Browsing by Subject "mänskliga rättigheter"

Demokrati och delaktighet i beslutsfattandet är en allt viktigare fråga för kommuner i Finland. Delaktigheten för speciellt utsatta grupper regleras av FN både i konventionen för personer med funktionsnedsättning och konventionen för barnens rättigheter, samt i framtiden möjligen också i en konvention för äldre personers rättigheter. Avgöranden från Justitieombudsmannen påvisar också hur viktigt det är att ta med kommuninvånare, speciellt utsatta grupper, i beslutsfattandet som inverkar på deras möjligheter att vara delaktiga. Att komma till ett entydigt svar på forskningsfrågan ”Vilka juridiska verktyg i kommunen kan stärka lokaldemokratin?” är mycket krävande eftersom avhandlingen visar på att lokaldemokratin är mycket mångfacetterad och påverkas av många olika juridiska aspekter. Det bör ändå konstateras att det mest konkreta verktyget som kan påverka lokaldemokrati är ett delaktighetsprogram, både på basis av jämförelsen och de olika nationella och internationella påverkande aspekter som behandlas. I ett delaktighetsprogram redogörs för både konkreta problemområden och möjliga lösningar. På det sättet fungerar delaktighetsprogrammet som ett av kommunen skapat juridiskt verktyg, som förverkligar vad som föreskrivs i kommunens förvaltningsstadga och nationell lagstiftning. För att svara på forskningsfrågan jämför denna avhandling även Borgå, Lahtis och Vasa och granskar städernas delaktighetsfrämjande åtgärder. Det är krävande att dra en entydig slutsats om vilken kommun som bäst följer lagstiftningen och rekommendationer kring temat. Alla tre kommuner kunde ändå dra nytta av nytänkande från varandras lösningar. En annan aspekt som alla städerna i jämförelsen skulle kunna dra nytta av är att mer konkret beakta FN:s konventioner i sin verksamhet. Detta för att ytterligare öka legitimiteten för betoningen av olika utsatta gruppers deltagande i beslutsfattandet. Det är nämligen viktigt att inse hur FN via sina konventioner inverkar på hur delaktighetsfrämjande åtgärder ser ut och utan dessa bestämmelser skulle kommunens förhållningssätt kunna se mycket annorlunda ut. Den europeiska nivåns inverkan på kommunaldemokrati och delaktighet tas också upp. Frågan om huruvida internationella eller nationella närverk kan stöda invånardelaktighet i kommuner behandlas avslutningsvis.

Principen om non-refoulement är en vedertagen princip inom migrationsrätten. Principen skyddar flyktingar, asylsökande och andra i jämställbar position från att utsättas för människorättskränkningar i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 3 i Europakonventionen. Principens kärna kan härledas ur artikeln i fråga, som utgör ett förbud mot tortyr. Principen förbjuder tillbakasändning och utvisning av flyktingar till ett område, om det finns skäl att misstänka att personen där kan utsättas för tortyr, förföljelse eller annan omänsklig behandling eller bestraffning. Med avhandlingen söker jag nå en ingående framställning av principen om non-refoulement samt identifiera de bedömningskriterier som appliceras vid tillämpningen av den. Syftet med min avhandling är att framföra nödvändigheten av principen om non-refoulement för att trygga den grundläggande och mänskliga rättigheten som principen är till för att skydda, nämligen människovärdet. I avhandlingen analyserar jag betydelsen av principen om non-refoulement. Ytterligare föremål för undersökningen är de anföranden och bedömningar som domstolar publicerat i sina avgöranden gällande beviljande av asyl, samt övriga fall som tangerar principen om non-refoulement. Forskningsfrågan i undersökningen: Vilka är de bedömningskriterier för non-refoulement som används i rättspraxis, och vad är den grundläggande betydelsen av principen i fråga? – besvarar jag genom tillämpning av den rättsdogmatiska och -historiska metoden. Källmaterialet består av litteratur och fördragstexter. För att utreda bedömningskriterierna analyserar jag fyra rättsfall från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och två årsboksavgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen. Bedömningskriterierna för non-refoulement har som uppgift att fastslå att det finns tillräckligt vägande grunder för att misstänka en välgrundad fruktan för förföljelse, vilket kan betraktas som parallellt med någon egenskap som den ifrågavarande individen innehar. Bedömningskriterierna består av olika grunder för bedömningen, vilka utgår från en rad olika utrednings- och granskningsaspekter. Utan kriterierna skulle inte en enhetlig praxis för domstolarnas bedömningar av non-refoulement finnas. Konklusionen är att varje bedömning av ett fall som berör principen om non-refoulement bör alltid genomgå en mycket noggrann, och framför allt – individuell, granskning. Principens kärna ger principen om non-refoulement dess fundamentala betydelse. Kärnan utgörs av skyddet mot tortyr, förföljelse eller annan omänsklig behandling eller bestraffning. Principens grundläggande betydelse kan således anses vara dess uppgift som beskyddare av den specifika mänskliga rättigheten. Principen kan gestaltas som en skyddsprincip av vägande betydelse. Detta beror på dess betydelsefulla karaktär som beskyddare av människovärdet. Principen om non-refoulement binder samman två aspekter: respekten för de grundläggande och mänskliga rättigheterna samt skyddet av individen som befinner sig i en utsatt situation, nämligen flyktingen. Att principen och dess innebörd regleras samt tryggas i den internationella rätten påvisar dess stora betydelse.

Kanditatavhandlingens syfte är att undersöka vilka regler om konsultation av urfolken som binder den finska staten i beslutsfattandet och huruvida dessa regler möjliggör en verklig möjlighet till påverkan för samerna. Trots att samernas rättigheter ofta har beskrivits som en hög prioritet i Finland har man nämligen på nationell nivå fått ta emot en hel del kritik både för sin lagstiftning som berör konsultationsskyldigheten men även för hur den tillämpas i praktiken. Kandidatuppsatsen tar därför avstamp i den här kritiken för att undersöka hur konsultationer bör gå till enligt existerande rättsnormer samt hur Finlands implementering av dessa påverkar samernas reella möjligheter till inflytande. För detta ändamål används en kombination av den rättsdogmatiska och rättssociologiska metoden för att inte endast ge en bild av den gällande rätten utan även den kontext inom vilket rätten appliceras. På internationell nivå återfinns flera rättskällor som är av betydelse med tanke på Finlands internationella förpliktelser. I det här arbetet sker analysen utgående från de bestämmelser om konsultation som återfinns i FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter (UNDRIP), Konventionen och ursprungsfolk och stamfolk (ILO nr. 169) samt FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (MP-konventionen). Vid granskning av dessa blir det däremot tydligt att det inte finns endast en entydig definition på vad konsultation av urfolken innebär och hur detta bör ta sig uttryck i praktiken. Ifråga om den nationella lagstiftningen utgör 9 § i sametingslagen den huvudsakliga rättskällan för konsultationer. Lagen föreskriver om myndigheternas förhandlingsplikt med samernas representativa organ Sametinget och begränsar sig till samernas hembygdsområde Sápmi. Vid sidan av relevant lagstiftning som berör konsultationsplikten, inkluderas även rättspraxis som berör urfolkens rätt till kultur, och en analys av den betydelse som konsultationer ges vid bedömningen av huruvida en kränkning av urfolkens rättigheter har ägt rum. Kandidatuppsatsen visar att förhandlingsplikten i 9 § i sametingslagen i sin nuvarande form är otydlig och att implementeringen av den ofta sker på ett bristfälligt sätt, vilket har en klart negativ inverkan på Sametingets möjligheter till verkligt inflytande i beslutsfattandet.