Browsing by Author "Lampikoski, Henrik"

Betydelsen av formell utbildning ökade under årtiondena efter andra världskriget inom många yrkes-grupper. Under denna tid genomgick den finska polisutbildningen ett flertal förändringar, av vilka de två viktigaste var polisskolans flytt till en ny skolbyggnad 1961 och en utbildningsreform på 1970-talet. Dessa förändringar förvandlade med tiden polisutbildningen från ett selektionsverktyg för poliskåren till ett system som planmässigt kombinerar teori och praktik för fältets behov. Polisens yrkesidentitet har därigenom ändrats i enlighet med den trend som forskningen kallar professionalisering, att yrkesutövaren blir expert på yrkets djupare innebörd snarare än de konkreta sysslorna. I denna process spelar utbildning en central roll, och därför är det skäl att betrakta polisutbildningens historia ur ett professions-perspektiv. Syftet med denna undersökning är att komma fram till hur utvecklingstrenderna inom polisut-bildningen från vapenstilleståndet 1944 till slutet av 1970-talet påverkade poliskårens professionali-sering. Undersökningen har gjorts i huvudsak utifrån samtida artiklar från polistidningarna Poliisimies och Suomen poliisilehti, Polisinstitutets terminspublikationer och intervjuer med personer som på nära håll upplevt eller arbetat med polisutbildningen under den behandlade perioden. Arbetet börjar med en diskussion om vad professionalisering innebär och hur begreppet kan tillämpas på poliskåren. Därefter ägnas tre kapitel åt de tre tidsperioder jag valt att dela in den undersökta tidsperioden i. Den första perioden, 1944-1960, började med att en kommitté utarbetade ett förslag till hur polisutbildningen borde omorganiseras. Under denna period låg Statens polisskola på Sveaborg, där utrymmesbrist utgjorde ett hinder för utveckling av utbildningen. I början av den andra perioden, 1961-1969, flyttades polisskolan till en ny anläggning i Otnäs. Aspirantutbildningen, som skötts av rörliga polisen, centraliserades till det nya Polisinstitutet. Under 1960-talet stärkte polisutbildningen sin ställning, och 1969 blev aspirantutbildningen obligatorisk för alla blivande poliser. Under den tredje perioden, 1970-1977, stod polisutbildningen inför nya utmaningar då Polisinstitutet inte var tillräckligt stort för utbildningsbehovet. Samtidigt uppmärksammade inrikesministeriet avsaknaden av officiella läroplaner. Undersökningen påvisar att professionaliseringen under 1940- och 1950-talet främst gällde befälet. I övrigt led polisutbildningen av resursbrist på grund av den trånga skolbyggnaden, och på grund av korta kurstider och brist på relevant samband mellan utbildning och arbete framstod polisutbildningen som ett selektionsverktyg snarare än en professionaliserande upplevelse. Under 1960-talet möjliggjorde ökade resurser och främst den nya skolbyggnaden mera omfattande utbildning. Då aspirantkursen blev obligatorisk och organiserad elevkårsverksamhet inleddes skapades en enhetlig början och en gemensam yrkesidentitet. 1960-talets reformer kom dock inte att lägga grunden för en framtida utveckling av polisutbildningen, dels eftersom också den nya skolbyggnaden visade sig vara för liten för specialkurser, dels eftersom det inte fanns något koordinerat läroplansarbete. Detta kom att åtgärdas på 1970-talet, då en separat kurscentral bildades och läroplansarbete inleddes. Längre kurser, ökad differentiering mellan tjänsteexamina, specialkurser och uppkomsten av den nuvarande arbets-platsutbildningen omvandlade på ett avgörande sätt polisutbildningen och bidrog till uppkomsten av en professionell poliskår.