Browsing by study line "Oikeustiede"

Avhandlingen är en jämförande studie över Finland och Sveriges besvärssystem. Avhandlingen behandlar ländernas två besvärsinstitut, det vill säga kommunalbesvär och förvaltningsbesvär på den lokala och regionala nivån. Det handlar om möjligheten att överklaga beslut fattade av kommunerna och regionerna. Finlands regionala nivå uppmärksammas extra mycket eftersom organiseringsansvaret för social- och hälsovården har övergått till de nya välfärdsområdena från och med 1.1.2023. Avhandlingens syfte är att utreda skillnaderna mellan de olika besvärssystemen på en regional- och lokal nivå. Finland och Sverige har ett liknande förvaltningsprocess med ett separat förvaltningsdomstolssystem och jag har därför valt att jämföra dem med varandra. Avhandlingens forskningsfråga är följaktligen: vad är likheterna och skillnaderna mellan besvärsordningen i Finland och Sverige på en lokal och regional nivå? Forskningsfrågan besvaras genom användningen av den traditionella rättsdogmatiska metoden samt den komparativa metoden.

Denna kandidatavhandling granskar kritiskt begreppet "flykting" och dess relevans i dagens komplexa och globaliserade samhällen. Fokus ligger på behandlingen och skyddet av klimatflyktingar inom Europeiska unionens (EU) lagstiftning. Avhandlingen argumenterar för att den befintliga definitionen av flykting är otillräcklig för att tillgodose behoven hos dagens samhällen, särskilt med avseende på klimatflyktingar som en särskild grupp som inte omfattas av den nuvarande definitionen. Genom att använda den rättsdogmatiska metoden undersöker avhandlingen huruvida EU-lagstiftningen reglerar behandlingen och skyddet av klimatflyktingar inom regionen och hur EU hanterar denna fråga i frånvaro av explicita termer i fast lagstiftning. Avhandlingen bygger på verk av erkända forskare inom internationell migrationsrätt och undersöker stödjande artiklar, rapporter och fallet Ioane Teitiota v. Nya Zeeland (2728/2016) för att stärka argumentet om bristen på adekvat definition av flykting. Genom att analysera internationell och europeisk migrationsrätt, särskilt inom EU:s ramverk, bidrar denna avhandling till den pågående diskussionen om behandlingen och skyddet av klimatflyktingar. Avhandlingen betonar behovet av omfattande rättsliga ramverk som tar itu med de unika sårbarheterna och skyddsbehoven hos personer som tvingas fly på grund av klimatrelaterade faktorer. Slutsatsen är att den befintliga definitionen av flykting är otillräcklig för att tillgodose behandlings- och skyddsbehoven hos klimatflyktingar inom EU-lagstiftningen. Frånvaron av en tydlig rättslig ram och definition för klimatflyktingar skapar en paradox som hindrar deras effektiva erkännande och skydd. Även om EU indirekt hanterar behandlingen och skyddet av migranter som påverkas av klimatförändringar genom mjuklagstiftningsinstrument krävs betydande framsteg för att uppnå omfattande och rättvisa lagar för alla personer som påverkas av klimatförändringar. Fallet Ioane Teitiota v. Nya Zeeland exemplifierar det akuta behovet av en omfattande rättslig ram som erkänner och tar itu med de unika sårbarheterna hos klimatflyktingar. Denna avhandling betonar vikten av progressiva och inkluderande tillvägagångssätt inom migrationsrätten och framhäver brådskan att anpassa rättsliga ramverk och praxis för att skydda rättigheterna och välbefinnandet hos alla personer som påverkas av klimatförändringar i dagens föränderliga samhällen. Vidare forskning och åtgärder är nödvändiga för att utveckla omfattande rättsliga ramverk som erkänner och skyddar rättigheterna hos klimatflyktingar. Beslutsfattare, internationella organisationer och juridiska forskare måste engagera sig i meningsfulla diskussioner och samarbetsinsatser för att övervinna utmaningarna och säkerställa rättigheterna och välbefinnandet hos alla personer som påverkas av klimatförändringar.

Denna kandidatavhandling undersöker och konkretiserar hurudana brister präglar den rådande djurskyddslagen i Finland. Detta görs genom en jämförelse med den gällande djurskyddslagen i Sverige. Därmed används metoderna rättsdogmatisk metod och komparativ metod i avhandlingen. Jämförelsen utförs enbart på två ämnesområden, eftersom en fullständig komparation av respektive författningar vore för omfattande med tanke på avhandlingens storlek. Därmed valdes könsumgänge med djur och icke-etisk avel av djur som de områden var komparationen utförs. Genom jämförelse och diskussion blir slutsatserna varierande: å ena sidan finns det grunder på vilka lagstiftningen torde revideras i hög grad, medan å andra sidan har dessa uppdatteringar potential att medföra ytterligare förvirring. Slutligen sammanfattas avhandlingen i en diskussion där dessa varierande slutsatser behandlas, och vidare undersökning föreslås.

Behovet av en samtyckeslag har länge diskuterats såväl i samhället som inom politiken. Att våldtäkt skulle definieras som ”avsaknad av samtycke” istället för ”tvingande till sex genom våld och hot”, skulle trygga den sexuella självbestämmanderätten samt den personliga integriteten. #MeToo-kampanjen spred sig som en löpeld genom världen, och blev startskottet för diskussionen om samtycke. 2018 fick den svenska sexualbrottslagen en ny definition av våldtäkt, där våldtäkt definieras som avsaknad av frivilligt deltagande och Finland har i flera år funderat över behovet av en lagändring. 2019 tillsatte Justitieministeriet en arbetsgrupp för att utreda behovet samt möjliga tillämpningssätt av en samtyckesklausul. Den 17 februari 2022 överlämnade justitieministern regeringspropositionen gällande en totalreform av sexualbrottskapitlet till riksdagen. Mitt syfte med denna avhandling är att utreda den föreslagna implementeringen av en samtyckesklausul i den finska sexualbrottslagstiftningen i jämförelse med den svenska. Mitt syfte är även att kort utreda den bevisproblematik som existerar kring våldtäktsbrott och utreda hur detta kommer att påverkas av en lagändring. Historiskt har Finland gått i Sveriges fotspår i fråga om lagstiftning och så även nu gällande samtyckesklausulen. Som metod för avhandlingen användes den rättsdogmatiska i och med utredningen av gällande rätt i både Finland och Sverige, samt den föreslagna ändringen i Finland. En komparativ metod används i jämförelsen mellan de två länderna. För att man ska förstå samtycke och begreppets breda betydelse i relation till lagstiftning används även ett rättsociologiskt perspektiv. Finland och Sverige har valt att implementera en samtyckesklausul enligt ”Ja betyder Ja-metoden”, vilket innebär att bekräftande samtycke krävs för samlag och att avsaknad av bekräftande samtycke är våldtäkt. Även om Finland och Sverige använder sig av samma implementeringsmetod för samtyckesklausulen, har Finland valt att göra vissa ändringar i jämförelse med den svenska. Oaktsamhetsansvaret som är centralt för den svenska samtyckeslagen har den finska regeringen valt att slopa. Gällande bevisprövningens problematik i gällande rätt, är bristen på konkreta bevis det största problemet vilket leder till att ord mot ord-situationer uppstår. I Sverige har den nya lagstiftningen inte försvårat bevisprövningen utan samma problematik existerar p.g.a. brottets intima natur. Dock värderas nya former av bevis högre inom rättsväsendet, t.ex. vittnesmål. Eftersom Finland planerar att implementera samtyckesklausulen med samma metod som Sverige, kan man tänka sig att samtyckesklausulen har liknande effekter på det finska rättsväsendet. Flera våldtäkter anmäls, åtalas och döms ut och nya bevismaterialsformer beaktas. En samtyckesbaserad sexual lagstiftning leder förhoppningsvis till att våldtäktsmyter försvinner med tiden då en attitydförändring till sexualbrott sker.

Demokrati och delaktighet i beslutsfattandet är en allt viktigare fråga för kommuner i Finland. Delaktigheten för speciellt utsatta grupper regleras av FN både i konventionen för personer med funktionsnedsättning och konventionen för barnens rättigheter, samt i framtiden möjligen också i en konvention för äldre personers rättigheter. Avgöranden från Justitieombudsmannen påvisar också hur viktigt det är att ta med kommuninvånare, speciellt utsatta grupper, i beslutsfattandet som inverkar på deras möjligheter att vara delaktiga. Att komma till ett entydigt svar på forskningsfrågan ”Vilka juridiska verktyg i kommunen kan stärka lokaldemokratin?” är mycket krävande eftersom avhandlingen visar på att lokaldemokratin är mycket mångfacetterad och påverkas av många olika juridiska aspekter. Det bör ändå konstateras att det mest konkreta verktyget som kan påverka lokaldemokrati är ett delaktighetsprogram, både på basis av jämförelsen och de olika nationella och internationella påverkande aspekter som behandlas. I ett delaktighetsprogram redogörs för både konkreta problemområden och möjliga lösningar. På det sättet fungerar delaktighetsprogrammet som ett av kommunen skapat juridiskt verktyg, som förverkligar vad som föreskrivs i kommunens förvaltningsstadga och nationell lagstiftning. För att svara på forskningsfrågan jämför denna avhandling även Borgå, Lahtis och Vasa och granskar städernas delaktighetsfrämjande åtgärder. Det är krävande att dra en entydig slutsats om vilken kommun som bäst följer lagstiftningen och rekommendationer kring temat. Alla tre kommuner kunde ändå dra nytta av nytänkande från varandras lösningar. En annan aspekt som alla städerna i jämförelsen skulle kunna dra nytta av är att mer konkret beakta FN:s konventioner i sin verksamhet. Detta för att ytterligare öka legitimiteten för betoningen av olika utsatta gruppers deltagande i beslutsfattandet. Det är nämligen viktigt att inse hur FN via sina konventioner inverkar på hur delaktighetsfrämjande åtgärder ser ut och utan dessa bestämmelser skulle kommunens förhållningssätt kunna se mycket annorlunda ut. Den europeiska nivåns inverkan på kommunaldemokrati och delaktighet tas också upp. Frågan om huruvida internationella eller nationella närverk kan stöda invånardelaktighet i kommuner behandlas avslutningsvis.

År 1990 infördes den första förordningen för kontroll av mycket stora företagskoncentrationer. Den nuvarande förordningen, Rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (”EG:s koncentrationsförordning”) (senare koncentrationsförordningen), stiftades år 2004. Enligt artikel 21(2) i koncentrationsförordningen har Kommissionen ensam behörighet att fatta beslut enligt förordningen. Ett undantag stadgas dock i artikel 21(4) där medlemsstater har rätten att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda legitima intressen. Avhandlingen undersöker om medlemsstater genomdriver nationella intressen genom artikel 21(4) i koncentrationsförordningen och om det negativt påverkar EU:s inre marknad. I den här avhandlingen används en rättsdogmatisk metod där Kommissionens beslut, EU-domstolens rättsfall och rättslitteratur används för att undersöka området. Dessutom gör jag en överblick av medlemsstaternas nationella lagstiftning för att kunna upptäcka möjliga oenigheter mellan nationell lagstiftning och EU:s koncentrationsförordning. Det finns överlag få rättsfall gällande artikel 21(4) i koncentrationsförordningen och det sker också sällan att medlemsstater åberopar artikeln. Det finns tre utskrivna legitima intressen i artikel 21(4) men enligt artikel 21(4) 2 mom. är artikeln inte uttömmande och därmed kan också andra orsaker anses ha ett legitimt intresse. Om en medlemsstat ska åberopa ett icke-utskrivet legitimt intresse krävs dock ett godkännande av Kommissionen innan man kan vidta åtgärder. Fall där medlemsstater har åberopat ett icke-erkänt legitimt intresse är ännu färre än då medlemsstater har åberopat ett utskrivet legitimt intresse. Tolkningen av det som kan anses vara ett icke-utskrivet legitimt intresse är strikt. De flesta rättsfallen inom området liknar varandra eftersom en medlemsstat oftast åberopat ett utskrivet legitimt intresse. Kommissionen har sedan granskat intresset och beslutat att medlemsstaten inte har kunnat åberopa det utskrivna legitima intresset vilket direkt medför att medlemsstaterna har brutit emot kommunikations- och standstillkravet (communication- and standstill obligation) eftersom intresset därmed endast har kunnat ansetts vara ett icke-utskrivet legitimt intresse. Eftersom det finns så få fall där medlemsstater har åberopat artikel 21(4) i koncentrationsförordningen vore det också överdrivet att påstå att medlemsstater genomdriver nationella intressen genom artikel 21(4) i koncentrationsförordningen och på så sätt påverkar EU:s inre marknad negativt. Med tanke på det färska beslutet från Kommissionen där Ungern försökte förbjuda koncentrationen mellan företagen VIG och Aegon år 2022 finns det dock en möjlighet att andra medlemsstater börjar använda artikel 21(4) mer aktivt för att skydda inhemska intressen.

År 2019 meddelade Skatteverket att höginkomsttagare kan motsätta sig offentliggörandet av deras skatteuppgifter. Förändringen härleder från artikel 21 i EU:s allmänna dataskyddsförordning, alltså GDPR. Enligt Skatteverket ger förändringen höginkomsttagare rätten att invända mot att ens skatteuppgifter utlämnas till journalister. Detta betyder att medier förhindras att få ut skatteuppgifter i samma utsträckning som tidigare. Många medier ansåg att detta försämrar den offentliga diskussionen kring finländarnas inkomster. I denna avhandling undersöks mediernas rätt att behandla personuppgifter. Därtill behandlas även skatteuppgifternas offentlighet på allmän nivå. Som material används Olli Mäenpääs bok ”Julkisuusperiaate” (2020) samt Teuvo Pohjolainens text ”verotietojen julkisuudesta” (2013). Förutom detta granskas dataombudsmannens beslut 9979/163/2019. På basis av analysen kan konstateras att mediehusen har ganska mycket frihet över sin verksamhet. Diskussionen kring publicering av skatteuppgifter och rätten att behandla personuppgifter är inte lättlöst. Det finns välmotiverade argument både för och emot. I detta avseende speglar avhandlingen hur svårtolkat GDPR är.

Mitt syfte med den här kandidatavhandlingen är att försöka besvara frågan ifall en kriminalisering av kartellverksamhet kunde och borde genomföras i Finland. Kartellverksamhet drar klara paralleller till redan kriminaliserade gärningar som exempelvis bedrägeri. Trots sin egennyttiga, vilseledande och klandervärda karaktär är kartellverksamhet ändå inte kriminaliserad i Finland för tillfället. År 2014 blev den här kandidatavhandlingens tema relevant i och med att Jyrki Katainens regering beställde två utredningar för att kunna dra slutsatser om kartellverksamhet är något som kunde kriminaliseras i Finland. Utredningarna skrivna av Raimo Lahti och Ville Hiltunen samt Peter Whelan fungerar i huvudsak som bas för den här kandidatavhandlingen. Den metod som används i den här kandidatavhandlingen kan beskrivas som kriminalpolitisk, rättsdogmatisk och delvis jämförande. Avhandlingen behandlar grundläggande begrepp i anknytning till kartellverksamhet. Relevant lagstiftning gällande kartellverksamhet och begränsandet av konkurrensen tas upp i avhandlingen. Mitt syfte är att ge en inblick i utgångsläget ifall man valde att införa en kriminalisering av kartellverksamhet idag. Även vissa grundläggande principer inom den finska straffrätten som är viktiga vid införandet av kriminaliseringar tas upp. Mitt syfte är att ge en klarare bild av ifall en kriminalisering av kartellverksamheten är möjlig, men även ifall en kriminalisering är den bästa påföljden. Rättspraxis angående kartellverksamhet på både nationell och EU nivå presenteras. Slutligen följer en diskussion och sammanfattning som tangerar forskningsfrågan. Den här kandidatavhandlingen drar slutsatsen att kartellverksamhet kunde och borde kriminaliseras på grund av dess klandervärda, egoistiska och skadliga natur. Ur praktisk synvinkel kvarstår ändå frågan hurdana förändringar som borde göras inom de olika lagarna och rättsområdena som tangerar kriminaliseringen av kartellverksamhet, för att kunna genomföra kriminaliseringen och samtidigt inte gå miste om värdefulla verktyg som exempelvis leniency-systemet. Tydligt är ändå att de påföljder som existerar som följd för utövandet av kartellverksamhet i denna stund inte är tillräckliga, då nya kartellfall konstant uppdagas.

Kanditatavhandlingens syfte är att undersöka vilka regler om konsultation av urfolken som binder den finska staten i beslutsfattandet och huruvida dessa regler möjliggör en verklig möjlighet till påverkan för samerna. Trots att samernas rättigheter ofta har beskrivits som en hög prioritet i Finland har man nämligen på nationell nivå fått ta emot en hel del kritik både för sin lagstiftning som berör konsultationsskyldigheten men även för hur den tillämpas i praktiken. Kandidatuppsatsen tar därför avstamp i den här kritiken för att undersöka hur konsultationer bör gå till enligt existerande rättsnormer samt hur Finlands implementering av dessa påverkar samernas reella möjligheter till inflytande. För detta ändamål används en kombination av den rättsdogmatiska och rättssociologiska metoden för att inte endast ge en bild av den gällande rätten utan även den kontext inom vilket rätten appliceras. På internationell nivå återfinns flera rättskällor som är av betydelse med tanke på Finlands internationella förpliktelser. I det här arbetet sker analysen utgående från de bestämmelser om konsultation som återfinns i FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter (UNDRIP), Konventionen och ursprungsfolk och stamfolk (ILO nr. 169) samt FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (MP-konventionen). Vid granskning av dessa blir det däremot tydligt att det inte finns endast en entydig definition på vad konsultation av urfolken innebär och hur detta bör ta sig uttryck i praktiken. Ifråga om den nationella lagstiftningen utgör 9 § i sametingslagen den huvudsakliga rättskällan för konsultationer. Lagen föreskriver om myndigheternas förhandlingsplikt med samernas representativa organ Sametinget och begränsar sig till samernas hembygdsområde Sápmi. Vid sidan av relevant lagstiftning som berör konsultationsplikten, inkluderas även rättspraxis som berör urfolkens rätt till kultur, och en analys av den betydelse som konsultationer ges vid bedömningen av huruvida en kränkning av urfolkens rättigheter har ägt rum. Kandidatuppsatsen visar att förhandlingsplikten i 9 § i sametingslagen i sin nuvarande form är otydlig och att implementeringen av den ofta sker på ett bristfälligt sätt, vilket har en klart negativ inverkan på Sametingets möjligheter till verkligt inflytande i beslutsfattandet.

Avhandlingens syfte är att utreda 1) vilka aspekter som faller inom ramen för artikel 4(2) FEU, som stadgar om skyldigheten för EU att respektera medlemsstaternas konstitutionella identitet, 2) hur artikeln art. 4(2) FEU kan tillämpas i ett godtyckligt syfte och att 3) utreda ifall skyddet av den konstitutionella identiteten kan utgöra ett hot för efterlevnaden av EU:s grundvärden enligt art. 2 FEU. För att få svar på forskningsfrågorna analyseras Ungerns författningsdomstols beslut gällande skyddet av den konstitutionella identiteten som exempelfall. I tillägg till detta redogörs ett urval av Europeiska unionens rättspraxis gällande tillämpningen av art. 4(2) FEU för. Materialet analyseras med den rättsdogmatiska, EU-rättsliga och komparativa metoden. Avhandlingens resultat indikerar att missbruk av konceptet av den konstitutionella identiteten används för att rättfärdiga underlåtelser att uppfylla unionsrättsliga skyldigheter, speciellt då tolkningen av artikeln ligger i sådana författningsdomstolars händer vars oberoende är ifrågasatt. Ungerns författningsdomstol tolkade art. 4(2) FEU som ett isolerat koncept genom åsidosättandet av en avvägning med grundvärdena i art. 2 FEU och lojalitetsprincipen. Därutöver återanvände författningsdomstolen, med hänvisning till medlemsstaternas likhet inför fördragen, bl.a. den tyska författningsdomstolens argument kring den nationella identiteten - argument som EU-domstolen i princip redan tidigare accepterat. Ett ytterligare problem med art. 4(2) FEU är att den tillåter en oenhetlig tillämpning av EU-rätten, vid fall där medlemsstater åberopar artikeln för att åsidosätta EU-rättens företräde. EU-domstolen anförde ett tillägg i den konstitutionella dialogen angående tolkningen av art. 4(2) FEU i februari 2022, då den fasställde EU:s egen identitet utgörs av grundvärdena i art. 2 FEU. Genom att understryka värdena i art. 2 FEU:s rättsligt bindande natur som grunden för EU:s identitet, bekräftar EUD att art. 4(2) FEU inte går att tolka som ett självständigt, isolerat koncept. Det färska avgörandet är ett värdefullt tillägg i praxisen, eftersom domen explicit understryker faktumet att skyddet av identiteten inte får utgöra ett hot mot de rättsligt bindande värdena i art. 2 FEU. Det återstår att se ifall EUD genom beslutet hindrar medlemsstater som Ungern att tillämpa art. 4(2) FEU godtyckligt i framtiden, eller om Ungern finner nya tillvägagångssätt för att anpassa tolkningen av artikeln enligt EU-domstolens nyaste beslut.