Browsing by Subject "ogifta mödrar"

I denna avhandling undersöks ogifta mödrars liv och känslor under återuppbyggnadstiden i Finland, åren 1949–1951. Källmaterialet består av 62 ogifta mödrars korrespondens med socialskötaren Sylva Salo vid Helsingin Ensikoti. Ensikoti var ett hem för ogifta mödrar i Helsingfors, som grundades år 1942 av den socialdemokratiska kvinnoföreningen Työläisäitien ja Lasten kotiyhdistys. Syftet med avhandlingen har varit att få en bättre förståelse av mödrarnas vardag och familjerelationer, vilka ekonomiska och samhälleliga realiteter som påverkat dem samt hurudana känslor de hyste för sin situation, sina barn och deras fäder. Avhandlingen stöder sig på teoretiska ramverk kring brevtolkning, där brev betonas vara ett skriftligt material med egna, framträdande egenskaper. Brev har karaktären av en dialog och formas av de konventioner och sociala normer som är rådande vid skrivandets tidpunkt. Avhandlingen lyfter fram tidigare outforskade aspekter i ogifta mödrars liv och vardag i återuppbyggnadstidens Finland. Bland de undersökta mödrarna fanns en mångfald av livssituationer och öden representerade. Kvinnorna var inte en enhetlig grupp, även om de mötte liknande utmaningar på grund av att de var ogifta mödrar. Att samtidigt arbeta och ta hand om ett barn var utmanande, och många sökte aktivt efter olika lösningar samt kämpade för att få en bättre och stabilare tillvaro med sitt barn. De flesta av de undersökta kvinnorna förblev ensamstående vårdnadshavare till sina barn efter att de lämnat Ensikoti. Få hade familjer som kunde försörja dem och de flesta mödrar började arbeta relativt snabbt efter förlossningen. Då det fanns få dagsvårdsalternativ att ty sig till vid tidpunkten, innebar detta att mödrarna antingen måste söka sig till sådana arbeten där de kunde sköta sitt barn vid sidan om, eller att de behövde en familjemedlem som kunde sköta barnet medan de arbetade. Om ingen sådan familjemedlem fanns, begränsade detta märkbart mödrarnas arbets-och inkomstmöjligheter. Ett annat problem som mödrarna stötte på i ordnandet av sin samlevnad med sitt barn var bristen på bostad. Bostadsbristen var stor efter kriget och speciellt i städerna kunde det vara omöjligt att hitta en hyreslägenhet. Således bodde de flesta trångt, hos sina egna familjer eller hos människor de tjänstgjorde hos. Många hade även svårigheter med att få underhållsbidrag betalt åt sig av barnens fäder, vilket ytterligare försvårade kvinnornas ekonomiska situation. De omgivande samhällsnormerna och strukturerna dikterade de möjligheter som kvinnorna hade för att klara av och hantera sin situation. Kvinnorna upplevde en mångfald av olika positiva och negativa känslor som de försökte hantera och leva med, och breven till Sylva Salo var en kanal för dem att uttrycka dessa känslor. De flesta blev inte bortstötta av sina familjer, även om de kunde ha spända relationer till sin familj. Istället hade de ofta större utmaningar med att förhålla sig till andra personers attityder och skvaller och att hantera de känslor som dessa väckte. Kvinnornas förhållande till barnens fäder varierade, vissa hade ingen kontakt med dem medan andra funderade på giftermål och således skiftade känslorna till dem också. Kvinnornas moderskap fick ofta en stark betoning i de undersökta breven, då kvinnorna skrev om starka känslor av kärlek och omsorg för sina barn och betonade barnet som den viktigaste aspekten i sitt liv.