Browsing by Subject "diskurs"

Socialt arbete har länge haft en negativ självbild samt lidit av stereotypier. Rykten om felaktiga omhändertaganden spökar än idag i media. Vi spenderar större delen av vår tid på medier vilket gör att medierna är ett av våra främsta sätt att konsumera information. Vi lär oss om världen omkring oss genom all denna information vi intar. Mitt syfte med denna avhandling är att undersöka hur man i finländska nyhetsmedier gestaltar socialarbetare och socialt arbete med fokus på artiklar om barnamordet i Joensuu 2023. I avhandlingen analyserades 63 artiklar från Iltalehti, Helsingin Sanomat och Svenska Yle. Artiklarna publicerades under tiden 8.6.2023–18.3.2024. För att analysera materialet används socialkonstruktionism och diskursanalys. Resultatet visar att 19 % av nyhetsartiklarna gestaltade socialt arbete eller socialarbetare, 3 % av artiklarna i ett positivt ljus medan 10 % av artiklarna behandlade resursbristen i socialt arbete. Slutsatsen blir att nyhetsmedier kring Joensuu-fallet oftast beskriver svårigheter inom socialt arbete men också många negativa sidor av socialarbetare och socialt arbete lyfts fram.

I den här avhandlingen analyseras diskursen rädsla för terrorism i Hufvudstadsbladets ledartexter från januari år 2015 till maj år 2017. Undersökningsmaterialet består av elva ledartexter publicerade i Hufvudstadbladet månaden efter attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo den 7 januari 2014, månaderna efter attentatet i Nice den 16 juli 2015, attentatet i Berlin den 19 december 2016, attentaten i S:t Petersburg den 3 april 2017 och i Stockholm den 7 april 2017. Attentaten som valts för studien är inte de enda som ägt rum i Europa under tidsperioden i fråga, utan valdes för att de tros markera vändpunkter i den offentliga diskussionen om terrorism och hotet om terrorism i Europa. Diskursen “rädsla för terrorism” är en precisering av David L. Altheides studie om rädsla som diskurs i nyhetsrapportering. Altheide framhäver att begreppet terrorism ofta kan förknippas med rädsla som diskurs i nyhetsrapportering. Syftet med avhandlingen är att jämföra ledartexterna över tid och se om diskursen rädsla för terrorism förändras, upprätthålls eller möjligen förstärks under en tidsperiod som utmärkts av en ökning av attentat som är offentligt definerade som terrorbrott i Europa. Metoden som används är Norman Faircloughs trestegsmodell för kritisk diskursanalys, i vilken det ingår en lingvistisk analys av texterna samt analys av texternas diskursiva praktik och sociokulturella kontext. Resultaten visar att diskursen rädsla för terrorism är konstant närvarande i Hufvudstadsbladets ledartexter efter attentatet mot Charlie Hebdo och attentaten i Nice, Berlin, S:t Petersburg och Stockholm samt att texterna kan anses bidra till att upprätthålla diskursen i fråga. De små skillnader som finns när texterna jämförs över tid är att det inte ges lika mycket fokus åt terrorattacker i Hufvudstadsbladets ledartexter under år 2017 jämfört med år 2015 och 2016, men att en allmän känsla av hopplöshet uttrycks till högre grad i texterna från 2017 jämfört med de andra åren. Det är svårt att avgöra om skilnaderna beror på en förändring i rapporteringen av terrorism eller om resultaten påverkas av vilka tidsperioder och attentat som valts ut för studien. En utförligare studie där flera tidsperioder beaktas kunde ge en tydligare bild av hur diskursen rädsla för terrorism uttrycks i Hufvudstadsbladets nyhetsrapportering.

I avhandlingen analyseras den finska klimatdiskussionen förd under Juha Sipiläs premiärministertid. Materialet utgörs av två plenumdebatter förda i september 2017 och mars 2018. Metoden utgörs av diskursanalys, och syftet är att besvara frågan ifall riksdagspartiernas utsagor och sätt att tala om klimatförändringen kan anses utgöra skilda diskurser, samt ifall utsagorna inom varje enskilt parti kan anses utgöra en enhetlig diskurs. Ifall partierna förstår problemet på skilda sätt kan detta ha betydelse då man utvärderar den förda politikens tillräcklighet. I introduktionen framkommer att klimatförändringen är ett tema som lyfts fram allt mer i dagens värld. Genom att analysera de olika partiernas utsagor och jämföra dessa med varandra kan man finna förståelse i ifall problemet tas på ett tillräckligt stort allvar inom den finska politiken. Med ”valence issue”, en central term i avhandlingen, avses en fråga som enhetligt antingen understöds eller ses med motvilja på från väljarkårens håll. Frågan ifall klimatfrågorna kan anses utgöra en ”valence issue” har under den senaste tiden blivit ifrågasatt. Klimatpolitiken kan specifikt kännetecknas av starka motsättningar. I tidigare forskning gällande partiers förhållande till klimatpoltiken framkommer även att socialdemokratiska partier har brukat lyfta fram gröna värderingar kraftigare än konservativa och kristdemokratiska partier. Avhandlingens metod utgörs av diskursanalysen, mer specifikt av Carol Bacchis ”What´s the problem represented to be?”-analys. Analysen fokuserar på problematiseringen av teman, inte på policyn i sig. Problematiseringar anses bestämma vad som anses vara viktigt och vad som lämnas bort. Materialet har i avhandlingen ställts tre frågor, som fokuserar på hur klimatförändringen blivit porträtterad i debatterna och vad som underligger detta, vilket Finlands ansvar i frågan är, och vad som valts att inte lyftas fram. Språket står i centrum av diskursanalysen, och en fokusering på det språkliga kan anses vara motiverat då man analyserar de valda debatterna. I analysen framkommer att regeringspartiet Centern anser att Finland fört en aktiv och ambitös klimatpolitik, samt att klimatförändringen är ett problem som går att lösa. Partiet försöker därtill betona att det i riksdagen råder koncensus angående klimatpolitikens tillräcklighet. Regeringspartiet Samlingspartiet lyfter fram klimatförändringens hot, men gör det inte på ett kraftigt sätt och kritiserar inte den förda politiken. Blå framtid, som utgör det sista regeringspartiet, tar klimatförändringen på allvar, men lyfter fram det egna landets nytta, samt vikten av internationellt rättvisa åtgärder. De Gröna, som tillhör oppositionen, lyfter fram det nuvarande lägets allvar på ett kraftigt sätt samt kritiserar regeringens åtgärder, och tänker att regeringen inte insett situationens allvar. I partiets talturer konkretiseras och kristalliseras klimatkampen, samtidigt som klimatkampen personifieras och det vädjas till känslor. Även Vänsterförbundet lyfter fram situationens allvar och kritiserar de nuvarande åtgärderna, samt anser att klimatkampen handlar om rättvisa både globalt och i hemlandet. Socialdemokraterna ser klimatförändringen som en ödesfråga, och anser att Finland ska föra en aktiv klimatpolitik. Däritll lyfter partiet fram rättvisa och social hållbarhet. Sannfinländarna vill lösa klimatproblemet, men viljan framstår som mindre än hos de andra partierna, eftersom partiet väljer att prioritera Finlands egna intresse och lyfta fram vikten av en internationellt rättvis fördelning av klimatåtgärderna. Svenska folkpartiet anser klimatförändringen vara ett faktum och att det är bråttom med åtgärderna, samtidigt som partiet anser att mycket tyder på att lägets allvar inte insetts. Kristdemokraterna både prisar och kritiserar den förda politiken, och använder sig samtidigt av ett språk som inte är särskilt känsloladdat. I resultatdelen framkommer att alla partier anser klimatförändringen vara ett faktum som kräver åtgärder, vilket tyder på att alla ser det som ett hot. Det kan motiveras att partierna skiljer sig i sina sätt att tala om klimatförändringen, särskiljt i det som lyfts fram och i hur de förhåller sig till regeringens politik. Alla partier delar samtidigt ändå på en grundläggande förstålse om att klimatförändringen håller på att ske. Därför är det inte befogat att tala om skilda diskurser mellan partierna, åtminstone när det kommer till denna centrala förståelse. Ifall detta inte beaktas, går det att finna skilda diskurser mellan partierna. Det är därtill svårt att finna skilda diskurser inom de enskilda partierna. I diskussionsdelen lyfts det fram att klimatförändringen kan utgöra en ”valence issue” i de analyserade debatterna, men att klimatåtgärderna och deras ambitionsgrad inte är det. Analysen stöder därtill den tidigare forskningen om att gröna- och vänsterpartier lyfter klimatfrågorna kraftigare fram än andra partier.