Browsing by Subject "straffrätt"
Now showing items 1-3 of 3
-
(2024)Mellan åren 1994 och 2013 har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) meddelat Finland sammanlagt 18 domar beträffande yttrandefriheten, varav 17 varit fällande. De inhemska domstolarna hade misslyckats med att balansera mellan yttrandefriheten och skyddet för privatlivet då de hade dömt journalister bland annat för spridande av information som kränker privatlivet utan tillräckliga grunder. De fällande domarna ledde till att strafflagen (39/1889) reviderades i början av 2010-talet, men rättsläget beträffande behovet av samtycke vid spridande av information om privatlivet har förblivit oklart. I denna avhandling undersöker jag behovet av samtycke vid spridande av information som gäller privatlivet. Jag kommer att närma mig frågan ur medias perspektiv. I avhandlingen svarar jag på följande fråga: om privatpersonen X berättar om sitt privatliv för mediet A i en intervju, får mediet B citera mediet A och upprepa uppgifterna om X:s privatliv utan X:s uttryckliga samtycke? Som forskningsmetod använder jag den rättsdogmatiska metoden. Undersökningsmaterialet består av Europadomstolens och högsta domstolens avgöranden, straff- och kommunikationsrättslig litteratur samt lagberedningsmaterial. Resultaten av granskningen visar att bedömningen av behovet av samtycke förutsätter en helhetsanalys av de enskilda brottsrekvisiten för spridande av information som kränker privatlivet. Frågan om behovet ska avgöras med utgångspunkt i uppgifterna i det enskilda fallet. Aspekter som påverkar bedömningen är bland annat saksammanhanget där uppgifterna framförs, de ifrågavarande mediernas spridningar samt huruvida uppgifterna bidrar till en diskussion som är av vikt från allmän synpunkt.
-
(2022)Mitt syfte med den här kandidatavhandlingen är att försöka besvara frågan ifall en kriminalisering av kartellverksamhet kunde och borde genomföras i Finland. Kartellverksamhet drar klara paralleller till redan kriminaliserade gärningar som exempelvis bedrägeri. Trots sin egennyttiga, vilseledande och klandervärda karaktär är kartellverksamhet ändå inte kriminaliserad i Finland för tillfället. År 2014 blev den här kandidatavhandlingens tema relevant i och med att Jyrki Katainens regering beställde två utredningar för att kunna dra slutsatser om kartellverksamhet är något som kunde kriminaliseras i Finland. Utredningarna skrivna av Raimo Lahti och Ville Hiltunen samt Peter Whelan fungerar i huvudsak som bas för den här kandidatavhandlingen. Den metod som används i den här kandidatavhandlingen kan beskrivas som kriminalpolitisk, rättsdogmatisk och delvis jämförande. Avhandlingen behandlar grundläggande begrepp i anknytning till kartellverksamhet. Relevant lagstiftning gällande kartellverksamhet och begränsandet av konkurrensen tas upp i avhandlingen. Mitt syfte är att ge en inblick i utgångsläget ifall man valde att införa en kriminalisering av kartellverksamhet idag. Även vissa grundläggande principer inom den finska straffrätten som är viktiga vid införandet av kriminaliseringar tas upp. Mitt syfte är att ge en klarare bild av ifall en kriminalisering av kartellverksamheten är möjlig, men även ifall en kriminalisering är den bästa påföljden. Rättspraxis angående kartellverksamhet på både nationell och EU nivå presenteras. Slutligen följer en diskussion och sammanfattning som tangerar forskningsfrågan. Den här kandidatavhandlingen drar slutsatsen att kartellverksamhet kunde och borde kriminaliseras på grund av dess klandervärda, egoistiska och skadliga natur. Ur praktisk synvinkel kvarstår ändå frågan hurdana förändringar som borde göras inom de olika lagarna och rättsområdena som tangerar kriminaliseringen av kartellverksamhet, för att kunna genomföra kriminaliseringen och samtidigt inte gå miste om värdefulla verktyg som exempelvis leniency-systemet. Tydligt är ändå att de påföljder som existerar som följd för utövandet av kartellverksamhet i denna stund inte är tillräckliga, då nya kartellfall konstant uppdagas.
-
(2020)År 2004 trädde en allmän bestämmelse om underlåtenhet i kraft i strafflagen. Före ikraftträdandet fanns det ingen allmän bestämmelse om underlåtenhet i den finska strafflagen, vilket ledde till att rättsfall angående ämnet avgjordes på basis av rättslitteratur och rättspraxis. Efter reformen 2004 blev regleringen om underlåtenhet bättre, men har fortfarande ansetts vara vag. Den vaga regleringen leder till frågeställningar främst kring oäkta underlåtenhet, där gärningsmannen har en särskild rättslig skyldighet att förhindra en följd. När har en person en sådan särskild rättslig skyldighet som avses i lagbestämmelsens 2 mom.? Hur långt utsträcker sig detta ansvar? Syftet med den här avhandlingen är att utreda innebörden av 3 kap. 3 § 2 mom. i strafflagen och begreppet oäkta underlåtenhet. Avhandlingen koncentrerar sig på en del av den första punkten i bestämmelsen som gäller personer som har en tjänst, det vill säga är i ett tjänsteförhållande. Målet är att genom att försöka utreda problematiken och innebörden gällande lagbestämmelsens 2 mom. komma till slutsatser om hur den vaga regleringen av oäkta underlåtenhet syns i domstolsavgöranden och vilka följder det har. Avhandlingen går igenom grundläggande begrepp och material. Kärnan i avhandlingen utgörs av rättsfallsanalyser. Resultatet i avhandlingen är att den vaga regleringen av oäkta underlåtenhetsbrott kan leda till svåra situationer för tjänstemän, eftersom de inte alltid har kunskap om att de har en sådan särskild rättslig skyldighet som avses i lagbestämmelsen. Eftersom lagen inte föreskriver om underlåtenhet så specifikt, har domstolsavgörandena och deras noggranna och tydliga argument samt motiveringar ytterst stor betydelse. Domstolarnas arbete och avgörande blir här alltså i proportion till lagbestämmelsen mycket stor. Domstolarnas prövning i det enskilda fallet kan anses bli ännu viktigare än i andra sammanhang.
Now showing items 1-3 of 3