Browsing by Subject "radikalism"

Ämnet som behandlas i denna kandidatavhandling är europeisk, främst nordisk, högerextremism. Forskningen har utförts genom litteraturstudier. Som stomme för analysen används social rörelseteori och teori om avvikande beteende. De centrala frågorna i den här avhandlingen är hur högerextremistiska grupper mobiliseras, hur gruppdynamiken i en högerextrem grupp kan se ut, och hur högerextremism bryter mot allmänna samhällsnormer. Ämnet är värt att undersöka på grund av faktumet att högerextremism har blivit alltmer förekommande i västerländska samhällen under de senaste åren, och tidigare forskning har visat att högerextremism kan utgöra ett hot för demokratin. Vid ett flertal tillfällen har det även begåtts eller planerats våldsdåd i högerextrem anda. Mina upptäckter inkluderar att högerextremism till stor del passar in på definitionen av en social rörelse med kollektiva identiteter, konfliktförhållanden och en definition av utegrupper. Ledarskapsmodellen i högerextrema grupper har genomgått en förändring under de senaste decennierna, från en karismatisk stark ledare till en diffus hierarki. Mobilisering av högerextrema grupper teoriseras hända av en mängd olika orsaker, men kort sammanfattat sker det oftast som en respons till upplevda hot, speciellt ekonomiska, sociala eller politiska sådana. Högerextrem aktivitet kan potentiellt bryta mot både lagbaserade samhällsnormer, anti-rasismnormer, samt de informella sociala normerna. Dessa fynd sammanställer en bild av högerextremismens motivationer och förhållande till normer, samtidigt som de belyser hur en högerextrem grupp är sammansatt.

Efter den globala finanskrisen har den politiska ordningen rubbats ordentligt i västvärlden. Populistiska och extremistiska partier från såväl höger och vänster har skördat stora framgångar i europeiska länder och etablerat sig i beslutsfattande församlingar. Detta har orsakat debatt om hur välmående demokratin är och att det skulle vara frågan om de mindre bemedlades hämnd mot det så kallade gamla partierna. Nästan all samhällsvetenskaplig forskning har visat att det lägsta valdeltagandet kan observeras bland de minst bemedlade, vilka också med större sannolikhet kan lägga sin röst på extremare partier. Tidigare forskning har fokuserat på flera olika länder som kan skilja sig mycket vad kommer till institutionella och politiska faktorer, vilket kan påverka valdeltagande och olika partiers stöd rätt så mycket. Det kan därför bli problematiskt att jämföra resultaten så en avgränsning enligt metoden ”most similar systems design” bör användas. För att undersöka detta fenomen har jag i den här avhandlingen därför fokuserat att granska hur det ser ut i fyra nordiska länder, alltså Sverige, Finland, Norge och Danmark. Dessa länder har en liknande historia vad kommer till institutioner, politisk kultur, politiska system, etnicitet, religion osv. Denna forskning är en enkel kvantitativ makroanalys där jag utgår från ”rational choice”, alltså teorin om individens nyttomaximering, för att kunna ta reda på om det existerar trender som kan bekräfta rådande rön om valdeltagande och mobilisering av väljare som vanligtvis väljer att inte rösta. Totalt undersöks 125 parlamentsval i norden sen 1910-talet och all form av radikalism såsom vänster, höger och klassiskt liberal tas i betraktande. Som utgångspunkt används en undersökning från år 2020 där det konstaterades att sambandet mellan ökat valdeltagande och populistiska/extremistiska partiers stöd endast kan observeras i östeuropa medan det inte kunde observeras någon signifikant skillnad i västeuropa. Forskningens nollhypotes säger att det existerar ett samband mellan ett stigande valdeltagande och ökat stöd för extremare partier. De forskningsmetoder som tillämpades var statistisk sambandsanalys och jämförande analys. I sambandsanalysen såg jag på hur ofta variablerna ”steg” och ”minskade” för såväl valdeltagande och partiernas totala stöd korrelerade med varandra. Resultatet av den statistiska sambandsanalysen visade att det inte existerar ett statistiskt signifikant samband mellan dessa variabler och utfall, vilket innebär att nollhypotesen falsifierades. Fördelningen av de olika utfallen var totalt sett relativt jämn men också länderna emellan. Resultaten av denna forskning bekräftar i en avgränsad nordisk kontext det som tidigare forskning kommit fram till. I västeuropeiska länder kan ett samband mellan populistiska/extremistiska partiers stöd och ett ökat valdeltagande inte noteras. Den jämförande analysen jag använde som stöd och för att förklara delar av resultatet gav inte några motsägande tolkningar. Det är möjligt att observera historiska tidpunkter då radikalismen växt i alla dessa nordiska länder för att sedan igen minska, men några signifikanta gemensamma faktorer kunde man inte observera. Radikalismen har sett olika ut i länderna och det har även skillnaderna i valdeltagandet. På basis av detta kan man konstatera att trots likheterna nordiska länder emellan, existerar skillnader vad kommer till valdeltagandets medeltal, stabilitet och antalet partier som etablerat sig i länderna. Skillnaderna torde främst handla om förflyttningen av väljare mellan etablerade partier och de mera radikala partierna, istället för att icke-röstande mobiliseras.