Browsing by Subject "flykting"

Denna kandidatavhandling granskar kritiskt begreppet "flykting" och dess relevans i dagens komplexa och globaliserade samhällen. Fokus ligger på behandlingen och skyddet av klimatflyktingar inom Europeiska unionens (EU) lagstiftning. Avhandlingen argumenterar för att den befintliga definitionen av flykting är otillräcklig för att tillgodose behoven hos dagens samhällen, särskilt med avseende på klimatflyktingar som en särskild grupp som inte omfattas av den nuvarande definitionen. Genom att använda den rättsdogmatiska metoden undersöker avhandlingen huruvida EU-lagstiftningen reglerar behandlingen och skyddet av klimatflyktingar inom regionen och hur EU hanterar denna fråga i frånvaro av explicita termer i fast lagstiftning. Avhandlingen bygger på verk av erkända forskare inom internationell migrationsrätt och undersöker stödjande artiklar, rapporter och fallet Ioane Teitiota v. Nya Zeeland (2728/2016) för att stärka argumentet om bristen på adekvat definition av flykting. Genom att analysera internationell och europeisk migrationsrätt, särskilt inom EU:s ramverk, bidrar denna avhandling till den pågående diskussionen om behandlingen och skyddet av klimatflyktingar. Avhandlingen betonar behovet av omfattande rättsliga ramverk som tar itu med de unika sårbarheterna och skyddsbehoven hos personer som tvingas fly på grund av klimatrelaterade faktorer. Slutsatsen är att den befintliga definitionen av flykting är otillräcklig för att tillgodose behandlings- och skyddsbehoven hos klimatflyktingar inom EU-lagstiftningen. Frånvaron av en tydlig rättslig ram och definition för klimatflyktingar skapar en paradox som hindrar deras effektiva erkännande och skydd. Även om EU indirekt hanterar behandlingen och skyddet av migranter som påverkas av klimatförändringar genom mjuklagstiftningsinstrument krävs betydande framsteg för att uppnå omfattande och rättvisa lagar för alla personer som påverkas av klimatförändringar. Fallet Ioane Teitiota v. Nya Zeeland exemplifierar det akuta behovet av en omfattande rättslig ram som erkänner och tar itu med de unika sårbarheterna hos klimatflyktingar. Denna avhandling betonar vikten av progressiva och inkluderande tillvägagångssätt inom migrationsrätten och framhäver brådskan att anpassa rättsliga ramverk och praxis för att skydda rättigheterna och välbefinnandet hos alla personer som påverkas av klimatförändringar i dagens föränderliga samhällen. Vidare forskning och åtgärder är nödvändiga för att utveckla omfattande rättsliga ramverk som erkänner och skyddar rättigheterna hos klimatflyktingar. Beslutsfattare, internationella organisationer och juridiska forskare måste engagera sig i meningsfulla diskussioner och samarbetsinsatser för att övervinna utmaningarna och säkerställa rättigheterna och välbefinnandet hos alla personer som påverkas av klimatförändringar.

Principen om non-refoulement är en vedertagen princip inom migrationsrätten. Principen skyddar flyktingar, asylsökande och andra i jämställbar position från att utsättas för människorättskränkningar i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 3 i Europakonventionen. Principens kärna kan härledas ur artikeln i fråga, som utgör ett förbud mot tortyr. Principen förbjuder tillbakasändning och utvisning av flyktingar till ett område, om det finns skäl att misstänka att personen där kan utsättas för tortyr, förföljelse eller annan omänsklig behandling eller bestraffning. Med avhandlingen söker jag nå en ingående framställning av principen om non-refoulement samt identifiera de bedömningskriterier som appliceras vid tillämpningen av den. Syftet med min avhandling är att framföra nödvändigheten av principen om non-refoulement för att trygga den grundläggande och mänskliga rättigheten som principen är till för att skydda, nämligen människovärdet. I avhandlingen analyserar jag betydelsen av principen om non-refoulement. Ytterligare föremål för undersökningen är de anföranden och bedömningar som domstolar publicerat i sina avgöranden gällande beviljande av asyl, samt övriga fall som tangerar principen om non-refoulement. Forskningsfrågan i undersökningen: Vilka är de bedömningskriterier för non-refoulement som används i rättspraxis, och vad är den grundläggande betydelsen av principen i fråga? – besvarar jag genom tillämpning av den rättsdogmatiska och -historiska metoden. Källmaterialet består av litteratur och fördragstexter. För att utreda bedömningskriterierna analyserar jag fyra rättsfall från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och två årsboksavgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen. Bedömningskriterierna för non-refoulement har som uppgift att fastslå att det finns tillräckligt vägande grunder för att misstänka en välgrundad fruktan för förföljelse, vilket kan betraktas som parallellt med någon egenskap som den ifrågavarande individen innehar. Bedömningskriterierna består av olika grunder för bedömningen, vilka utgår från en rad olika utrednings- och granskningsaspekter. Utan kriterierna skulle inte en enhetlig praxis för domstolarnas bedömningar av non-refoulement finnas. Konklusionen är att varje bedömning av ett fall som berör principen om non-refoulement bör alltid genomgå en mycket noggrann, och framför allt – individuell, granskning. Principens kärna ger principen om non-refoulement dess fundamentala betydelse. Kärnan utgörs av skyddet mot tortyr, förföljelse eller annan omänsklig behandling eller bestraffning. Principens grundläggande betydelse kan således anses vara dess uppgift som beskyddare av den specifika mänskliga rättigheten. Principen kan gestaltas som en skyddsprincip av vägande betydelse. Detta beror på dess betydelsefulla karaktär som beskyddare av människovärdet. Principen om non-refoulement binder samman två aspekter: respekten för de grundläggande och mänskliga rättigheterna samt skyddet av individen som befinner sig i en utsatt situation, nämligen flyktingen. Att principen och dess innebörd regleras samt tryggas i den internationella rätten påvisar dess stora betydelse.