Browsing by Author "Öhman, Vilhelmina"

Syftet med den här avhandlingen är att genom en etisk läsning, i kombination med en närläsning, av Matilda Södergrans Maror (ett sätt åt dig) spåra förtvivlan i diktsamlingen. Det har aldrig tidigare skrivits längre avhandlingar om Matilda Södergran och jag hoppas att den här blir den första i raden i ett utforskande av ett mycket komplext författaskap som i över tio år behandlat teman som kropp, kön och existens. Recensenterna har lyft fram det kroppsliga, det våldsamma och det groteska i Maror (ett sätt åt dig), men jag har valt att fokusera på förtvivlan (läst som ett begär efter en annan ordning där historisk, politisk och ekonomisk subalternisering av den andra har upphört) som en källa till kunskap. Etisk läsning, som formulerats av Elisabeth Hjort, handlar om att lyssna efter de marginaliserade och deprivilegierade rösterna och de normer som den skönlitterära texten beskriver som förtryckande. Den etiska läsningen kan tolkas som förberedande och förpolitisk för att den arbetar i läsarens medvetande. Den är en övning i mottaglighet och en metod i att utvidga sin etiska kompetens. Eftersom etisk läsning handlar om att som läsare rannsaka sig själv och låta sig förändras av en text handlar den här avhandlingen begripligen också om läsaren och läsning. Att läsa (etiskt) handlar om att vända sig mot någon, sträcka sig efter någon. Men du är också den som blir läst tillbaka. Södergrans poesi ser på dig och vill dig något. Utöver förtvivlan analyserar jag också diktsamlingens paratexter, kropp, syftet med maran och djuren (fåglarna, kreaturen, hästen och orangutanghonan) och maran som monsterflicka med all hennes skevhet och subversiva motståndspotential. Det är enbart i titeln som ordet maror förekommer, men min analys visar att dikterna är fulla av dem. I folktron tar maran kvinnogestalt men även skepnad av djuren som återfinns i diktsamlingen. Dikterna som innehåller djur visar på likheten i det strukturella förtrycket av djur och kvinnor, avhumaniseringen av kvinnor, uteslutningen av djur ur en gemenskap av värde och rättigheter och förmedlar känslan av stumhet och förtvivlan. En viktig del i min analys är stumhet som ett uttryck för förtvivlan. Läpparna, munhålan, gommen och svalget återkommer ständigt i diktsamlingen. Munnen har en komplex och betydelsebärande närvaro eftersom den är början till talet och poesin. Det finns en vilja hos diktjaget att tala. Men jagets mun är fylld av materia: hö, sand, hår, plast eller snäckor, eller är täckt av en munkavel, en hand, papper eller sidenband. Diktjagets stockade mun beskriver känslan av att vara tystad och förtvivlad. Först i de sista dikterna är munnen fysiskt större och talet brett. Jagets efterlängtade frigörelse finns i de sista stroferna, men också jagets död. Maror (ett sätt åt dig) rör sig i ett mardrömslandskap mellan begär och rädslor och mellan anpassning och revolt. Diktjaget rör sig mellan att vara fullständigt maktlös till att hitta ett motstånd i sig själv. Diktjaget försöker hitta en väg ut ur det tysta och förtvivlade, men slungas ständigt tillbaka. Kvinnan och djuren i diktsamlingen är fängslade i ett patriarkalt våld. Södergran beskriver våldet genom kroppen: händer som glöms bort, en mun som fylls med hö, hår, plast och sand, hår som rakas, klipps och söndras, ett diktjag som inte kan tänka. Allt detta beskriver en förlust av kroppen till tänkandet, vilket underminerar en hel identitet. Eftersom alla dikter är riktade åt ”dig” analyserar jag också tilltalet och vad det har för funktion. Tilltalet är ett sätt för diktjaget att närma sig förtvivlan på avstånd. Men det direkta tilltalet är också ett sätt att skapa närhet till läsaren och åberopa det etiska ansvaret. Diktjaget vill dig något. Lyssna på mig, säger hon.