Browsing by Subject "Winnicott"

I denna text undersöker jag teorier om lek inom gränssnittet mellan filosofi och psykoanalytisk teori. Fokus ligger på det omedvetnas förhållande till leken och lekandet, samt de upplevelser av lidande eller lycka som är förknippade med förmågan eller oförmågan att leka. I denna text betraktas nämnda lek inte som en specifik aktivitet, utan i enlighet med Johan Huizingas teori som ett tillstånd som genomsyrar all mänsklig kultur och meningsskapande verksamhet. Arbetet har gjorts som en litteraturstudie där tre centrala teoretiker har utvalts för närmare analys. Av dessa är den första Robert Pfaller och hans teori om leken som en illusion utan ägare, där leken representerar en form av ironisk distans som tillåter subjektet att utvinna njutning ur olika praktiker och kollektiva föreställningar. Den andra teoretiska helheten utgörs av Donald Winnicotts objektrelationsteoretiska förståelse av leken, som placerar den inom det så kallade övergångsområdet mellan två personer i en relation. Hos Winnicott blir lekens njutning till genom den avkoppling från drifterna som en förtroendefull relation möjliggör, snarare än som produkt av en viss libidinal ekonomi. Den tredje teoretiska helheten utgörs av Julia Kristevas teori om primärnarcissismen, det semiotiska och abjektionen, som gör det möjligt att spåra leken till de allra tidigaste och kroppsliga erfarenheterna där det som inte ännu är ett subjekt formas i relation till det moderliga, icke-subjektiva. Avslutningsvis diskuteras centrala likheter och skillnader mellan dessa teoretikers syn på leken, särskilt i fråga om deras syn på hur den för leken nödvändiga paradoxen ska förvaltas samt på vilket sätt lekens läkande potential ska förstås.