Browsing by study line "Nordisk litteratur"

Avhandlingen undersöker förhållandet mellan text, bild och musik i barnlyrik, med fokus på rytmik. Forskningsfrågan är ”Hur bidrar en förståelse av olika nivåer av rytmik till tolkningen av barnlyriken?”. Syftet är att jämföra textens, musikens och bildens rytmer för att kunna visa hur de samarbetar eller motverkar varandra i den rytmiska helheten. Som teoretisk bakgrund används Eva Liljas, Northrop Fryes och Jørgen Fafners olika teorier om rytmikens olika beståndsdelar. Baserat på dessa tre teoretikers texter är det möjligt att analysera tre olika mediers förhållande till varandra. Lilja och Fafner skriver om hur till exempel text och bild skiljer sig som medium på ett strukturellt plan medan Frye skriver om det auditivas versus det visuellas roll i verket som helhet. Dessa teorier tillämpas på de olika materialens olika medium genom att jämföra mönstret av grundläggande faktorer som betoningar och riktningar. Förhållandet mellan text och bild är en gammal klassiker inom barnlitteraturforskningen som gavs uppmärksamhet redan i forskningsgrenens vagga på 1980-talet, men förhållandet mellan text och musik är relativt outforskat. Detta trots att text och sång så gott som alltid hört ihop. Att lägga bilderbokens olika medium bredvid varandra genom rytmiken är någonting som inte gjorts förut, och samtidigt någonting som behandlar barnlyrikens allra mest grundläggande byggstenar. Materialet för undersökningen är tre dikter av Lennart Hellsing; ”Här dansar Herr Gurka”, ”Det var så roligt”, och ”Krakel Spektakel” (1947), och tre dikter ur Ulf Starks och Linda Bondestams Djur som ingen sett utom vi (2016). I analysen av Hellsings dikter ligger fokuset på förhållandet mellan text och musik, och i analysen av Djur som ingen sett utom vi är fokuset på text och bild. Hellsings dikter är gamla klassiker som redan länge forskats i, medan Djur som ingen sett utom vi är bara några år gammal och inte ännu givits så stor uppmärksamhet. Genom att använda dessa två material får undersökningen bredd inte bara i tema utan också i tiden då materialet varit aktuellt. I analysen ser vi hur musiken påverkar textens rytmer och struktur, till exempel då ”Herr Gurka” som i originalet är 6 versrader lång blir 8 rader för att passa ihop med musikens struktur. I ”Det var så roligt” ser vi exempel på hur musikens rytmiska struktur flyttar på textens prominenser, och i ”Krakel Spektakel” diskuteras vilken effekt det har på texten att tas ut ur sitt sammanhang och upplevs i form av en visa istället för dikt. Gemensamt för dessa delar av analysen är att resultaten visar på ett ojämlikt förhållande mellan text och musik där musiken påverkar texten men inte tvärtom. Däremot visar analysen av förhållandet mellan text och bild inte på ett ensidigt dominant förhållande. Analysen av text-bildförhållandet i Djur som ingen sett utom vi visar att dessa två medier kan existera betydligt mer jämlikt, så att texten kan påverka uppfattningen av bilden lika väl som vice versa. Till skillnad från musiken som flera gånger ändrar materialets grundläggande struktur fungerar bilden mer som ett komplement, eller en riktlinje till hur texten kan läsas. Orsaken till detta kan ligga i att både text och musik är vad Fafner kallar serierytmer, de existerar på en tidsaxel och uppfattas i form av detaljer som tillsammans bildar en helhet. Bilden däremot är en proportionsrytm, någonting som existerar i rummet och uppfattas som helhet först, och sedan i detaljer. Detta motsatsförhållande mellan text och bild gör att de inte konkurrerar lika starkt med varandra, som text och musik, och istället kompletterar varandra. Analysen i sin helhet visar att bilderbokens olika medier kan ha avgörande inflytande över texten på flera olika spännande sätt. Insikten är någonting som jag tror kommer bli allt viktigare i en litteraturmarknad som blir allt mer mångsidig för varja dag som går.

Romanerna Arv og miljø av Vigdis Hjorth och Fri vilje av Helga Hjorth gav åren 2016 och 2017 upphov till en omfattande debatt om autofiktionens etik i den norska pressen. Får man skriva vad som helst, om vem som helst under fiktionens täckmantel? Debatten fördes med premissen att Arv og miljø och följaktligen även Fri vilje var skrivna i tät relation med verkligheten, detta trots att båda romaner saknar sådana markörer som typiskt anses definierande för autofiktion, främst gemensam namnidentitet mellan empirisk författare, berättare och huvudperson. I såväl Arv og miljø som i Fri vilje har alla romankaraktärer fiktiva namn. Syftet med den här avhandlingen är att undersöka vad pressens antagande om att romanerna bygger på biografiskt stoff grundar sig i. Det gör jag genom att dels analysera romanernas autofiktiva markörer såväl i huvudtexterna som i deras paratexter, dels genom att analysera ett urval av artiklar ur den norska pressen publicerade kring utgivningen av de båda romanerna. Min tes är att romanernas verklighetskontrakt inte grundar sig i texterna, utan skapas av pressen genom den debatt som tar avstamp i Aftenpostens recension av Arv og miljø. Vidare är mitt syfte att visa hur läsningen av dem som just romaner kan motiveras genom att peka på deras litteraritet. Definitionen av litteraritet bygger jag på Claus Elholm Andersens vidareutveckling av begreppet, som stöder sig på en nykritisk och dekonstruktionistisk syn på det litterära som tar sig uttryck i textens inre motstridigheter eller paradoxer, vilka leder till att texten dekonstruerar sig självt. Genom att analysera romanerna tematiskt letar jag efter hur romanens intentionella nivå undergrävs av andra nivåer som dekonstruerar intentionen. Min slutsats är att båda romaner har tydliga inre konflikter som dekonstruerar den intentionella nivån i romanerna, något som pekar på texternas litteraritet. Analysen av romanernas autofiktiva markörer visar att romanerna i sig själva saknar sådana helt, medan Helga Hjorth genom intervjuer ger Fri vilje ett verklighetskontrakt vid sidan av det fiktionskontrakt som boken självt anger. Med stöd av teorin om medialisering visar jag hur pressen bygger sin tolkning av Arv og miljø på en uppfattning av Vigdis Hjorths författarskap som skapats genom tidigare offentliga framträdanden som inte relaterar till utgivningen av Arv og miljø, och att den självbiografiska läsningen skärps i och med utgivningen av Fri vilje, som tolkas som ett facit för de misstankar om verklighetsförankring som inledningsvis försiktigt formulerades i diskussionen kring Arv og miljø.

Märta Tikkanen är en av de mest framgångsrika författarna i Svenskfinland, med årtionden av skrivande bakom sig. I dag är hon högt värderad av många, för sina ställningstaganden, sin öppenhet och sitt författarskap. Trots det undersöker de flesta avhandlingar i synnerhet hennes verk, inte hennes person eller den person hon är i medierna och publikens ögon. Därför har jag valt att i den här undersökningen studera hur en omdiskuterad författare som Märta Tikkanen porträtteras i 20 stycken författarporträtt skrivna om henne i ett åtta finlandssvenska och tre sverigesvenska tidningar och tidskrifter under hennes yrkesverksamma tid, från 1970-talet ända till år 2010 och hur autenticitet kring hennes person skapas i sammanhanget. Det centrala för den här studien är föreställningen av Märta Tikkanen, och vilken bild hon kan tänkas önska att förmedla av sig själv i medierna. De textanalytiska metoder som jag har valt att använda i den här avhandlingen är av en kvalitativ natur. Den primära metoden är tematisk närläsning, då jag i första hand koncentrerar mig på vad personporträtten av Märta Tikkanen fokuserar på och vilka återkommande tematiska motiv som finns i porträtten. Frågor gällande språkliga drag och form ingår i metoden, men de är underordnade den textanalytiska metoden och används som ett komplement i studerandet av teman och innehåll. Genom att systematiskt gå igenom och kategorisera materialet kan jag se vilka teman som förekommer frekvent i porträtteringen av Märta Tikkanen. Genom att sedan närläsa porträtten och jämföra innehållet i dem med varandra kan jag dra slutsatser gällande likheter och olikheter i porträtteringen. De återkommande tematiska motiven utgör grunden för analyskapitlen. Det mest centrala temat som kommer upp i porträtten är författarskapet. Olika teman tas upp i samband med författarskapet och förhållandena mellan dessa diskuteras: kärleken, familjelivet, det privata och det offentliga. Under årens gång sker också en förändring i porträtteringen: vilka teman som återkommer mest och med hurdana ord Tikkanen beskrivs. Enligt min uppfattning är Tikkanen själv en aktiv aktör i skapandet av den bild som förmedlas i porträtten.