Browsing by Subject "HBL"

Medier utgör en betydande aktör i att skapa bilder om samhällsfenomen och påverka uppfattningar om människogrupper. I den här avhandlingen undersöker jag hur bostadslösa personer porträtteras i den mest omfattande artikeln om bostadslöshet som publicerats i Hufvudtadsbladet (HBL) 2018–2020. Mitt syfte är att undersöka vilka diskurser som präglar porträtteringen, på vilket sätt bostadslösa beskrivs, vilka roller de tillskrivs och hur bostadslöshet som fenomen förklaras, samt att relatera analysens resultat till tidigare forskning om samma ämne. Jag har valt att analysera medieporträttering av bostadslösa personer i HBL eftersom det är den största svenskspråkiga dagstidningen i Finland. Därför kan analysen ge en inblick i hur bostadslösa porträtteras i finlandssvenska medier, även om analysresultaten inte är generaliserbara för hur HBL eller andra finlandssvenska eller finska medier beskriver om fenomenet. Efter att jag gjort avgränsningar under materialsökningen, är den analyserade artikeln i denna avhandling ett omfattande reportage som publicerats både på HBL:s webbsajt och i papperstidningen. I denna avhandling kommer jag att analysera den versionen av reportaget som tryckts i papperstidningen. I avhandlingen analyseras reportaget, med hjälp av kritisk diskursanalys och med utgångspunkt i Norman Faircloughs syn på medietexter och diskursordningar, samt Peter Berglez analysschema för kritisk diskursanalys, anpassat för medietexter. Analysen visar att reportaget lyfter fram olika berättelser om bostadslöshet genom att beskriva olika bostadslösa personers livsöden, på ett sätt som förmedlar deras utmanande vardag. Samtidigt finns element i texten som förmedlar en bild av passivitet och oförmåga att agera själv, genom att andra ofta talar för de bostadslösa. I texten förknippas bostadslösa personer med alkoholmissbruk, medan texten ändå tydligt lyfter fram bostadslöshet som ett samhällsstrukturellt problem snarare än ett individuellt sådant.

Syftet med studien var att granska om nyhetsrubricering av brott och olyckor har förändrats till klickbete i samband med digitaliseringen. Rubriker med klickbete är överdramatiska och/eller vilseledande, och som namnet säger har de som syfte att samla så mycket klickningar som möjligt, främst för att öka på mediehusens inkomster. Jag studerar skillnaden mellan brotts- och olycksrubriker i Hufvudstadsbladets (HBL) papperstidningar från september månad 1997 och 2022, samt motsvarigheterna på rubrikerna från 2022 på tidningens webbsida. Studien är en närläsning med fokus på vissa ordval, rubrikernas längd och eventuella specialtecken, som utrops- eller frågetecken, som kan göra rubrikerna mer dramatiska. Kategorierna för analysen är: traditionell rubrik, vidarebefordrande rubrik, frågande rubrik, rubrik med substantiv som syftar på bild eller video, rubrik med adverb (här, därför, så här, så), rubrik med ”de(t) här”, rubrik med pronomen/syftar på en specifik person, rubrik med överdrift: specialtecken (till exempel utrops- och frågetecken) eller laddade ord, och rubrik med bristfällig information. Resultaten visar att webbrubrikerna är längre än rubrikerna i papperstidningarna och innehåller fler klickbeten. En stor del av rubrikerna från 1997 hamnade också i kategorin ”bristfällig information”, främst på grund av deras korta struktur. Dock använder redaktionen ibland någon form av klickbete också i pappersversionen, för att locka läsarna till just en viss artikel.

Den 22 juli 2011 utförde Anders Behring Breivik den värsta attacken mot Norge sedan andra världskriget då han tog livet av åtta personer i ett bombdåd i centrala Oslo och sköt ihjäl 69 personer på ett ungdomsläger på Utøya. Den 7 april 2017 kapade Rakhmat Akilov en lastbil som han körde längs gågatan Drottninggatan i Stockholm. Som en följd av attacken avled fem personer. De två gärningsmännen var exceptionella för sin tid och mycket omdiskuterade i medier. Båda porträtterades som privatpersoner i Hufvudstadsbladet men på väldigt olika sätt. Beskrivningarna av Breivik fokuserade mest på hans psykiska välmående, medan beskrivningarna om Akilov fokuserade på hans religiösa bakgrund. Denna kandidatavhandling jämför sex artiklar publicerade i Hufvudstadsbladet om Anders Behring Breivik och Rakhmat Akilov för att studera vilka skillnader det finns i porträtteringen av gärningsmännen och vilka beskrivande variabler som används. Studien baserar sig på teorin om gestaltningar och jämför undersökningsvariablerna familjeförhållanden, etnicitet, religion och psyke. Bakgrunden till forskningen är att journalisten vid krisrapportering använder sig av makroramar för att snabbt få svar på hur, när och varför. Vid sidan om makroramarna använder journalisten sig av episodiska eller tematiska ramar som antingen beskriver en händelse i sig eller kopplar till en större samhällelig kontext. Användningen av makroramarna kan lätt leda till ett ”vi och dem” -tänkande där islamiska terrorister med en religiös eller politisk agenda behandlas som fanatiker medan vita västerländska terrorister behandlas som irrationella personer. Användningen av endast episodiska ramar i rapporteringen leder till att ingenting läggs i kontext och händelser förklaras i stället genom beskrivningar av gärningsmannen. Västerländska terrorister, speciellt ifall de begår terrorattacker i sitt hemland, porträtteras som psykiskt sjuka och instabila personer, medan internationella terrorister anses vara terrorister som vill sprida hat och rädsla och drivs av ilska och islamisk radikalism. Användningen av episodiska ramar gör att medier inte försöker ge andra förklaringar till händelser än genom att Studien visar att Breivik fick i ett tidigt skede stämpeln som galning och sinnessjuk, medan man i Akilovs fall inte koncentrerade sig på mänskliga förklaringar utan gjorde det klart och tydligt från första början att han för det första var utvisad och för det andra radikaliserad. Även om Breivik också på ett sätt var radikaliserad, som högerextremist, visar det sig i denna jämförelse att det inte alls var en lika viktig variabel att lyfta fram i rapporteringen som variabeln om att Akilov var en radikaliserad islamist. I Akilovs fall är de mest använda attributen hans trosuppfattning, medan i Breiviks fall var det mest använda attributet hans psyke. Det här gör att den stereotypiska bilden av i terrorister förstärks och att porträtteringen av den icke-vita och vita gärningsmannen följer i det spår där Breivik porträtterades som psykiskt sjuk, medan Akilov beskrivs som den islamiska radikaliserade personen.