Browsing by discipline "Pohjoismainen kirjallisuus"

Thomas Wulffs roman En Hjälte för Vår Tid Fragment, incidenter och andra fantasier ur Ivarlassys liv är den första delen av en planerad trilogi som baserar sig på en relativt okänd historisk person, Ivar Lassy. Huvudpersonen i romanen, Ivarlassy, är dock en markerat skönlitterär karaktär och parodisk hjälte. Romanens förhållande till historia är också problematiserande och lekfullt, och gränserna mellan fakta och fiktion suddas ut med parodiska och metafiktiva berättargrepp. I denna avhandling analyseras två huvudspår i En Hjälte för Vår Tid. För det första behandlas berättandet, som präglas av en parodisk imitation av äldre historieskrivning där berättaren både föreställer historiker och samtidigt markerar att berättelsen är en skönlitterär text. Vissa av romanens paratexter granskas också, och de visar sig ha en liknande dubbel effekt. För det andra analyseras blandningen av fakta och fiktion genom att se på ämnesvalet i romanen, granska Ivarlassy som romankaraktär och otypisk hjälte, och ställa romanen i relation till några intertexter. Bland intertexterna granskas både fiktiva texter som Michail Lermontovs roman Vår tids hjälte, och icke-fiktiva texter som skrifter om och av den historiske Ivar Lassy och historiska förlagor till andra romankaraktärer. Teoriramarna jag använder mig av är huvudsakligen Linda Hutcheons och Elisabeth Wesselings teorier om historiografisk metafiktion, det som Wesseling kallar för den postmoderna historiska romanen. Historiografisk metafiktion är en typ av metafiktion som kritiskt granskar gränsen mellan historieskrivning och skönlitteratur, fakta och fiktion. Historiografiska metafiktioner anknyter till en värld utanför fiktionen, t.ex. genom att använda sig av karaktärer som baserar sig på historiska personer, men gör det på ett sätt som problematiserar förhållandet mellan fiktionen och det den refererar till. I fallet med En Hjälte för Vår Tid betyder det bl.a. att det på olika sätt poängteras att romankaraktären Ivarlassy inte är identisk med Ivar Lassy, fast det samtidigt också finns ett samband mellan dem. En sådan här paradoxal dubbelhet som bejakar motsägelsefullhet är typisk för den postmoderna kulturen och för historiografisk metafiktion. Andra teorier som används, främst för att analysera berättandet i En Hjälte för Vår Tid, är bl.a. Simon Dentiths inkluderande teori om parodi och Sanna Nyqvists teori om pastisch, mera specifikt om pastischer som är imitationer av en viss tidsperiods stil. I En Hjälte för Vår Tid är objektet för den parodiska eller pastischartade imitationen nämligen en rätt så odefinierad ålderdomlig stil att skriva historia. Jag har valt att exemplifiera denna äldre stil med Bernhard Estlanders biografi över Eugen Schauman från 1924. Vid en jämförelse mellan Estlanders verk och Wulffs roman kan man se vissa likheter, som sättet att idealisera huvudpersonerna och att se teleologiska samband mellan karaktärsdrag som de visar som barn och deras senare livsöden. Samtidigt presenteras den pacifistiske Lassy som en radikalt annorlunda hjälte än Schauman och de övriga aktivisterna som var redo att gripa till våld för att nå sina mål. En Hjälte för Vår Tid presenterar på ett lekfullt vis en alternativ hjältetyp och tar upp relevanta teman som politiskt våld och terrorism och kulturell pluralism. Samtidigt väcker romanen epistemologiska frågor om hur historia skapas och förmedlas.

Tutkielmani tavoitteena on selvittää millä tavoin ruotsin opettajat ottavat maahanmuuttajataustaiset oppilaat huomioon ruotsin kielen opetuksessa ja kuinka tietoisia opettajat ovat maahanmuuttajaoppilaiden kieli- ja kulttuuritaustoista. Tavoitteena on myös tutkia opettajien näkemyksiä monikulttuurisuuden vaikutuksista opetukseen ja kouluyhteisöön, ja millaisia valmiuksia he kokevat omaavansa monikulttuuristen ryhmien tarpeiden kohtaamiseksi. Teoriaosiossa käsittelen ruotsin kielen näkökulmaa suomalaisessa koulutusjärjestelmässä, maahanmuuttajia koulukontekstissa ja suomalaisen peruskoulun opetusta ohjaavissa dokumenteissa sekä opettajan interkulttuurista kompetenssia. Aiempi tutkimustieto tuki omaa käsitystäni, jonka mukaan monikulttuurinen opetus asettaa haasteita opetukselle sekä opettajan ammattitaidolle. Tutkimus on laadullinen, ja sen aineisto koostuu neljästä kvalitatiivisesta puolistrukturoidusta haastattelusta. Tutkimuksen informantteina toimi neljä Helsingissä työskentelevää naispuolista ruotsin opettajaa. Opettajat työskentelevät peruskouluissa, joissa on tavanomaista suurempi määrä maahanmuuttajataustaisia oppilaita. Halusin haastatella monikulttuurisissa kouluissa työskenteleviä opettajia varmistaakseni, että saan tutkielmani tavoitteen kannalta olennaista tutkimustietoa. Haastattelin opettajia tutkimusta varten joulu tammikuussa 2014 2015. Nauhoitin ja litteroin haastattelut, jonka jälkeen analysoin aineiston laadullisin menetelmin. Tutkimuksestani käy ilmi, että opettajilla on hyvin vaihtelevasti tarpeellisia monipuolisia tietoja tai työkaluja maahanmuuttajaoppilaiden huomioonottamiseksi ruotsin opetuksessa. Ruotsin kielen näkökulma opettajien vastauksissa jäi varsin vähäiseksi. Tämä on mahdollisesti merkki siitä, että heterogeenisten ryhmien opetus asettaa niin monia haasteita opettajalle, etteivät he ole miettineet monikulttuurista opetusta syvällisemmin ruotsin kielen näkökulmasta. Käytänteet koulujen ja opettajien välillä vaihtelivat suuresti. Opettajat eivät kokeneet, että suomalainen aineenopettajakoulutus olisi tarjonnut heille tarvittavat työkalut maahanmuuttajataustaisten oppilaiden opettamiseen vaan he ovat omaksuneet ne käytännön kautta. Tutkimustulosteni perusteella esitän, että onnistunut monikulttuurinen opetus edellyttää sekä opettajalle että koko koulun työyhteisölle suunnattua lisäkoulutusta sekä opettajakoulutuksen muokkaamista nykypäivän monikulttuurista koulua yhä paremmin vastaavaksi. Koulutusta ja käytänteitä on myös syytä monipuolistaa ja yhtenäistää, jotta maahanmuuttajaoppilaat voivat kehittyä yhteiskunnan täysipainoisiksi jäseniksi, ja jotta heidät koetaan luokkahuoneessa voimavarana eikä ylimääräistä työtä aiheuttavana tekijänä.

Kjell Westö är en av Finlands främsta författare av historiska romaner. I den här avhandlingen analyseras romanen Hägring 38 (2013) med tanke på hur romanen placerar sig bland andra historiska romaner. Romanen analyseras mot en samling typiska drag för klassiska, modernistiska och postmoderna historiska romaner. Dessa drag hämtas ur den teoretiska litteraturen om historiska romaner, som har författats av forskare som Georg Lukács, Elisabeth Wesseling och Linda Hutcheon. Målsättningen är att förstå på vilket sätt Hägring 38 använder den historiska romanens olika grepp. Analysen visar att Hägring 38 plockar fritt bland den historiska romanens olika grepp. Romanen utnyttjar flera tekniker som ursprungligen lanserats inom den klassiska och modernistiska historiska romanen. Romanen utnyttjar även tekniker som lanserats inom den postmoderna historiska romanen, men inte i lika hög grad. Till exempel bär romanens manliga hjälte, advokat Thune, flera likheter med den klassiska historiska romanens hjälte medan romanens kvinnliga hjälte, fru Wiik, mera påminner om modernismens romanhjältar. Ett exempel på ett postmodernt drag i Hägring 38 är det flitiga refererandet till andra kulturprodukter, bland annat film och musik.

I denna pro gradu-avhandling undersöker jag hur så kallade samkönade parrelationer representeras genom paret Allan och Udo ur Minna Lindeberg och Linda Bondestams bilderbok Allan och Udo (2011). Boken uppges på bakpärmen vara en allåldersbok och därför närmar jag mig inte boken ur ett barnlitteraturteoretiskt perspektiv utan ur ett socialkonstruktionistiskt psykologiskt perspektiv där en för min avhandling central tanke är att fiktiva karaktärer är verkliga och utgör för läsaren potentiella själv: den socialpsykologiska teoretikern Kenneth J. Gergen menar att fiktiva berättelser och karaktärer erbjuder scenarion för hur man själv kan agera i (par)relationer. Medan den enda litteraturvetenskapliga text jag har hittat som kommenterar Allan och Udo enligt min iakttagelse fokuserar på att ensidigt definiera Allan och Udos relation utgående från sexualitet – ett reducerande och begränsande fokus som enligt forskning jag citerar i min avhandling försvårar människors parrelationer – fokuserar jag i min tur på att problematisera den skildrade kommunikationen mellan Allan och Udo. Jag undersöker vad Allan och Udo säger till varandra, med vilka tonfall de skildras kommunicera och hurdant kroppsspråk de skildras använda. Jag betraktar fiktiva dialoger som naturligt förekommande kommunikation inom berättelsevärlden och använder mig i min analys av paret Allan och Udo av parrelationsforskarna John Gottmans samt Howard J. Markman, Scott M. Stanley och Susan L. Blumbergs termer och begrepp för att beskriva kommunikation inom parrelationer. Jag stöder mig bland annat också på parrelationsforskaren Robert Jay Greens iakttagelse att parterna i så kallade samkönade par är betydligt mera jämställda än parterna i så kallade heterosexuella par. Dessutom stöder jag mig på Gergens iakttagelse att parrelationer så som vi i västvärlden konstruerar dem idag – vi ingår dem i syfte att uppnå individuellt välbefinnande – kan bli ett hot mot det vi kallar våra individuella själv. I min analys föreslår jag att den skildrade kommunikationen mellan Allan och Udo inte egentligen kan kallas för kommunikation: jag föreslår att hela berättelsen om Allan och Udo handlar om att Udo använder våld mot Allan och om att Allan tar på sig ansvaret. Jag föreslår att det övergripande scenariot som Allan och Udo erbjuder för att agera i parrelationer är ett scenario där våldsbeteende är normaliserat. Sålunda föreslår jag att Allan och Udo inte är en allåldersbok. Allan och Udo har omtalats som den finlandssvenska bilderbokens första homopar men med hänvisning inte minst till Greens iakttagelse föreslår jag i min analys också att Allan och Udo inte är ett så kallat samkönat par. Jag föreslår att Allan och Udo är ett förklätt mycket traditionellt heterosexuellt par i så kallade bögkläder. I min avhandling ifrågasätter jag sättet på vilket så kallade samkönade parrelationer representeras genom paret Allan och Udo. Jag argumenterar för att Allan och Udos påstådda homosexualitet har varit i fokus inte bara inom litteraturvetenskapen utan också i många andra sammanhang: våldet i boken har passerat osynligt förbi. Ytterligare frågar jag mig om det inte borde myntas ett nytt begrepp som tillägg till begreppet queerforskning, nämligen: skåpheterosexualitetsforskning.

I denna avhandling behandlar jag den åldrande Elmer Diktonius (1896–1961). Min övergripande fråga är: hur behandlas Diktonius fysiska förfall, död och minnet av honom i biografiska och litteraturhistoriska texter? Mitt material består av Jörn Donners biografi Diktonius. Ett liv (2007) och Thomas Warburtons författarporträtt av Diktonius i Åttio år finlandssvensk litteratur (1984) samt i förorden till Diktonius Dikter och prosa (1975) och Samlade dikter (1987). Jag analyserar historiebruket, dvs. hur delar av det förflutna iscensätts i förhållande till samtiden, i texterna. Även minnesplatser i form Diktonius vistelseorter Tuomistonoja i Nurmijärvi, Villa Golicke, Grankulla och Nickby sjukhus analyseras i texterna, speciellt i Donners essäistiska biografi för att knyta Diktonius till en viss tidsperiod. Ur ett historiebruksperspektiv är litterariteten, biografens narrativa teknik, texternas narrativa mönster och associativa ordfält en väsentlig del av historiebruket. Jag använder mig av de berättartyper som Ira Bruce Nadel presenterar i sitt verk Biography. Fiction, Fact and Form (1984): den akademiskt-objektiva berättaren som håller ett visst avstånd, den analytiskt-tolkande berättaren som är en guide i texten och den dramatiskt-expressiva berättaren som ofta framhäver sin egen relation till den biograferade och ibland även blir en karaktär i boken. De associativa ordfälten lyfter fram specifika egenskaper eller värderingar i texten. I alla texter som analyserades finns kopplingar mellan Diktonius liv och dikt. Både Warburton och Donner berättar om sin egen relation till Diktonius. Berättelsen om Diktonius varierar. Den dominerande berättartypen i Donners biografi är den dramatiskt-expressiva som också blir en hjälte i biografin, medan Warburton i inledningen till Dikter och prosa blir en försvarsadvokat. Diktonius vistelseorter skildras på olika sätt beroende på vilken text man läser. Grankulla beskrivs i Warburtons texter som en stabil och fast punkt för Diktonius. I Donners biografi skildras Grankulla som ett instängt köping där både omgivningen och Diktonius familjeliv är förödande för hans författarskap. Gemensamt för både Warburton och Donner är att Nurmijärvi skildras som en bra plats. I Donners biografi är Nurmijärvi rent av ett idylliskt dödslandskap. Till skillnad från Nurmijärvi blir Nickby sjukhus är en tragisk plats för Diktonius. Både Donner och Warburton använder sig av narrativa stilmedel för att skapa stämningar i texten. Bland annat blir Diktonius oanvända fiol en symbol för den konst som han inte längre kan utöva. I Donners biografi är det märkbart att biografens egna intressen styr hur Diktonius blir skildrad. Sådana element i den åldrande Diktonius liv som inte passar in i berättelsen som Donner berättar om sig själv och sin protagonist tonas ner eller tas inte upp i biografin.

Det förra sekelskiftet kan betecknas som en dynamisk period då fasta föreställningar kring kön och könsroller sattes i rörelse, omförhandlades och debatterades både i samhället och i litteraturen. Syftet med denna avhandling är att genom en typologisk analys undersöka fyra olika slags representationer av kön i Gerda von Mickwitz skönlitterära texter, för att därigenom påvisa hur von Mickwitz skildrar normbrott, driver med, kritiserar och problematiserar sin tids könsroller. Med utgångspunkt i von Mickwitz svenskspråkiga litterära produktion och med fokus på novellsamlingen Solglöd och andra skizzer (1885) och romanerna Ett giftermål (1889) och Kärleken: en utvecklingshistoria i episoder (1892), samt novellen Messling (1886), behandlar jag två slags kvinnliga och två slags manliga litterära gestalter som upprepade gånger förekommer i von Mickwitz texter. Dessa benämner jag dockhustrun, den borgerliga mannen, förförerskan och dekadensmannen. Jag behandlar dem i tur och ordning och uppmärksammar hur von Mickwitz gestaltningar uppvisar skeva drag, det vill säga hur det finns element som bryter mot gängse föreställningar om könsroller, kvinnlighet och manlighet. Därutöver uppmärksammar jag även de litterära gestalternas förhållningssätt till sedlighet och sexualitet eftersom detta hör till tidens omdebatterade ämnen, samt på vilket sätt von Mickwitz författarskap platsar in i en nordisk litterär kontext. I von Mickwitz författarskap finns två huvudspår att ta fasta på; genombrottstendenser och dekadens. För att behandla genombrottstematiken i von Mickwiz texter använder jag mig främst av Gunnar Ahlströms övergripande forskning i perioden. I min analys följer jag Arne Toftegaard Pedersens tes om att den genombrottslitteratur som skrevs på svenska i Finland under det sena 1800-talet bör läsas som en integrerad del av den nordiska genombrottslitteraturen. För att lyfta fram dekadensen i von Mickwitz texter stöder jag mig på Claes Ahlunds och Ebba Witt-Brattströms forskningsinsatser. I min typologiska analys uppmärksammar jag även hur von Mickwitz nyttjar ambivalens, ironi och könsbytesteknik när hon skildrar de litterära gestalterna. Ingeborg Nordin Hennel och Yvonne Leffler har lyft fram detta som utmärkande komponenter i det sena 1800-talets kvinnliga författares texter. I analysen framhävs hur von Mickwitz litterära gestalter bär på drag som bryter mot gängse normer och uppfattningar om könsroller. Dockhustrurna tillskrivs en självutplånande hustruroll och skildras på ett sätt som förmedlar en undertryckt känsla av olycka i äktenskapet. I skildringarna av de borgerliga männen ironiserar von Mickwitz över tidens manlighetsideal. Genom förförerskornas handlingar antyds det att även 1800-talskvinnan bär på sexuella begär och dekadensmännen representerar en vek och passiv maskulinitet som inte klarar av att bemöta verklighetens kvinnor. Resultatet av min studie åskådliggör hur von Mickwitz litterära gestalter representerar två olika världar och därmed hör hemma i två olika litterära riktningar. Berättelserna om dockhustrun och den borgerliga mannen är stadigt förankrade i det moderna genombrottets kontext och i samband med dessa litterära gestalter behandlar von Mickwtz typiska genombrottsteman så som äktenskap, flickuppfostran, dubbelmoral, sedlighet och syfilis. Förförerskan och dekadensmannen hör däremot hemma i en dekadensinfluerad kontext där pessimistiska stämningar och sexuella spänningar utgör framträdande drag i texterna och då skriver von Mickwitz om begär, lidelse, förtärande fantasier och kärleksillusioner. Jag påvisar även likheter mellan von Mickwitz och de svenska dekadensförfattarna Stella Kleve och Ola Hansson och argumenterar för att von Mickwitz hör till de tidigaste dekadensförfattarna på svenska.

Tämän tutkielman ensisijaisena tavoitteena on kartoittaa ns. kielimaisemaa (englanniksi Linguistic Landscape) kahdessa pohjoismaisessa pääkaupungissa, Helsingissä ja Oslossa. Toisin kuin sosio-lingvistinen ja monikielisyyden tutkimus perinteisesti, ei kielimaiseman tutkimus keskity puhuttuun vaan kirjoitettuun kieleen - tarkemmin sanottuna kaikkien tietyllä alueella havaittavissa olevien kylttien teksteihin. Tutkimusala on kehittynyt viime vuosina, ja eri tutkimuksissa sitä on käytetty mm. kieli-politiikkaan, kielelliseen identiteettiin ja kielellisiin muutoksiin (kuten globalisaatio) liittyvien kysymysten tarkasteluun. Kielimaisemaa on tutkittu sekä perinteisesti yksikielisissä että ennen kaikkea monikielisissä ympäristöissä. Tämä tutkielma keskittyy Helsingin ja Oslon metroissa esiintyvään kieleen, sillä nämä ovat rajattuja ympäristöjä, joissa esiintyy sekä julkisia että kaupallisia tekstejä. Tutkittavia kysymyksiä ovat mitä kieliä ja missä laajuudessa esiintyy tutkituilla alueilla, millaista kaksikielisyyttä kylteissä esiintyy, sekä eroavatko julkiset ja kaupalliset tekstit toisistaan kielellisesti. Toissijainen tavoite on verrata kaupunkien tilannetta toisiinsa, sekä keskustella kuinka erilaiset kielilait ja -ohjeistukset vaikuttavat käytettyihin kieliin. Koska tutkimusala on suhteellisen vähän tunnettu Suomessa ja Pohjoismaissa on tutkielman kolmantena tavoitteena lisätä tietoisuutta tämänkaltaisen tutkimuksen mahdollisuuksista. Tutkielmassa käytetty aineisto koostuu kaikista teksteistä, kuten opasteista ja mainoksista, viideltä metroasemalta molemmista kaupungeista. Yhteensä tutkielmassa on analysoitu 1391 kylttiä Helsingistä ja 685 Oslosta. Nämä kyltit on Linguistic Landscape -tutkimuksen käytäntöjen mukaisesti tallennettu valokuvaamalla ja tämän materiaalin kielellistä sisältöä tarkasteltu kvantitatiivisesti ja kvalitatiivisesti. Saadut tulokset on tutkielmassa esitetty taulukoiden avulla. Tutkielman jälkimmäisessä osassa saatuja tuloksia on tarkasteltu kontrastiivisesti ja oheismateriaalina käytetty erilaisia kielilakeja ja -ohjeistuksia. Suoritettu analyysi osoittaa, että kaksikieliset kyltit muodostavat huomattavan osan kielimaisemasta. Helsingissä esiintyy myös kolmikielisiä kylttejä, sekä kahden yksikielisen kyltin muodostamia kaksikielisiä kokonaisuuksia. Vieraita kieliä esiintyy kuitenkin vain vähän: kotimaisten kielten (suomi ja ruotsi, norja) ohella ainoastaan englantia esiintyy runsaammin. Julkisten ja kaupallisten kylttien monikielisyyden välillä voidaan havaita eroja: julkisissa kylteissä monikielisyys on informatiivista, tarjoten joko koko tai osan sisällöstä useana käännöksenä. Kaupallisissa kylteissä joka kielellä on oma roolinsa, ja vieraskieliset elementit ovat pääasiassa tavaramerkkejä ja mainoslauseita. Myös kaupunkien välillä on sekä eroja että yhtäläisyyksiä. Kielellinen moninaisuus on suurempaa Helsingissä, mutta monikielisten kylttien roolit ja kielilakien ja -ohjeistusten tavoitteet ovat samanlaiset molemmissa kaupungeissa. Tehtyjen havaintojen perusteella todellinen tilanne vastaa hyvin kielilakien ja -ohjeiden määräyksiä ja tavoitteita julkisille teksteille (molempien virallisten kielten käyttö Helsingissä, pyrkimys englannin käyttöön kotimaisten kielten rinnalla molemmissa kaupungeissa).

Avhandlingens syfte är att belysa hur porträtten av jagberättaren Arvid och hans mor växer fram i Per Pettersons roman Jeg forbanner tidens elv. Det paradigm jag utgår ifrån är det psykoanalytiska. Förutom texter av Sigmund Freud och Jacques Lacan stöder jag mig på texter av Peter Brooks och Terry Eagleton. För en tolkning av Arvids sätt att berätta sin historia använder jag mig av James Phelans tankar kring den opålitliga berättaren . Analysen bygger på en närläsning av romanen och några av de intertexter som förekommer i den. Av dessa är särskilt myten om kung Oidipus samt berättelsen om Zorro centrala för förståelsen av Arvids personlighet och hur den manliga identiteten byggs. Andra centrala intertexter som granskas närmare är Erich Maria Remarques roman Triumfbågen och Somerset Maughams roman Den vassa eggen. Porträttet av mor belyses indirekt via den funktion hon har i Arvids berättelse. Arvids porträtt analyseras ur två olika perspektiv. I uppsatsens första del, Romanbygget , undersöker jag hur romanen är uppbyggd och hur bilden av Arvid formas genom vad han berättar om sin mor, sitt liv, sin bakgrund och sina uppväxtår. Det perspektiv som Konung Oidipus i Freuds tolkning av det antika dramat ger, lyfter, som en nyckel in i romanen, fram dynamiken mellan Arvid, mor och den övriga familjen. I romanen dödas far i psykisk bemärkelse, han blir medvetet föraktad och förbisedd som manlig förebild och identifikationsobjekt. Arvids fixering vid mor gör att han ser sig själv med hennes ögon. Också bröderna får sin gestalt som rivaler i kampen om mor. I ljuset av den oidipala problematiken framhåller jag Arvids olösta relation till familjemedlemmarna som den avgörande orsaken till Arvids misslyckanden i livet och hans oförmåga att forma en fungerande och stabil vuxenidentitet. Men jag föreslår också en tidig, omedveten fadersidentifikation, symboliserad av Zorro och Zorros magiska märke, som i sublimeringen eventuellt finner sin lösning i en dröm om att bli författare. I uppsatsens andra del Berättarrösten undersöker jag Arvids sätt att berätta utgående ifrån Phelans tankar kring den opålitliga berättaren . Jag analyserar några centrala avsnitt i romanen med avseende på hur berättarröstens och den implicita författarens framställningar överensstämmer eller skiljer sig ifrån varandra. I min läsning är Arvid en komplext pålitlig och opålitlig berättare. Arvid framhåller i sin berättelse och i sina återblickar ett tillrättalagt och i någon mån förskönat porträtt av sig själv, en livslögn vars upplösning enligt min mening antyds i de avslutande kapitlen. För min förståelse av psykoanalysens teori och hur den kan tillämpas i litteraturforskningen är Ludwig Wittgensteins tankar om bildens användning centrala. I avsnittet om Zorro tar jag kortfattat upp frågan hur psykoanalytisk litteraturtolkning kan leda vilse i form av övertolkning, det vill säga att analysen övergår i fantasi. En annan möjlig felkälla som jag lyfter fram i analysen är att romanen tolkas av en svenskspråkig läsare som eventuellt läser in andra nyanser i den norska texten, än vad författaren avsett. Jag tar också upp frågan om Arvid i Pettersons tidigare produktion och huruvida det är frågan om en fortgående berättelse om Arvid Jansen under olika livsbetingelser. Mitt intryck är att det inte är fråga om ett enhetligt personporträtt utan olika frågeställningar som modelleras ur samma material.