Browsing by Subject "agentförhållanden"

Syftet med denna avhandling är att analysera utvecklingen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens strukturer. Avhandlingen utreder dessa i samband med utvecklingen av det övriga mellanstatliga samarbetet i Europa som Europiska unionen baserar sig på, och analyserar hur agentförhållandet mellan den och dess medlemsstater utvecklats med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Avhandlingen konstaterar att samarbete inom utrikespolitik mellan unionens medlemsstater övergått från en ad hoc-basis till en formaliserad struktur, som dock omsider blivit mer invecklad, och där unionens höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik fått en mer central och involverad roll samtidigt som uppgifterna delegerade åt unionen ökats. Successivt upprättade enskilda institutioner har även konsoliderats under den höga representanten bildandes en mera enhetlig organisation. I den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken bibehåller medlemsstaterna dock total kontroll på beslutsfattandet. Denna kontroll, och ett brett mandat för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, låter medlemsstaterna styra unionens handling an efter omständigheters utveckling. Ändamålsenliga institutioner, främst under ledning av den höga representanten, som fungerar som medlemsstaternas agenter inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har emellertid erhållit ökad diskretion.