Browsing by Subject "http://www.yso.fi/onto/yso/p19335"

I min studie ser jag på hur Unionens, Kvinnosaksförbund i Finland medlemmar argumenterade för kvinnosaken i sammanhang som hade att göra med uppfostran och utbildning. Jag har begränsat mig till att studera förbundets första tio verksamhetsår, det vill säga åren 1892–1901. Inspirerad av Joan Wallach Scotts har jag valt att göra en närläsning av mitt material för att på så vis kunna reda ut hur medlemmarna byggde upp sina argument. Som material använder jag mig av artiklar som författats av förbundets medlemmar och som huvudsakligen publicerats i tidskrifterna Hemmet och Samhället samt Nutid. Dessutom har jag stött mig på förbundets mångåriga ordförande Lucina Hagmans litterära produktion från de ifrågavarande åren. Sammanfattningsvis kan konstateras att i all argumentering framkommer kvinnors äktenskapsstatus i någon form, eftersom det inte gick att argumentera för kvinnors rättigheter utan att referera till det som definierade dem och avgjorde hur och på vilket sätt de kunde verka i samhället. Detsamma gällde kvinnors påstådda naturliga moderlighet. Det här avgjorde på vilka sätt de kunde argumentera för kvinnors rätt till bildning. Eftersom kvinnors medborgarskyldighet hade förknippats med ett uppfostringsansvar, genom att kvinnor kopplades till rollen som moder, verkar det ha varit klart för de flesta av Unionens medlemmar att de kunde föra kvinnosaken framåt genom att ta sig an ett uppfostringsansvar i samhället. Därmed kunde de förklara sin roll som ”sedens uppfostrarinnor”, vilket då utsträcktes till manliga bekanta och människor från de lägre klasserna. Uppfostringsansvaret var också förenligt med den plikt som den bildade klassen upplevde att den hade gentemot de bredare folklagren: det var deras skyldighet att bilda folket och förädla dess seder. Det var också i relation till allmogen och arbetarklassen som de bildade kvinnorna kunde konstituera sin identitet som ”bättre folk”. Allmogen och arbetarklassen uppfattades som motsatser genom att de inte ansågs förstå sig på de ideal som de som kvinnor och medborgare måste leva upp till. Unionens medlemmar ansåg också att bildning medförde särskilda skyldigheter. Genom att uppfylla dessa kunde de också föra kvinnosaken framåt, eftersom de visade att de var dugliga medborgare.