Browsing by Subject "Europeiska unionen"

Frågan om huruvida Europeiska unionen (EU) lider av ett demokratiunderskott har varit omdebatterad och en viktig fråga för att avgöra om EU:s verksamhet kan anses vara tillräckligt legitim. EU:s demokratiunderskott kan definieras på olika sätt, eftersom flera olika mekanismer påverkar hur demokrati förverkligas i unionen. EU:s institutionella egenskaper försvårar bl.a. medborgarnas möjligheter att påverka och delta på EU-nivå och dessutom upplever medborgarna EU som för avlägset vilket leder till en svag politisk identifikation för EU bland medborgarna. För att öka medborgarnas politiska deltagande på EU-nivå och stärka demokratin införde man år 2012, som komplement till den representativa demokratin, ett deltagardemokratiskt instrument på EU-nivå – det europeiska medborgarinitiativet. Den här kandidatavhandlingens syfte är att undersöka och analysera vad det europeiska medborgarinitiativet kan påverka inom demokratiunderskottet och vilken betydelse det europeiska medborgarinitiativet har som ett deltagardemokratiskt instrument. Detta gör jag genom att närmare studera hur medborgarinitiativet har fungerat hittills. Analysen baserar sig på initiativ som lämnats in och besvarats av Europeiska kommissionen, de initiativ som fått avslag, kommissionens rapport om genomförandet av medborgarinitiativet samt tidigare studier i ämnet. Studiens resultat visar att det europeiska medborgarinitiativet kan påverka den form av demokratiunderskottet som har att göra med medborgarnas svaga politiska engagemang i unionen, dvs. bidra till att minska avståndet mellan medborgarna och unionen och få medborgarna att bli mer intresserade av EU-relaterade frågor. Studien visar även att det är för tidigt att säga om medborgarinitiativet lyckats med sitt syfte att öka medborgarnas deltagande, men däremot har man genom initiativet skapat en ny kanal för medborgarna att delta, påverka och få sin röst hörd, vilket skulle kunna på lång sikt leda till en förstärkt demokrati i EU. Dock kan man ifrågasätta deltagardemokratins funktion för detta ändamål. Det krävs mycket olika resurser för att kunna organisera och stöda ett medborgarinitiativ, vilket gör att den politiska jämlikheten för alla rubbas. Dessutom krävs tekniska och praktiska förbättringar av initiativsystemet och det finns även ett allvarligt bekymmer med att så få initiativ har lämnats in till kommissionen och med att en tredjedel av initiativen avslagits före registrering pga. de inte ligger inom EU:s befogenheter.

Traditionellt sett har Europeiska unionen (EU) varit en diplomatisk aktör som strävar efter att upprätthålla respekt för gemensamma värden av sina medlemsstater, samtidigt som unionen respekterar medlemsstaternas suveränitet. Under de senaste åren har dock unionen ställts inför inre utmaningar, särskilt i fallet Ungern då staten kontinuerligt brutit mot unionens gemensamma värden, särskilt rättsstatsprincipen. Ungerns situation har varit föremål för forskning under tidsperioden 2010–2024 på grund av dess utveckling gällande demokratiska läget och rättsstatsprincipen. Det saknas dock forskning avseende hur EU utvecklat sitt maktutövande i samband med förändringarna i Ungern. En obesvarad fråga är om EU har börjat använda sig av så kallad hård makt tillsammans med sin mjuka makt? Denna uppsats analyserar hur EU anpassat sig till en roll där användning av hård makt har blivit nödvändigt i förhållande till Ungern. Genom att analysera politiska processer mellan EU och Ungern under tidsperioden 2010–2024 belyser uppsatsen användningen av mjuka och hårda policyinstrument, och beskriver hur dessa föreställer unionens mjuka och hårda makt. Mjuk makt bygger på attraktion och agendaskapande, medan hård makt bygger på tvång eller incitament. Övergången för EU från endast mjuk maktutövning till att även inkludera hård maktutövning har varit en långsam och komplex process som fortfarande pågår. De hårda policyinstrument som unionen använder kan snarare beskrivas som hybrider som innebär en användning av både mjuk och hård makt, snarare än enbart hård makt. Det finns dock tecken av motvilja inom unionen mot att använda den hårdare sidan av makten och användningen påverkas av oenighet inom unionen. Att använda hård maktutövning i fallet Ungern kan dock vara nödvändigt för att säkerställa att unionen inte förlorar sin mjuka makt.

Syftet med denna avhandling är att analysera utvecklingen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens strukturer. Avhandlingen utreder dessa i samband med utvecklingen av det övriga mellanstatliga samarbetet i Europa som Europiska unionen baserar sig på, och analyserar hur agentförhållandet mellan den och dess medlemsstater utvecklats med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Avhandlingen konstaterar att samarbete inom utrikespolitik mellan unionens medlemsstater övergått från en ad hoc-basis till en formaliserad struktur, som dock omsider blivit mer invecklad, och där unionens höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik fått en mer central och involverad roll samtidigt som uppgifterna delegerade åt unionen ökats. Successivt upprättade enskilda institutioner har även konsoliderats under den höga representanten bildandes en mera enhetlig organisation. I den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken bibehåller medlemsstaterna dock total kontroll på beslutsfattandet. Denna kontroll, och ett brett mandat för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, låter medlemsstaterna styra unionens handling an efter omständigheters utveckling. Ändamålsenliga institutioner, främst under ledning av den höga representanten, som fungerar som medlemsstaternas agenter inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har emellertid erhållit ökad diskretion.