande utbildning och i gymnasielagen. I denna avhandling granskas de disciplinära åtgärderna som används i grundskolan och i gymnasiet ur ett offentligrättsligt perspektiv. Forskningsfrågan gäller elevens rättsskydd i de disciplinära situationerna. Med hjälp av gällande lagstiftning och rättspraxis undersöks hurdan tillsyn och kontroll av skolor och lärare som utövas i situationer där disciplinära åtgärder vidtas. Syftet är att granska hurdana resultat har uppnåtts i övervakningssituationer, och om de har lett till att elevens rättigheter tryggas. De disciplinära åtgärderna i grundskolan är avlägsnande från klassrummet, kvarsittning, skriftlig varning och avstängning för viss tid. Av dessa är de två sist nämnda disciplinära straff. De disciplinära straffen är förvaltningsbeslut, vilket innebär att eleven ska delges ett skriftligt beslut med besvärsanvisning om det disciplinära straffet. I gymnasiet är de disciplinära åtgärderna skriftlig varning, avstängning för viss tid samt uppsägning från elevhem för viss tid eller den tid som återstår av studierna. En studerande kan även bli tillsagd att lämna klassrummet om hen stör undervisningen, eller förvägras rätten att delta i undervisningen för högst tre arbetsdagar, om hen äventyrar säkerheten för en annan studerande eller personalen. I det finländska rättsväsendet finns det flera olika instanser som övervakar verksamheten inom utbildningsväsendet. Beslut som påverkar elevens ställning kan i många fall överklagas. Man kan anföra besvär hos förvaltningsdomstolen, men även göra klagomål över utbildningsanordnarens verksamhet till regionförvaltningsverket, andra utbildningsmyndigheter samt riksdagens justitieombudsman och justitiekanslern. De avgöranden som behandlas i denna avhandling visar att elevens rättsskydd även försäkras repressivt i Finland av olika instanser. Det sker främst i de fall där eleven eller oftast en närstående till eleven själv anser att hen blivit ojust behandlad och anför klagomål, men i vissa fall kan ärendet tas upp till behandling på till exempel justitieombudsmannens eget initiativ. Man kan ställa frågan, ifall åtgärderna är tillräckliga. Behandlingstiderna av ärenden i både förvaltningsdomstolar, hos justitieombudsmannen och regionförvaltningsverket kan vara väldigt långa. Om behandlingen av ett ärende drar ut på tiden, måste eleven leva i ovetskap om slutresultatet av något som har en stor inverkan på hens liv. Osäkerhet i sin tur kan påverka en ung människas välbefinnande och mentala hälsa, och det kan leda till ytterligare besvär i livet och i studierna. Detta gäller i de fall där behandlingen av ärendet påbörjas. De yngsta eleverna är under 10 år gamla, och kan inte förväntas känna till sina rättigheter. Om en ung elevs rättigheter kränks, kan det hända att ingen någonsin får veta om det, och då finns det inte heller något som skyddar eleven från samhällets övergrepp. Det som även måste tas i beaktande är vårdnadshavares resurser och möjligheter att driva ärenden vidare. Alla har olika förutsättningar, och det är oftast de starka vårdnadshavarna med bättre ställning i samhället som gör klagomål över situationer där en elevs rättigheter misstänks ha kränkts. Utgångsläget borde ändå vara att rättsskyddet tillgodoses preventivt, så att så få skyddande mekanismer som möjligt behövs.

Principen om non-refoulement är en vedertagen princip inom migrationsrätten. Principen skyddar flyktingar, asylsökande och andra i jämställbar position från att utsättas för människorättskränkningar i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 3 i Europakonventionen. Principens kärna kan härledas ur artikeln i fråga, som utgör ett förbud mot tortyr. Principen förbjuder tillbakasändning och utvisning av flyktingar till ett område, om det finns skäl att misstänka att personen där kan utsättas för tortyr, förföljelse eller annan omänsklig behandling eller bestraffning. Med avhandlingen söker jag nå en ingående framställning av principen om non-refoulement samt identifiera de bedömningskriterier som appliceras vid tillämpningen av den. Syftet med min avhandling är att framföra nödvändigheten av principen om non-refoulement för att trygga den grundläggande och mänskliga rättigheten som principen är till för att skydda, nämligen människovärdet. I avhandlingen analyserar jag betydelsen av principen om non-refoulement. Ytterligare föremål för undersökningen är de anföranden och bedömningar som domstolar publicerat i sina avgöranden gällande beviljande av asyl, samt övriga fall som tangerar principen om non-refoulement. Forskningsfrågan i undersökningen: Vilka är de bedömningskriterier för non-refoulement som används i rättspraxis, och vad är den grundläggande betydelsen av principen i fråga? – besvarar jag genom tillämpning av den rättsdogmatiska och -historiska metoden. Källmaterialet består av litteratur och fördragstexter. För att utreda bedömningskriterierna analyserar jag fyra rättsfall från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och två årsboksavgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen. Bedömningskriterierna för non-refoulement har som uppgift att fastslå att det finns tillräckligt vägande grunder för att misstänka en välgrundad fruktan för förföljelse, vilket kan betraktas som parallellt med någon egenskap som den ifrågavarande individen innehar. Bedömningskriterierna består av olika grunder för bedömningen, vilka utgår från en rad olika utrednings- och granskningsaspekter. Utan kriterierna skulle inte en enhetlig praxis för domstolarnas bedömningar av non-refoulement finnas. Konklusionen är att varje bedömning av ett fall som berör principen om non-refoulement bör alltid genomgå en mycket noggrann, och framför allt – individuell, granskning. Principens kärna ger principen om non-refoulement dess fundamentala betydelse. Kärnan utgörs av skyddet mot tortyr, förföljelse eller annan omänsklig behandling eller bestraffning. Principens grundläggande betydelse kan således anses vara dess uppgift som beskyddare av den specifika mänskliga rättigheten. Principen kan gestaltas som en skyddsprincip av vägande betydelse. Detta beror på dess betydelsefulla karaktär som beskyddare av människovärdet. Principen om non-refoulement binder samman två aspekter: respekten för de grundläggande och mänskliga rättigheterna samt skyddet av individen som befinner sig i en utsatt situation, nämligen flyktingen. Att principen och dess innebörd regleras samt tryggas i den internationella rätten påvisar dess stora betydelse.

År 2004 trädde en allmän bestämmelse om underlåtenhet i kraft i strafflagen. Före ikraftträdandet fanns det ingen allmän bestämmelse om underlåtenhet i den finska strafflagen, vilket ledde till att rättsfall angående ämnet avgjordes på basis av rättslitteratur och rättspraxis. Efter reformen 2004 blev regleringen om underlåtenhet bättre, men har fortfarande ansetts vara vag. Den vaga regleringen leder till frågeställningar främst kring oäkta underlåtenhet, där gärningsmannen har en särskild rättslig skyldighet att förhindra en följd. När har en person en sådan särskild rättslig skyldighet som avses i lagbestämmelsens 2 mom.? Hur långt utsträcker sig detta ansvar? Syftet med den här avhandlingen är att utreda innebörden av 3 kap. 3 § 2 mom. i strafflagen och begreppet oäkta underlåtenhet. Avhandlingen koncentrerar sig på en del av den första punkten i bestämmelsen som gäller personer som har en tjänst, det vill säga är i ett tjänsteförhållande. Målet är att genom att försöka utreda problematiken och innebörden gällande lagbestämmelsens 2 mom. komma till slutsatser om hur den vaga regleringen av oäkta underlåtenhet syns i domstolsavgöranden och vilka följder det har. Avhandlingen går igenom grundläggande begrepp och material. Kärnan i avhandlingen utgörs av rättsfallsanalyser. Resultatet i avhandlingen är att den vaga regleringen av oäkta underlåtenhetsbrott kan leda till svåra situationer för tjänstemän, eftersom de inte alltid har kunskap om att de har en sådan särskild rättslig skyldighet som avses i lagbestämmelsen. Eftersom lagen inte föreskriver om underlåtenhet så specifikt, har domstolsavgörandena och deras noggranna och tydliga argument samt motiveringar ytterst stor betydelse. Domstolarnas arbete och avgörande blir här alltså i proportion till lagbestämmelsen mycket stor. Domstolarnas prövning i det enskilda fallet kan anses bli ännu viktigare än i andra sammanhang.