Skip to main content
Login | Suomeksi | På svenska | In English

Faculty of Arts

 

Recent Submissions

  • Haapanen, Jenni (2022)
    Varusmiespalvelus ja organisaatiokulttuurit ovat tuottaneet runsaasti tutkimuksia eri tieteenaloilla, mutta sitäkin vähemmän folkloristiikan kentällä. Tutkielman aihe on suomalaisessa varusmiespalveluksessa vallitseva pelottelukulttuuri ja sitä tarkastellaan varushenkilöiden näkökulmasta; millaisia merkityksiä pelottelulle annetaan ja millaisena se on koettu. Tutkimuksen tarkoituksena on selvittää pelottelulle annettujen merkitysten välisiä suhteita, avata pelottelukulttuurin syitä ja ymmärtää sitä ilmiönä fenomenografisen analyysin kautta. Tutkielmassa perehdytään erityisesti siihen, miten varusmiespalveluksen pelottelukulttuuria ylläpidetään. Tutkielman aineistona toimivat kyselylomakkeen avulla kerätyt vastaukset. Aineisto on koottu seitsemän vuosien 1957–2021 välisenä aikana varusmiespalveluksen suorittaneen varushenkilön kertomuksista. Tutkimuksen analyysissä käytetään fenomenografista menetelmää. Aineistosta on etsitty ensin vastaajien pelottelulle antamia merkityksiä, jotka on toisessa analyysivaiheessa kategorisoitu omien pääkategorioiden alle. Fenomenografisen analyysimenetelmän tuloksena varusmiespalveluksen pelottelukulttuurin pääkategorioiksi nousivat kurinpito sotilasyhteisössä, kauhukertomukset sekä motivaatioon ja suorituskykyyn vaikuttavat tekijät. Pääkategorioiden alle sijoitettuja merkityksiä ovat muun muassa auktoriteetti, rangaistukset, kokemukset sekä perinteet. Aineistossa otettiin kantaa niin sosiaalisten suhteiden ja solidaarisuuden tärkeyteen kuin hyvän maineen ylläpitämiseenkin. Kauhukertomusten ja tornihuhujen yhdeksi elementiksi esitettiin niin sanottu ”inttilisä”, jonka tarkoituksena on liioitella ja kärjistää kertojan kokemuksia. Pelottelua esiintyi erityisesti ennen suuria harjoituksia ja sitä harrastivat vertaiset, johtajat ja kouluttajatkin. Pelottelun huonona puolena pidettiin sen aiheuttamaa ahdistusta ja stressiä. Hyvänä puolena pidettiin sitä, että pelottelun katsottiin valmistelevan varushenkilöitä henkisesti tulevaan. Tutkimuksen perusteella varusmiespalveluksen pelottelukulttuuri tunnistetaan ja sitä osataan sanoittaa.
  • Sillanpää, Maija (2022)
    Tarkastelen tutkielmassani kolmen Helsingin kaupungin My Helsinki -verkkosivustolla esitellyn hiljaisen paikan äänimaisemia. Päätutkimuskysymykseni on: millaisia hiljaisuuden kokemukset ovat Helsingin kaupungin hiljaisissa paikoissa? Aineistoni koostuu Kampin kappelissa, Suomen kansalliskirjastossa ja Seurasaaressa tekemistäni äänimaisemahavainnoista, jotka olen kerännyt kirjallisiksi havaintomuistiinpanoiksi. Lähestymistapani on fenomenologinen: pyrin lähestymään hiljaisuutta kokemustasolla, omia hiljaisuuden kokemuksiani analysoiden. Analyysimenetelmänäni toimii Schaferin (1994) luokittelumallin pohjalta kehittämäni neliosainen jaottelu, jossa havaitut äänet erotellaan niiden äänilähteiden perusteella. Lisäksi hyödynnän aineiston analyysissä Schaferin (1994) äänten jaottelua perusääniin, signaaleihin ja äänimaamerkkeihin. Äänimaiseman analyysin lisäksi tuon esiin Granön (1930) havainnointiin löyhästi nojaten myös hiljaisuuden kokemuksien mahdollisen moniaistisuuden. Tutkielmani tulokset osoittavat, että hiljaisuuden kokemukset eroavat toisistaan kaikissa kolmessa paikassa. Kampin kappelin äänimaisema koostuu yksinomaan tilassa olevien ihmisten äänistä ja raitiovaunun äänestä. Kansalliskirjaston äänimaisema koostuu samoin ihmisten ja tekniikan äänistä. Seurasaaressa kuullaan näiden lisäksi myös luonnon ääniä. Yhteistä kaikille äänimaisemille on se, että ne ovat vahvasti ihmisen muokkaamia.
  • Elgert, Charlotte (2022)
    Avhandlingens fokus ligger på hur interaktion skapas mellan verket och läsaren i den multimodala bilderboken Boken som inte ville bli läst (2020). Verket handlar om en vuxen och ett barn som försöker läsa en bok som gör allt den kan för att inte bli läst. Materialet är till sin natur multimodalt, vilket innebär att flera modaliteter utöver skrift används, exempelvis bild, färg och typsnitt (Björkvall 2009:13). Modaliteterna inverkar på hur läsaren närmar sig materialet, och i detta material används de också för att aktivera läsaren medan hen läser. Analysen sker genom ett socialsemiotiskt ramverk utarbetat främst av Halliday och Kress & van Leeuwen (2006). Syftet med studien är att undersöka vilka resurser som används i interaktionsskapande syfte, samt hurdana interaktiva handlingar som skapas med hjälp av multimodalitet. Verket är tydligt skapat för en högläsningssituation. Analysen visar att de olika modaliteterna samverkar och lockar läsaren till att utföra både fysiska och språkliga handlingar. Detta sker bland annat genom beskrivningar av hur boken förvandlas till något, såsom att boken blir till en ratt. Det förekommer både obligatoriska och frivilliga handlingar som läsaren bör utföra. Skrift, språkhandlingar och illustrationer påverkar hur läsaren tar del av innehållet och förstärker ofta varandra. Också kompositionella val och innehållets utformning påverkar den läsarhandling som skapas, såsom att fylla i egna ord på ett uppslag där det finns luckor i skriften. Av språkhandlingarna förekommer uppmaningar eller instruktioner till läsaren ofta dolda i form av påståenden eller frågor. På grund av detta har läsaren en speciellt stor roll i läsningen, eftersom hen både direkt och indirekt deltar i att skapa handlingen i verket. Interaktion skapas genom språkhandlingar, typsnitt och placering. Bilderboken fungerar därmed som en interaktiv helhet som tar med sig läsaren och lyssnaren på ett äventyr som de själva får delta i och påverka.
  • Helin, Erja (2023)
    Idiom hör till flerordsenheter eller fraseologismer. De består av två eller flera lexikaliska enheter och har en relativt fixerad form. De har en figurativ betydelse som inte är härledbar ur de ingående enheternas betydelse. Idiom lärs in som block, främst på en avancerad nivå av L2-studierna. Jag ville ta reda på om läroböckerna i A -svenska tar upp idiom i den senare hälften av gymnasiestudierna. Hur många idiom finns det i böckerna? Ska eleven bara förstå idiomen eller också kunna producera dem? Mitt material består av de fyra sista delarna av Finn Lecturas serie Inne för kurserna 5, 6 , 7 och 8 i gymnasiet. Jag excerperade alla idiom i böckerna och noterade om de enligt böckerna skulle förstås och/eller produceras. I Inne 5 fanns det 31 idiom av vilka fyra, dvs. 12,9 %, skulle produceras. I Inne 6 var antalet idiom 72. Tre av dem, alltså 4,2 %, skulle produceras. Inne 7 hade 102 idiom av vilka 16 förväntades att bli producerade. Det utgör 15,7 % av idiomen. I Inne 8 hittade jag 67 idiom. Av dem skulle sju idiom, dvs. 10,4 %, produceras Antalet idiom var relativt stort, men bara en bråkdel av dem skulle produceras av eleven. För inlärning skulle det vara nödvändigt att eleven också producerar idiomet ifråga. Största delen av idiomen utgjordes av partikelverb.
  • Kuskelin, Aino (2022)
    El objetivo de este trabajo es comparar el uso de los adverbios ahora y ahorita en tres variedades de español diferentes: el español mexicano, peruano y ecuatoriano. Las palabras se estudian desde la perspectiva de subjetividad y temporalidad. El enfoque está en los contextos inmediatos en que se usan. Se presta especial atención a los verbos concretos y a sus tiempos y personas gramaticales, pero también a algunos casos especiales donde ahora o ahorita aparece con otra palabra, por ejemplo, con una preposición o con un modificador. En algunas partes se amplía la observación a la concordancia completa para profundizar el análisis. Se observa también si hay una correlación entre la frecuencia de ahorita y sus usos diferentes. El estudio se basa en textos de blogs ofrecidos por el Corpus del Español (Web/Dialects). El material original consiste en muestras de 200 concordancias por país y por adverbio, pero en el análisis se consideran solo las concordancias con un verbo explícito. En total son 1092 concordancias de las cuales 860 se usan para el análisis del contexto verbal y 232 para el análisis complementario de los usos con preposiciones y modificadores. El análisis es principalmente cuantitativo, pero se agrega también una discusión cualitativa sobre los temas más importantes. Los resultados muestran que la variación en el uso de las formas ahora y ahorita es gradual. Ambas formas se usan para referirse al presente, pero pueden extenderse hacia el pasado o el futuro también. La forma ahorita se usa de manera circunstancial y puntual, pero también en situaciones temporales amplias. Además, es más frecuente en contextos subjetivos: se usa más con los verbos en primera persona del singular, así como con otros elementos lingüísticos que muestran una conexión con el autor. La forma ahora, en cambio, se usa más para describir las circunstancias amplias de una situación o para marcar contrastes entre el pasado y el presente. Es la forma preferida en situaciones de duración ilimitada y en contextos objetivos. Se usa más con los verbos en tercera persona del singular y en contextos generales donde la opinión o los sentimientos del autor son irrelevantes. La frecuencia de uso de ahorita tiene una correlación gradual con las diferencias que se dan entre las formas en México, Perú y Ecuador. El uso frecuente de ahorita en México parece aumentar su uso en algunos contextos típicos de ahorita. Se usa más en contextos temporales amplios y con preposiciones. No obstante, ahora apenas se usa en contextos típicos de ahorita. Es decir, los contextos que expresan subjetividad y puntualidad pertenecen a ahorita y rompen la cercanía esperada de estas dos formas.