Browsing by discipline "Historia (opetus ruotsiksi)"

I denna avhandling undersöks nykterhetsrörelsens inflytande i Pojo socken 1887–1919 och fokus ligger på de bruksområden i Billnäs och Fiskars som utgjorde en speciell miljö i jämförelse med städer och landsbygd i övriga Finland. Nykterhetsrörelsens absoluta, anglosaxiska drag med väckelsekristna undertoner organiserades i Västnyland på 1880-talet. Från och med 1887 försökte flera olika nykterhetsföreningar bryta ny mark genom att agitera för nykterhet i Pojo. Avhandlingen stöder sig på teoretiska ramverk kring nykterheten som folkrörelse både i Finland och internationellt. Huvudsakliga frågeställningar är på hurdana villkor lokalföreningarna grundades samt deras målsättning och popularitet. Källmaterial som använts i avhandlingen är föreningarnas mötesprotokoll och medlemsmatriklar samt två memoarer. Även artiklar skrivna av den samtida pressen används som kompletterande källmaterial. Det kan konstateras att inskrivningen i Pojos nykterhetsföreningar var som störst under de första verksamma åren, men dessa korta faser avlöstes snabbt av en kraftig motsvarande utskrivning. På andra håll i landet utgjorde arbetarklassen en viktig rekryteringsstomme för nykterhetsrörelsen men på bruken i Pojo rådde en manlighetskultur som på flera sätt motarbetare nykterhetsidealet. Ur källorna framkommer exempel på grupptryck, hån och trakasserier mot nykteristerna. Medlemmarnas angivna löften om att avstå från all alkoholförtäring visade sig också vara svåra att hålla. Dubbelmoral förekom och av nykterhetsföreningarnas medlemmar uteslöts, delvis genom angiveri, ett betydande antal på grund av löftesbrott mot föreningarnas stränga linje i alkoholfrågan. En betydande målgrupp utgjordes också av barn och ungdom och verksamheten riktad till dessa organiserades snabbt. Ur källorna framgår det att en barnavdelning grundades i Pojo på initiativ av Hedvig Sohlberg redan 1888, det vill säga flera år innan idén om barnorganisationer i landets nykterhetsavdelningar blev standard. I och med förbudslagens ikraftträdande blev barnen allt viktigare eftersom de skulle utgöra kärnan i en framtida helnykter generation. Detta syfte är en orsak till att föreningarna hade orsak att existera också efter att förbudslagen, nykterhetsrörelsens primära mål, slutligen trädde i kraft 1919. Det höjdes då och då röster för en mer moderat inställning till alkohol- och nöjesfrågan i Pojos nykterhetsföreningar, vilket visar att vissa medlemmar var beredda att kompromissa i dessa frågor. Förslagen ledde tidvis till konflikter inom föreningarna eftersom de utmanade en institutionaliserad moral. Efter 1890-talet syns ändå tecken på att en viss uppmjukning gällande föreningarnas ideal ägde rum. Fester och utfärder är exempel på ”dragplåster” som dock inte påverkade medlemsantalet nämnvärt. Pojos nykterhetsföreningar samt Västra Nylands nykterhetskrets bibehöll en religiös prägel långt efter att nykterhetsrörelsen nationellt sett allt mer hade övergått till hälsorelaterade argument för nykterhet. Detta kan förklaras med att det ledande skiktet i föreningarna och nykterhetskretsen satt kvar på sina poster under många år. De religiösa motiven verkar för flera ledande nykterister egentligen ha varit viktigare än nykterhetsidealet. Tidigare forskning har sett arbetarklassen som en klar byggsten i nykterhetsrörelsens tidiga historia i Finland, men denna avhandling visar att den historiska prägeln och den sociala kontexten i en bruksort som Pojo omintetgjorde nykterhetsidealets spridning. Sett till nykterhetsrörelsens framgångar nationellt stötte den på ett oväntat hårt motstånd i Pojos bruksmiljöer.

Den här pro gradu-avhandlingen handlar om psykiatriska chockbehandlingar i Finland mellan åren 1936 och 1964 då insulin-, cardiazol- och elchockbehandlingarna hörde till de finska mentalsjukhusens vardag. Forskningsfrågorna handlar om behandlingarnas utveckling och verkningar i Finland ur vårdpersonalens synvinkel: hur uppfattade personalen chockbehandlingarna och deras verkningar? Därtill behandlas frågor om varför chockbehandlingarna togs i bruk samt ifall behandlingarna var en sådan mirakelkur som de presenterades som. I viss mån jämförs de finska förhållandena med utlandet. Forskningsmaterialet består av åtta muntliga källor: sju personintervjuer och en guidad rundtur i Törnävä sjukhusmuseum. De intervjuade personerna har arbetat som läkare eller skötare och bevittnat och/eller utfört insulin- och/eller elchockbehandling på 1950- 60-talen. Förutom intervjuer består materialet av tio medicinska artiklar som publicerats i Duodecim, Suomen Lääkärilehti och The Lancet under den granskade tiden, samt verksamhetsberättelserna för Nickby och Törnävä sjukhus under åren 1931-72 respektive 1937-1962. Som forskningsmetod kan nämnas kvalitativ forskningsintervju, minnesforskning och källkritisk metod och den teoretiska ramen består av Ekenstams, Elias, Foucaults och Braslows teorier om kroppsdisciplin samt kontrollens och övervakningens betydelse i samhället och den psykiatriska vården. Psykiatrins och de psykiatriska vårdmetodernas historia i Finland är ett rätt outforskat område, men under de senaste åren har det utkommit ett antal pro gradu- och doktorsavhandlingar om ämnet och år 2013 utkom översiktsverket Hulluuden historia av Pietikäinen. Mycket av bakgrundslitteraturen består av anglosaxisk litteratur och finska mentalsjukhus historiker. Före de egentliga analyskapitlen ger arbetet en inblick i fem psykiatriska vårdmetoder som användes i början av 1900-talet före chockbehandlingarna togs i bruk och som kan ses som ett preludium till chockbehandlingseran. Dessa behandlingsmetoder är vattenterapi, sömnterapi, arbetsterapi, psykoanalys och malariaterapi. Det första analyskapitlet går under namnet Insulinchocker helande koma . Kapitlet behandlar insulinchockbehandlingens gång, praxis i Finland samt vårdpersonalens syn och patienternas reaktioner på behandlingen. Det andra analyskapitlet handlar om cardiazolbehandlingen och inleds med en beskrivning av behandlingen följd av en jämförelse av behandlingspraxis i Finland, Danmark och Storbritannien varefter följer en beskrivning av behandlingens verkningar på patienterna. Eftersom ingen av de intervjuade hade bevittnat eller utfört cardiazolbehandlingar tas personalens syn upp via de medicinska artiklarna och litteraturen. Det tredje analyskapitlet handlar om elchockerna och börjar i stil med de två föregående kapitlen med en beskrivning av behandlingens gång, varefter följer praxis i Finland, personalens och patienternas tankar om behandlingen samt elchockbehandlingens förekomst och verkningar i Finland. Utgående från uppgifterna i Nickby och Törnävä sjukhus verksamhetsberättelser har jag sammanställt tre tabeller över hur många patienter behandlades med chockbehandlingar samt hur dessa inverkade på patienterna. Det fjärde analyskapitlet heter Hårda tider, hårda metoder? och handlar om tidsandans och samhällsatmosfärens inverkan på den psykiatriska vården, militärpsykiatrin i Finland under andra världskriget och krigets inverkningar på mentalsjukhusens verksamhet. Efter sammanfattningen och käll- och litteraturförteckningen finns en bilaga med de frågor som använts som intervjustomme.

Våren 1906 organiserades en kampanj av aldrig tidigare sedd storlek för förfinskningar av släktnamn. Namnförfinskningskampanjen fick sitt startskott med författaren Johannes Linnankoskis tal i mars och kulminerade i en massförfinskning på Snellmansdagen den 12 maj, då tiotusentals personer förfinskade sina släktnamn. Under våren debatterades ämnet aktivt i såväl den finskspråkiga som den svenskspråkiga pressen. Denna avhandling behandlar aktörer, målgrupper, argumentation, retorik, ideologi och politisk agenda i den finsksinnade namnförfinskningskampanjen och den svensksinnade kritik som kampanjen gav upphov till. Det teoretiska ramverket för avhandlingen är nationalism, identitet och språk. Kampanjen och dess motreaktion speglas mot teorier om konstruerandet av en nationell identitet och ett folk och byggandet av en nationell historia. Betydelsen av ett gemensamt språk för inkluderande i och exkluderande från imaginära gemenskaper spelar en central roll i förståelsen av fenomenet. Avhandlingen baserar sig på ett brett källmaterial bestående av såväl ca 500 tidningsartiklar som arkivkällor. Källorna behandlas såväl kvantitativt som kvalitativt. Med hjälp av statistik belyses olika aktörers engagemang, centrala teman i argumentationen samt målgrupper för namnförfinskningskampanjen och den svensksinnade motreaktionen. Den kvantitativt baserade analysen fördjupas genom en djupare kvalitativ analys och rikliga exempel från källmaterialet. Namnförfinskningskampanjen var en produkt av flera centrala aktörers samarbete. Kampanjen startades av det vetenskapliga sällskapet Kotikielen seura och studentföreningarna Suomalainen Nuija och Ylioppilaiden Keskusteluseura. Skriftställaren Johannes Linnankoski hade också en central roll, då hans brandtal för massförfinskningen av släktnamn var startskottet till kampanjen och publicerades i största delen av de finskspråkiga tidningarna i landet. Utöver dessa hade dock även de politiska partierna och deras tidningar en stor inverkan på att kampanjen blev så stor. Speciellt det gammalfinska partiet och dess ledande tidningar Uusi Aura och Uusi Suometar agiterade mycket aktivt för namnförfinskningarna. Den svensksinnade motkampanjen koncentrerade sig däremot främst runt kvällstidningen Nya Pressen och dess chefredaktör Axel Lille, som samtidigt arbetade för att omforma det svenska partiet. Argumentationen för namnförfinskningarna innehöll en bred spridning av olika slags argument. Både argument om praktiska problem som uttalssvårigheter och emotionella argument som att finska släktnamn var ett tecken på fosterländskhet figurerade. En del argument fick oproportionerligt stor synlighet på grund av att de användes av ett fåtal skribenter vars inlägg publicerades flera gånger om. Sist och slutligen var det en liten krets personer som ledde agitationen i pressen. Den svensksinnade kritiken koncentrerade sig främst på rationella argument, trots att försök att förlöjliga namnförfinskningskampanjen också var vanliga. Målgruppen för namnförfinskningskampanjen var på ytan hela folket. Den viktigaste gruppen var dock den bildade klassen som enligt snellmanska tankebanor måste förfinskas. Likaså koncentrerade sig den svensksinnade motkampanjen på att förmå den bildade klassen att inte delta i kampanjen. De politiska partierna tävlade redan om sina målgruppers gunst inför lantdagsvalet som skulle gå av stapeln följande år. Förutom en språkfråga, var debatten om namnförfinskningar i allra högsta grad en politisk fråga.

Under 1900-talets första årtionden utvandrade många finländare till Förenta staterna i hopp om att finna förutsättningar för ett bättre liv. När migranterna lämnat sitt hemland och sitt gamla sammanhang var de tvungna att skapa en ny identitet åt sig. Tidningen Finska Amerikanaren blev en kär vän och ett viktigt redskap i det nya landet för många svensktalande immigranter från Finland. Avhandlingens källmaterial består av de mycket populära insändarsidorna ”Våra vänners afdelning”. Efter första världskrigets utbrott 1914 skärptes den amerikanska allmänhetens attityd mot immigration och en aktiv amerikanisering av nykomlingarna inleddes på flera fronter. Så väl skandinaviska som finska immigranter blev impopulära på grund av att de associerades med Tyskland och den kulturella identiteten bland de svensktalande immigranterna från Finland blev följaktligen ytterst problematisk. Avhandlingens syfte är att undersöka hur immigranternas identitet manifesterades på insändarsidorna och hur amerikanisering och politiska förändringar påverkade diskussionen. Jag inleder analysen med en genomgång av hurudana insändarbrev som publicerades under den aktuella perioden. Vidare har jag också undersökt vilka tecken på amerikanisering som kunde utläsas ur exempelvis språket i breven och de attityder som framlades. Jag behandlar också hur nationalismen och Finlandsbilden utvecklades. En uppfattning bland migranter har varit att Finska Amerikanarens attityd till finska inbördeskriget gjorde att tidningen tappade en stor mängd läsare. Därför har jag också i den här avhandlingen studerat hur insändarskribenterna uppfattade tidningens inställning till arbetarrörelsen och socialism innan första världskriget samt hur man diskuterade finska inbördeskriget på insändarsidorna. Eftersom pressen på immigranterna var hård att vara lojal gentemot Förenta staterna var immigranttidningarna ständigt under lupp och allt för radikala åsikter kunde inte framföras riskfritt. Även diverse myndigheter utfärdade bestämmelser som gjorde det svårt och dyrt för immigrantpressen att i allmänhet fortsätta sin verksamhet. Den här avhandlingens visar att det skedde en förändring i hur nöjda immigranterna var med sin tidning. Tidningens nedgång berodde bland annat på att immigrationspolitiken ledde till en minskad invandring, vilket i sin tur ledde till att tidningens naturliga tillväxt också tog slut. Det är ändå klart att vissa immigranter, speciellt sådana som var aktiva i arbetarrörelsen, mot slutet av 1920-talet upplevde att Finska Amerikanaren inte längre kunde möta deras tidningsbehov. Detta berodde främst på att de kände en större gemenskap någon annanstans, exempelvis med arbetarrörelsen, än med sin egen språkliga och kulturella gruppering.

I detta arbete analyseras artiklar från tre ryska tidningar, Retj, Delo Naroda och Pravda under den första provisoriska regeringens tid från 5.3 till 23.4.1917. Den analyserade perioden börjar efter Februarirevolutionen och avslutas efter den s.k. Aprilkrisen, som ledde till regeringens fall. Analyserna gäller två teman i tidningarna, förhållandet till kriget och förhållandet till regeringen. Förhållandet till regeringen har undersökts kvalitativt, medan förhållandet till kriget har delvis även utforskats kvantitativt så, att de främsta argumenten och slagorden för eller mot krigföringen har blivit klassificerade. Analyserna visade, att Retj stöder närmast okritiskt regeringen. Alla dess åtgärder eller brister på dessa godkännes utan protester. Delo naroda är mer kritisk i sitt förhållande till regeringen. Inledningsvis går strategin ut på att stödja regeringen så länge som den enligt tidningen verkar i rätt riktning. Efter den inledande perioden varierar tidningens förhållande till regeringen: Än stöder man regeringens åtgärder, än kritiserar man den och hotar den med revolution. Efter mitten av april, i samband med Aprilkrisen, blir tidningens attityd till regeringen starkt negativ. Pravda är inledningsvis inne på en likadan linje som Delo naroda: Regeringen skall stödjas så länge den handlar rätt. Efter Lenins återkomst till Ryssland 3.4 sker en tydlig förändring i tidningens linje: Nu utesluts all samarbete med regeringen. Men någon revolution förespråkas ej, däremot uppmanas läsarna att föra en kamp om majoriteten i sovjeterna. 21.4, i samband med Aprilkrisen, förekommer dock uppmaningar till att ta över makten i landet, men efter denna dag övergår tidningen till sin tidigare linje i förhållandet till regeringen. Retj för under hela den studerade perioden propaganda för kriget. Det viktigaste argumentet för kriget är frihetens försvar. Det andra stora argumentet är seger i kriget. Det tredje största argumentet för krigföringen är fosterlandets försvar. Även Delo naroda för i början av den studerade perioden propaganda för kriget. Det viktigaste argumentet för kriget är frihetens försvar. Argumentets frekvens minskar gradvis mot slutet av den studerade perioden. I stället stiger kravet på fred utan annektioner och kontributioner. Inledningsvis utesluter kravet inte fortsättandet av en energisk krigsinsats, men mot slutet av perioden blir förhållandet till kriget mer negativt. Pravda är under början av den studerade perioden mot krigföringen. Krigets ses som kapitalisternas imperialistiska krig. Efter Kamenjevs tillträde i redaktionen vid mitten av mars sker en tillfällig förändring i synen på kriget: Kriget kan anses som motiverat för frihetens försvar. Vid slutet av mars blir tidningens förhållande till kriget igen negativt.

Efter inbördeskriget 1918 förändrades fånglägret i Dragsvik till Ekenäs tvångsarbetsinrättning. Till tvångsarbetsinrättningen fördes främst kommunistiska fångar vars politiska ideologi inte passade in i det vita Finland. År 1928 lyckades Detektiva centralpolisen, som var en central aktör i kampen mot kommunismen, fånga stora delar av de ledande kommunisterna i Finland. Antalet politiska fångar steg efter dessa fängslanden till ungefär 100 personer. År 1931 steg antalet politiska fångar i Ekenäs till cirka 500 personer. En orsak var det förändrade samhällsklimat som år 1930 förde med sig kommunistlagarna. Med Lapporörelsens påtryckningar förbjöds bland annat de kommunistiska tidningarna i Finland. Arbetets syfte är att utreda de politiska fångarnas tillvaro på Ekenäs tvångsarbetsinrättning och hur den skilde sig från 1928 till 1931. För att besvara frågan ställs myndigheternas perspektiv mot de politiska fångarnas. Metoden går ut på att jämföra de politiska fångarna som en aktör med myndigheterna som den andra aktören. I tidnings-artiklar från vänsterpressen, som handlar om Ekenäs tvångsarbetsinrättning, samt i minnesskildringar, lyfts de politiska fångarna fram. Myndigheternas åsikter framkommer i olika utredningar, rapporter och förhör som hittats i Detektiva centralpolisens arkiv. Studien byggs upp kring fångarnas vistelse i Ekenäs och livet inne på tvångs-arbetsinrättningen. I huvudkapitlen jämförs bland annat fångarnas arbete, studier, kamratskap 1928 och 1931. För de politiska fångarna var vistelsen i Ekenäs i mångt och mycket en fråga om att fortsätta den kommunistiska kampen. Såväl memoarerna, tidningsartiklarna som myndigheternas rapporter stöder detta. Till motståndet räknades arbetssabotage, men även studier i olika socialistiska ämnen. Fångarna läste olika kommunistiska teorier, men även facklitteratur. De studerade också språk. Det var förbjudet att föreläsaom olika marxistiska teorier för varandra, men det fanns många sätt att kringgå detta. Bland annat gav fångarna ut den hemliga tidningen Elämää yössä, som skickades omkring i cellerna för läsning. Myndigheterna försökte med olika metoder hindra de politiska fångarna från att utöva inflytande på varandra. Ett straff som fängelseledningen använde var mörk cell med vatten och bröd, som en strategi att förhindra de politiska fångarnas aktivitet. Detektiva centralpolisens strategi gick å sin sida ut på att få politiska fångar att avslöja den kommunistiska verksamheten och motståndet. De både betalade fångar för att göra avslöjanden eller skickade infiltratörer till tvångsarbetsinrättningen. Utgående från källmaterialet kan man konstatera att de politiska fångarna 1931 upplevde en svårare tillvaro i Ekenäs tvångsarbetsinrättning än 1928. En orsak var utrymmesbristen, en annan det polariserade samhällsklimatet. Framför allt i minnesskildringarna framgår det att vakterna och fängelseledningen förhöll sig klart negativare till de politiska fångarna år 1931 än fallet var 1928. Dessutom förbjöds 1931 flera verk som 1928 var tillgängliga för fångarna. Elämää yössä, som 1928 utkom i färg, kunde inte längre publiceras bland de politiska fångarna på grund av strängare bevakning. Myndigheterna misslyckades både 1928 och 1931 med att förhindra de politiska fångarna att utöva inflytande på varandra, men 1931 lyckades man reducera det kommunistiska material som fångarna hade tillgång till i tvångsarbetsinrättningen.

I min avhandling pro gradu har jag granskat hur Gerknäs gård i Lojo moderniserades då Gustaf Mannerheim ägde godset åren 1945-1951. Syftet med gradun är dels att sammanfatta vilka de olika rationaliserings- och moderniseringsåtgärderna var och hur de genomfördes, samt dels att granska hur involverad Mannerheim själv var i arbetet. Källorna består av arkivmaterial i form av korrespondens, promemorior, kostnadskalkyler, ritningar med mera. Det viktigaste och mest omfattande materialet finns i Gerknäs gårds arkiv, som förvaltas av Nationalbiblioteket, i Gustaf Mannerheims arkiv i Riksarkivet, i Mannerheim-museets arkiv, samt i Petter Forsströms arkiv som finns hos SLS. Genom att jämföra de olika källorna med varandra har jag i avhandlingen försökt skapa en bild av hur man genomförde moderniseringsarbetena. Mannerheims personliga engagemang syns mest i korrespondens olika personer emellan. Till bakgrundslitteraturen hör exempelvis Mannerheimbiografier, en historik över Gerknäs gård och översiktsverk över jordbrukshistoria. Avhandlingen består av sex huvudkapitel, varav kapitel 3-5 är de egentliga forskningskapitlen. Kapitel 1 utgör inledning och i kapitel 2 tar jag upp bakgrund. Kapitel 3 handlar om hur jordanskaffningslagen påverkade Gerknäs gård. På grund av kolonisationskraven såldes nästan hälften av gardens areal till evakuerade och detta påverkade i sin tur även behovet av en rationaliserad drift. I kapitel 4 behandlas de egentliga moderniseringsåtgärderna mekanisering av jordbruket, förnyelse av ekonomibyggnaderna samt reduktion av arbetarstyrkan. Mannerheim fick hjälp av diverse sakkunniga personer och de är närvarande i synnerhet i den här fasen. I det sista processkapitlet granskas hur man renoverade huvudbyggnaden, förnyade trädgården samt byggde bastu och växthus. I källorna är Mannerheim mest synlig gällande kolonisationen samt rationaliseringsåtgärderna, om vilka han hölls konstant uppdaterad. Avhandlingens sista kapitel består av avslutning.

Rysk-turkiska kriget 1877 - 78 hör till de första internationella konflikter som på bred front bevakades i den finländska pressen. Till det stora intresset bidrog Finska gardets deltagande i kriget. Samtidigt befann sig de finländska tidningarna i en brytningstid. En politisk offentlighet växte fram, med partibildningen i lantdagen som drivkraft och den allt mer politiserade pressen som verktyg. Liberalerna och fennomanerna utgjorde de första betydande partigrupperingarna. Deras huvudsakliga politiska språkrör var Helsingfors Dagblad respektive Uusi Suometar, som också var storfurstendömets två största tidningar vid den här tidpunkten. Tidigare forskning har visat att liberalernas och fennomanernas syn på Finlands statsrättsliga ställning skiljde sig på flera punkter, vilket också märktes i deras utrikespolitiska linjer. De konstitutionellt sinnade liberalerna uttryckte ställvis separatistiska tendenser, där kravet på finländsk neutralitet om Ryssland råkade i krig hörde till de mest radikala. Fennomanerna ansåg däremot att landets nationella utveckling bäst gynnades av en försiktig, lojalistisk linje i utrikespolitiska frågor. Genom en komparativ studie, som grundar sig på en kvalitativ innehållsanalys av de artiklar i Helsingfors Dagblad och Uusi Suometar där rysk-turkiska kriget berörs, undersöker den här avhandlingen hur de båda lägrens utrikespolitiska linjer och deras syn på förhållandet till Ryssland kommer till uttryck i bevakningen av konflikten, som Finland indirekt drogs med i som en del av Ryssland. Rysk-turkiska kriget behandlas i ledarartiklar, i utrikeskorrespondenters brev samt varje dag i nyhetsrapporter och telegram i båda tidningarna. På ledarplats kommenteras konflikten sparsamt och försiktigt, men ledarna ger ändå de tydligaste fingervisningarna om tidningarnas attityder till konflikten. Generellt är skillnaderna överraskande små. I krigets inledningsskede betonar Uusi Suometar visserligen rättfärdigheten i kejsarens krigsförklaring och betygar sin solidaritet med de kristna Balkanfolken, medan Helsingfors Dagblad reagerar svalt och reserverat och inte visar något intresse för de religiösa eller panslavistiska målen i kriget. Främst oroar sig Helsingfors Dagblad för Finlands handelsintressen i händelse av att kriget utvidgas och Storbritannien ingriper i Östersjöområdet. Som en röd tråd löper farhågorna för en upprepning av Krimkrigets scenario. I takt med att konflikten drar ut på tiden koncentrerar sig också Uusi Suometars ledare allt mer på Finlands belägenhet inför hotet om ett storkrig, och mindre på kejsardömets allmänna intressen. Även Uusi Suometars artiklar präglas av Krimkrigets försmädliga läxor och av en oro för att olyckan skall drabba också vårt land . Det märks under våren 1878 då båda tidningarna relativt öppet motsätter sig de ryska planerna på att utrusta så kallade kaparfartyg. Förutom att sjörövarstrategin enligt tidningarna är moraliskt förkastlig fruktar man att den utmynnar i engelska repressalier mot den finländska handelsflottan. Krigets mest betydande vändpunkter, till exempel nyckelstriderna vid Plevna, kommenteras inte på ledarplats. Det hade sannolikt att göra med den rådande förhandscensuren i utrikespolitiska frågor. Finska gardets deltagande i kriget verkar båda tidningarna ha uppfattat som en nödvändighet. Intressant är däremot att kriget bildar ett slags referensram då vissa inrikespolitiska angelägenheter debatteras i spalterna. Det gäller särskilt värnpliktsfrågan, som 1877 års lantdag behandlade som sitt viktigaste ärende. Båda tidningarna, och i synnerhet Uusi Suometar, utnyttjar det pågående kriget, och landets försvarslöshet efter Finska gardets inkallande, som argument för att införa allmän värnplikt. Nyhetsrapporter och telegram om händelseutvecklingen på krigsskådeplatsen utgör den största gruppen krigsrelaterade artiklar. I båda tidningarna är rapporterna alltigenom lånade och sammansatta ur utländsk press. Källorna är huvudsakligen de samma, och innehållet därmed likartat. Krigsnyheterna har en mer framskjuten plats och ett större omfång i Helsingfors Dagblad, som också hade större redaktionell kapacitet och mer spaltutrymme. Ändå ägnade också Uusi Suometar kriget stor uppmärksamhet då konflikten bevakades i varje nummer. Allmänhetens intresse för kriget korrelerar med ett uppsving i Uusi Suometars prenumerantantal. Genom de lånade rapporterna kunde man också referera händelser som annars inte dryftades på ledarplats. Korrespondentbrev utgör ett viktigt inslag i Helsingfors Dagblads bevakning av kriget, där både fasta och tillfälliga utlandskorrespondenter regelbundet kommenterar konflikten. Ofta var korrespondenterna mer frispråkiga än redaktörerna själva. Det gäller till exempel militärkorrespondenten Waldemar Becker, som från Balkanhalvön skriver flera brev som i förtäckta ordalag kritiserar både panslavismen och krigsledningen. Däremot är korrespondentbreven nästan helt frånvarande i Uusi Suometar. Sammanfattningsvis är Helsingfors Dagblads och Uusi Suometars bevakning av rysk-turkiska kriget övervägande samstämmig. Vissa spår av den fennomanska lojalitetslinjen kan skönjas i Uusi Suometar, framför allt i krigets inledningsskede. Liberalernas neutralitetsvisioner kan anas här och där i Helsingfors Dagblad, främst som en frustration över att landets ekonomi hotas av en avlägsen konflikt och en stormaktsdiplomati som man inte själv hade några som helst möjligheter att påverka. I övrigt kommer de separatistiska tendenserna inom den liberala pressen däremot inte särskilt tydligt till uttryck.

Under 1700-talets andra hälft hörde Sveriges nya fästningar i öst (Helsingfors, Sveaborg, Lovisa och Svartholm) till rikets största satsningar. Fästningsprojektet leddes med undantag av ett par avbrott av Augustin Ehrensvärd (1710 1772). När arbetet tog fart namngavs de enskilda fästningsverken i så gott som alla fall efter samtida personer. Under Ehrensvärds tid tillämpades denna namngivning på omkring femtio av Sveaborgs och Helsingfors fästningsverk samt på Lovisas och Svartholms totalt aderton verk. Genom personerna de knöts till berättar namnen en hel del om Augustin Ehrensvärds samtid och omvärld. Hur de gjorde det är denna avhandlings huvudfråga. Källmaterialet utgörs av relationsritningar och brev, medan de teoretiska ramarna står att finna i nätverksteori och onomastiska teorier om namnmönster. Ehrensvärd förklarade sin namngivningspraxis för sin överordnade, tronföljaren Adolf Fredrik, 1749 i samband med att Gustavssvärd med fästningsverk namngavs: tanken var att namnge bastioner efter de som bidragit till arbetets framgång och att namnge utanverk efter officerare vid fästningsbygget. Innebörden av Ehrensvärds ord framgår ur namnbeståndet. De största grupperna består av ämbetsmän och militärer. Med de som bidragit till arbetets framgång avsågs sålunda den lokala eliten: landshövdingar som involverats i fästningsbygget samt högre och lägre militärer som tjänstgjorde vid fästningarna. Redan från början syns en klar hierarki i namngivningen. Medan landshövdingarna och de högre militärerna tillägnades bastioner, fick de lägre officerarna se mindre fästningsverk namngivna efter sig, helt i enlighet med Ehrensvärds egen beskrivning. Utanför de ovan nämnda grupperna, hedrades en hel del personer som inte konkret hade engagerats i fästningsbygget. Denna namngivning kan förklaras å ena sidan inom ramen för Ehrensvärds sociala nätverk och å andra sidan mot bakgrund av riksdagspolitiken i frihetstidens Sverige. Av de två förklaringsmodeller bör Ehrensvärds personliga vänskaper ses som en bidragande orsak, medan de politiska motiven utgjorde en avgörande orsak. Som en del av Ehrensvärds nätverk kan de gynnare ses som hade stöttat Ehrensvärd under hans karriär samt hans närmaste medarbetare vid fästningsbygget, ofta officerer han själv handplockat. Namngivningens politiska aspekt syns i det stora antalet riksråd som tillägandes bastionnamn. Vid sidan om riksråden hedrades också talmän vid de samtida riksdagarna. En komparativ studie i namngivningen av fästningsverk vid samtida och äldre svenska fästningar framhäver Ehrensvärd som en innovativ namngivare. Fästningsverk namngivna efter kungligheter verkar ha varit en norm, som också Ehrensvärd anknöt till genom ett fåtal namn. Däremot var namn efter personer inte vanliga, vilket gav den Ehrensvärdska namngivningen en förhållandevis stark anknytning till samtiden. Denna aspekt bekräftas om namnen ses mot bakgrund av 1700-talets uppfattning om ära och äregirighetens samhälleliga nytta. I denna uppfattning syns bakgrunden till förekomsten av personer med både hög och låg status i Ehrensvärds namngivning. Sammanfattningsvis speglar namnen på de finska fästningsverken sin samtid genom den byråkratiska, militära och politiska elit de representerar samt genom motiveringen till dem.

Populärkulturen och ungdomskulturen uppkom på 1950-talet då Finland hade börjat klassas som ett modernt konsumtionssamhälle. Ett ekonomiskt uppsving under efterkrigstiden ledde till ökad konsumtion i samhället och till den så kallade tonårsindustrin. Det skedde en amerikanisering som syntes i finsk media och i reklam vilket präglade ungdomskulturen. I början av 1960-talet var en stor del av landets befolkning unga och de hörde till babyboom-generationen. I ungdomstidningar kan man se tecken på hur de blev en konsumtionskraftig del av befolkningen. Ungdomstidningar var också en av de mest centrala kanalerna för spridning av populärkulturellt innehåll så som musik, mode och film. Ungdomstidningen Suosikki började ges ut år 1961. År 1964 hade The Beatles precis slagit igenom i Finland och ett nytt kapitel i musikhistorien skrevs. Suosikki kunde utnyttja detta och började hitta sin identitet som förmedlare av populärkulturen till finska ungdomar. Suosikki var en av de få kanaler där företag kunde annonsera specifikt till unga konsumenter. I denna pro gradu-avhandling analyseras reklamen i ungdomstidningen Suosikki från 1964 med hjälp av en källkritisk multimodal analysmetod. Källmaterialet analyseras ur ett genus- och åldersperspektiv. Syftet med avhandlingen är att tydliggöra om och i så fall hur reklamen speglar normer och ideal som överensstämmer med den dåtida ungdomskulturen. Syftet är också att analysera hur reklamen återger olika förhållningssätt till kön och ålder samt undersöka metoderna som använts för att nå en ung målgrupp i reklam i tidningen Suosikki år 1964. Annonserna i tidningen är uppdelade i tre olika kategorier: musik, kosmetik och mode och ett urval på 37 annonser har analyserats. Bland dem finns annonser för bland annat vinylskivor, magnetofoner, hårspray, deodoranter, smycken och college-tröjor. Både val av bilder och val av formuleringar i text beskriver attityder till ålder och kön i annonserna. Ordval som ”ungdom” och ”tonåring” samt ”flicka” och ”ung man” är tydliga indikationer på ett ställningstagande och ett medvetet val av målgrupp. Majoriteten av den musikrelaterade reklamen var mycket tydligt riktad till ungdomar av båda könen medan kosmetikreklamen är uppenbart riktad till flickor och unga kvinnor. Det förekommer stereotypiska framställningar av män och kvinnor i flera annonser, men det kan konstateras att de annonser som uttryckligen riktar sig till en ung modern målgrupp oftast har en mera nytänkande attityd till förhållandet mellan de två könen. Den kommersiella ungdomskulturen på 1960-talet kännetecknas av normer och ideal som huvudsakligen baserade sig på den amerikanska livsstilen och amerikaniseringen av det finska samhället. Den amerikanska livsstilen associerades med frigjordhet, ungdomlighet och internationalism, och dessa ideal har använts för att locka unga läsare. Det finns annonser som helt tydligt inte är skapade för just tidningen Suosikki utan förekommer också i andra tidningar som inte har ungdomar som målgrupp. Attityden till både ålder och kön är då en helt annan. Attityden till ålder är ändå i regel mycket positiv och uppmuntrande i reklamen. Det framhävs att ungdomlighet är någonting eftersträvbart och någonting att ta vara på. Det finns också tecken på ett nytänkande i fråga om genus i Suosikkis reklam. Ungdomskulturen i mitten av 1960-talet präglades alltså av en strävan efter internationalism. Uppmärksamheten riktades utomlands. Allt nytt och intressant importerades från USA och Storbritannien. Det är mycket ovanligt att finskhet skulle framhävas i en annons. Det är en stor kontrast till dagens reklam där det inhemska värderas högt och betonas starkt. De tydligaste dragen i reklamen i Suosikki från år 1964 är således poängterandet av det amerikanska och det internationella i kombination med betoning på ungdomlighet. Det finns undantag där det verkar som om Suosikkis unga målgrupp inte har beaktats när annonsen i fråga är skapad, med i stort kan man se tydliga tecken på normer och ideal som överensstämmer med den dåtida ungdomskulturen.