Browsing by discipline "Pohjoismaiset kielet, ruotsi äidinkielenä"

Syftet med denna studie är att med hjälp av samtalsanalys undersöka den verbala kommunikationen mellan vårdare och äldre personer med demens, med fokus på frågor som ställs av vårdare och besvaras av äldre personer med demens. Det vanligaste symtomet på demens är minnesstörningar, men vanligtvis innebär demens också störningar i andra kognitiva funktioner, som till exempel språkanvändningen. Ett samtal mellan en frisk person och en person med demens kan ses som språkligt asymmetriskt, eftersom personen med demens har nedsatta språkkunskaper och den friska parten därmed har mer ansvar och makt i samtalssituationen. När man kommunicerar med en person med demens rekommenderas det att man anpassar sitt språk till en nivå som också kan förstås av personer med språkliga begränsningar. När det gäller att ställa frågor rekommenderas det att man hellre ska ställa ja/nej-frågor eller alternativfrågor än frågeordsfrågor, eftersom ja/nej-frågor är kognitiv mindre krävande och därmed lättare för personer med demens att besvara. I studien undersöks hurdana frågor vårdare ställer till äldre personer med demens, samt hur de äldre reagerar och svarar på vårdarnas frågor. I tillägg undersöks hur vårdare agerar när den äldre personen inte svarar eller visar att hen har problem med att svara. I studien granskas också om man av responserna kan se att de äldre har minnes- och/eller språksvårigheter, och hur detta i så fall syns. Materialet utgörs av autentiska samtal mellan vårdare och äldre personer med demens, inspelade på ett svenskspråkigt dagcenter för äldre med minnessjukdom i södra Finland. Resultaten visar att 75 procent av frågorna ställda av vårdarna är ja/nej-frågor, vilket gör ja/nej-frågan till den mest frekventa frågetypen. Därtill visar resultaten att vårdarna ställer något fler frågeordsfrågor än alternativfrågor. Analysen av responserna visar att ca 63 procent av det totala antalet frågor med en person med minnessjukdom som adressat får lyckad respons, medan knappt 30 procent av frågorna får misslyckad respons. Närmare analys av responserna hos de olika frågetyperna visar att ja/nej-frågan är den frågetyp som får mest lyckade responser, och frågeordsfrågan den frågetyp som får minst lyckade responser. Resultatet pekar därmed mot att ja/nej-frågor och alternativfrågor verkar vara lättare för personer med demens att besvara än frågeordsfrågor. När de äldre inte svarar eller visar att de har problem med att svara kan man se att vårdarna både initierar reparation och slutför reparation initierad av de äldre, genom att till exempel upprepa eller omformulera frågan, ändra på ordföljden, byta ut problematiska ord, tillägga förtydligande element eller förbättra hörbarheten. I studien kan man observera ett flertal frågesekvenser där man av responsen tydligt ser att de äldres problem med att svara på frågorna har att göra med att de har en minnessjukdom. Tydligast syns minnessvårigheterna i frågesekvenser där de äldre i sin respons explicit uttrycker att de inte kan svara för att de inte minns.

Syftet med avhandlingen är att genom en jämförande analys, med betoning på den finlandssvenska språkvården, se om det skett en förändring av synen på svenskan i Finland under de senaste hundra åren. Jag jämför Hugo Bergroths Finlandssvenska och Mikael Reuters Så här ska det låta. Den gemensamma nämnaren för de två verken är finlandismer, d.v.s. ord och uttryck som endast används i finlandssvenskan. I avhandlingen diskuteras finlandssvenskans utveckling under de senaste hundra åren, med ovannämnda verk som utgångspunkt, och olika historiska och teoretiska aspekter på den finlandssvenska språkvården tas upp. Jag tar hjälp av Thomas Kuhns teori om vetenskapliga revolutioner för att se på en eventuell förändring inom finlandssvenskan. Som forskningsmetod använder jag mig av jämförande analys. Reslutatet av avhandlingen är att det endast skett marginella förändringar inom såväl finlandssvenskan som synen på den under de senaste hundra åren. Även om det tidvis på sina håll förespråkats för en egen finlandssvensk språkpolicy har den allmänna åsikten varit att finlandssvenskan bör följa samma språkliga riktlinjer som svenskan i Sverige, dock utan att förlora sina egna språkliga särdrag. Min slutsats är att det inte skett några större förändringar inom finlandssvenskan eller synen på den under de senaste hundra åren och att finlandismbeståndet verkar relativt stabilt.

Pro gradu-avhandlingen behandlar hur tvåspråkighet, kodväxling och känslospråk samspelar i olika situationer. Avhandlingens syfte är att studera vad känslospråk är och på vilket språk en tvåspråkig individ uttrycker sina känslor. Den teoretiska delen av avhandlingen tar upp diverse definitioner av tvåspråkighet, och grundar sig i stor del på François Grosjeans och Suzanne Romaines definitioner. Utöver en definition av tvåspråkighet behandlar den teoretiska delen även definitioner på kodväxling och diverse termer inom området emotiv kommunikation. Den empiriska delen av avhandlingen baserar sig på inspelat material. Materialet är inspelat under vintern 2017 och innefattar både diskussioner i en tvåspråkig familj i huvudstadsregionen och diskussioner med en fokusgrupp. På basis av detta material analyseras familjens diskussioner både kvalitativt och kvantitativt för att undersöka om kodväxling (eller någon annan form av språkbyte) sker i känsloladdade situationer. Genom diskussioner med fokusgruppen undersöker avhandlingen hur känslouttryck uppfattas i situationer där informanterna har tid att reflektera över sin språkanvändning i vardagen. Avhandlingen konstaterar att ingen har ett specifikt språk som man uttrycker känslor på, och att situationen där samtalet förs påverkar språket som väljs för att uttrycka sina känslor eller andra uttryck på. Det konstateras även att kodväxlingen är ett av många medel som kan användas för att uttrycka känslor på, men att även kroppsspråk, röstläge och ordval är av betydelse. Det som poängteras i avhandlingen är att avhandlingen inte är en generalisering av hur känslospråk fungerar i samhället, eftersom materialet är begränsat och inte tillräckligt omfattande för generaliseringar.

I denna avhandling undersöks receptivt flerspråkiga samtal som förs på finska och svenska samtidigt och där deltagarna får prata sitt modersmål. Syftet är att visa att samtalen fungerar smidigt genom att undersöka samtalens turer och hur de bygger på varandra samt genom att undersöka uppbackningarnas placering och funktion. För att kunna kartlägga eventuella problem i samtalen undersöks även reparationerna för att se om de föds ur situationer där den ena parten inte förstår det främmande språket. Det har inte gjorts mycket tidigare forskning om receptiv flerspråkighet men det går att konstatera att det finns visa förutsättningar för att ett receptivt flerspråkigt samtal ska gå att föra. Materialet som undersöks består av tre inbandade samtal som är ca. 40 minuter långa. Jag plockade ut 20 minuter från varje samtal och gjorde en grov transkription på dem. Gruppen består av både män och kvinnor i åldrarna 24-60 år. Personerna som samtalar har olika förhållanden till varandra men är alla vana vid att prata med varandra på var sitt språk. Undersökningen visar att samtalen som ingick i mitt material fungerade på precis samma sätt som enspråkiga samtal. Turerna byggde på varandra och jag kunde hitta både yttrandepar och dubbelkontextualitet. Uppbackningarna förekom i förväntade sammanhang och hade samma funktion som i enspråkiga samtal. I materialet förekom en reparation som hade med språkförståelse att göra. De mest intressanta observationerna var de upprepningar och ifyllnader sekundärtalarna gjorde, utan att byta till den andras språk. De översatte istället primärtalarens fraser.

Språkbadselever är en intressant grupp av elever i den finländska grundskolan. De undervisas på ett annat språk än sitt förstaspråk vilket kan leda till att problem uppstår. Denna avhandling undersöker deras språkliga kompetenser och åsikter om själva undervisningen. Denna avhandling har tre syften. Det första är att analysera en grupp språkbadselevers självupplevda kompetens i sitt andraspråk svenska genom att låta informanterna utföra en självbedömning av sina muntliga och skriftliga kompetenser. Resultaten från självbedömningen antas korrelera med informantens kön, senaste betyg i svenska och användning av svenska på fritiden. Det andra syftet är att undersöka vad denna grupp har för åsikter om språkbads-undervisningen. Det tredje syftet är att redogöra för vad självbedömning är, samt hur och varför man kan använda sig av självbedömning inom språkbadsundervisningen. Undersökningen genomfördes som en enkätundersökning under våren 2014. Populationen består av totalt 59 informanter i årskurs 9 som kommer från tre olika språkbadsskolor i Nyland. Alla informanter har deltagit i språkbadsundervisning sedan daghemmet eller förskolan. Resultaten visar att de flesta informanterna bedömer sina kunskaper i svenska som goda. De flesta uppnår kompetensnivåerna B2‒C1 inom både muntlig och skriftlig produktion. Populationens flickor bedömer sig i allmänhet ha litet högre kompetenser än pojkarna, likaså har flickorna också högre betyg än pojkarna. Således korrelerar kön med betyget och kompetens-nivån. Det samma gäller användningen av svenska på fritiden: de informanter som uppger att de aldrig använder svenska på fritiden uppnår lägre kompetensnivåer. Populationens flickor uppger också att de använder mer svenska på fritiden än pojkarna. De flesta informanter använder dock endast sällan svenska på fritiden och att läsa svenskt material är det ovanligaste användningssättet ‒ att tala svenska eller att lyssna på svenskt material är vanligare. Gällande informanternas åsikter om språkbadsundervisningen framkommer att de flesta är nöjda med undervisningsmetoden och de upplever den som nyttig inför framtiden. Dock visar det sig att bedömningen och betygsättningen oroar informanterna och de upplever att de blir orättvist bedömda. Således kunde lärare i språkbadssvenska och andra ämneslärare inom språkbadet låta elever utföra självbedömningar för att få mer information om vad eleverna har lärt sig. Resultaten från dessa självbedömningar kunde till exempel användas av lärare för att underlätta bedömningsarbetet och utveckla sin undervisning. Läroplanen för den grundläggande utbildningen från 2014 stöder också användningen av självbedömning.