Browsing by study line "Statskunskap med förvaltning"

I avhandlingen analyseras fyra nordiska högerpopulistiska partier varav två av partierna har kvinnoorganisationer och två har inte kvinnoorganisationer. Partierna som analyseras är Sverigedemokraterna, Sannfinländarna, Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet. Kvinnoorganisationerna som analyseras är Sverigedemokraternas kvinnoorganisation SD-kvinnor och Sannfinländarnas kvinnoorganisation Sannfinländska Kvinnor. De nordiska högerpopulistiska partierna hör enligt tidigare forskning till den så kallade PRH-partifamiljen. Avhandlingens syfte är se om det förekommer en skillnad mellan de nordiska högerpopulistiska partierna som har en kvinnoorganisation och de nordiska högerpopulistiska partierna som inte har kvinnoorganisationer i hur partierna integrerar jämställdhet i sin politik för att se om det förekommer en påverkan av existensen av en kvinnoorganisation. Avhandlingens material utgörs av politiska program publicerat på nätet av de fyra nordiska högerpopulistiska partierna och politiskt material och stadgar publicerat på nätet av de båda kvinnoorganisationerna. Metoden som har använts i avhandlingen är kvalitativ textanalys med analysfrågor som tar avstamp i tidigare teori och forskning om kvinnoorganisationer och jämställdhetspolitik. Tidigare forskning visar att populism som ideologi inte är intresserad av kön som särskiljande faktor människor emellan men att PRH-partier använder sig av kön och jämställdhet som retoriska verktyg i sin politik. Det teoretiska ramverket som analysen baserar sig på handlar om delmål för en effektiv jämställdhetspolitik i en Nordisk kontext. Delmålen för jämställdhetspolitik handlar om: en jämn fördelning av makt och inflytande, ekonomisk jämställdhet, jämställd utbildning, jämn fördelning, jämställd hälsa och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Avhandlingens analys visar att kvinnoorganisationernas existens har en påverkan på de nordiska högerpopulistiska partiers integrering av jämställdhet i sin politik. Analysen visar att alla fyra partier integrerar jämställdhet på något sätt i sin politik men att de partier som hade kvinnoorganisationer integrerade jämställdhet på de flesta nivåerna av de fyra partierna. Dock varierar de konkreta uppgifter som kvinnoorganisationerna har och avhandlingen visar att det finns en skillnad på den påverkan av integrering av jämställdhet som en kvinnoorganisation som har som huvudsaklig uppgift substantiell representation har och som en kvinnoorganisation som har som huvudsaklig uppgift deskriptiv representation har. Avhandlingens analys visar att även om partierna integrerar jämställdhet i sin politik så finns det en underliggande agenda i hur partierna integrerar jämställdhet i sin politik. Partierna integrerar jämställdhet och ramar in kön och jämställdhet i sin politik på ett sätt som enligt tidigare forskning och teori är typiskt för partier som hör till PRH-partifamiljen. Eftersom alla de högerpopulistiska partierna integrerar jämställdhet på något sätt i sin politik är det inte en fråga om nordiska högerpopulistiska partier integrerar jämställdhet i sin politik utan frågan om hur partierna integrerar jämställdhet. Därmed har det en betydelse om kvinnoorganisationernas egna politik integrerar jämställdhet på ett sätt som främjar jämställdhetspolitik och vad kvinnoorganisationernas huvudsakliga uppgifter är eftersom kvinnoorganisationer med en verksamhet som främjar jämställdhet och en substantiell påverkan som uppgift kan påverka hur det högerpopulistiska partiet i fråga integrerar jämställdhet i sin politik.

Resultatstyrningen är ett styrsystem som används i den finländska statsförvaltningen. Systemet innebär att olika nivåer inom förvaltningen ställer upp mål som de sedan strävar efter att uppnå. Strategiarbete och strategisk styrning är en central del av resultatstyrningen och det arbete som görs kring resultatstyrningen. Resultatstyrningen infördes som ett styrsystem inom statsförvaltningen i slutet av 80-talet i Finland och arbetet kring detta tog fart under 90-talet. Resultatstyrningen har sin grund i New Public Management reformen som ledde till flera olika ändringar inom den offentliga förvaltningen. Resultatstyrningen infördes i flera olika länder som en följd av NPM-reformen. Norge, Sverige och Danmark har bland annat tagit resultatstyrningen i bruk under 80-talet några år innan Finland införde detta. Resultatstyrningens centrala strategiska styrinstrument är regeringsprogrammet vilket innebär att resultatstyrningen handlar om ett samspel mellan den politiska ledningen och tjänstemannaledningen. Resultatstyrningen har genomgått flera utvecklingsprojekt sedan det infördes. I avhandlingen undersöks ledarskapets betydelse för den strategiska styrningen och resultatstyrningen med hjälp av resultatsyrningsdokument som har publicerats inom statsförvaltningen och genom enkätmaterial som samlats i samband med utvärderingen av resultatstyrningsmodellen som publicerades år 2021. Metoden som används är en kombinerad metod, där både kvalitativa och kvantitativa ansatser används. De centrala dokumenten som används i analysen är regeringsprogrammen, handboken för resultatstyrningen och dokumenten som publicerats i samband med utvecklingen av resultatstyrningen år 2012, samt utvärderingen av resultatsyrningsmodellen som har publicerats år 2021. Genom en analys av centrala resultatsyrningsdokument och tidigare insamlat enkätmaterial kan man konstatera att det har skett en utveckling. Den strategiska styrningen har utvecklats bland annat genom att nya mekanismer för den strategiska styrningen har införts. Även diskussionen om strategin och den strategiska styrningen har utvecklats. Dock kan det konstateras att det finns skillnader mellan sektorer och att det fortfarande finns utrymme för utveckling.

Klimatförändringarna är globala företeelser vars effekter redan märks och som förväntas bli allt intensivare i framtiden. Fenomenet är således ett hot mot såväl samhället som dess medborgare. Åtgärder bör vidtas direkt och kampen mot klimatproblemen kräver en gemensam insats av samtliga aktörer i samhället. Individen har en central roll att svara på klimatförändringarna och det finns olika sätt att påverka, som bland annat genom politiskt deltagande. Olika bakomliggande faktorer såsom ålder, kön, utbildning och miljöattityder påverkar individens politiska deltagande. Det allmänna antagandet är att olika åldersgrupper skulle förhålla sig olika till klimatförändringarna och därför också skulle svara på problemen på olika sätt. Därtill medför olika deltagandeformer fördelar och kostnader för individen, vilket kan påverka deltagandet ytterligare. Syftet med avhandlingen är att undersöka om det finns ett samband mellan individernas miljöattityder och deras politiska deltagande samt om detta samband ser olika ut i olika åldersgrupper. I avhandlingen utförs en kvantitativ dataanalys med material ur EVS Svenskfinland 2018–2019. I analysen utförs en linjär regressionsanalys. Den oberoende variabeln i analysen är miljöattityder och den beroende variabeln politiskt deltagande. Som mellankommande variabel fungerar ålder, medan kön och utbildning används som kontrollvariabler. Den teoretiska referensramen visar hur politiskt deltagande traditionellt har indelats i konventionella och okonventionella deltagandeformer. Fastän valdeltagande kan ses som den mest grundläggande formen av politiskt deltagande, har olika former av deltagande utanför den traditionella arenan särskilt i miljösyfte ökat i popularitet. Litteraturen på området visar dock hur valdeltagande fortsättningsvis är viktigt i Finland. Resultatet i den linjära regressionsanalysen visar ett positivt samband mellan miljöattityder och politiskt deltagande både inom konventionella och okonventionella delagandeformer. Trots att effekten inte är stor, är sambandet en aning starkare för okonventionella deltagandeformer. Ur den deskriptiva statistiken går det att läsa hur deltagare med höga miljöattityder generellt sett har högre grad av deltagande än deltagare med låga miljöattityder. I kontrast till den allmänna uppfattningen går det dock inte att bevisa att sambandet skulle vara starkare bland unga än bland äldre åldersgrupper.

Tiivistelmä – Referat – Abstract This Master´s Thesis strives for increasing knowledge about women as minority in politics in general and, particularly, as minority in electoral politics when it comes to electoral candidates and their electoral promises. The aim is to contribute to solving the long-standing research problem of relationship between women´s descriptive and substantive representation in the field of political representation. Electoral candidates and their electoral promises in the context of Finnish Parliamentary Election in 2015 was chosen as research object because there is research gap concerning electoral promises from the perspective of women´s political representation in Finland. The theoretical framework emerges from the key theories, theoretical frameworks, and concepts in the fields of women in politics, feminist political theory, political representation, and women´s descriptive and substantive representation. Hanna Pitkin´s conceptual categories descriptive and substantive representation, and Anne Philip´s theory of politics of presence are the main theoretical approaches applied in the empirical analysis of the electoral promises. The data consists of 5244 electoral promises made by 2146 electoral candidates in the Voting advice application of YLE. To examine women´s descriptive representation, quantitative research method is applied. To examine women´s substantive representation, women´s interest are operationalized, and the electoral promises analysed from the perspective of women´s interests applying qualitative content analysis. To examine if there is relationship between women´s descriptive and substantive representation, women´s interests are operationalized, and the electoral promises are analysed in terms of women´s interest qualitatively applying content analysis. To answer the research problem, the promises including women´s interests are analysed quantitatively to find out to what extent the women candidates make promises that include women´s interests. Based on previous research on women´s political representation, the hypothesis of this study is that women´s descriptive and substantive representation are related which in this study means that women candidates are more willing to make electoral promises that include women´s interests than the men candidates. The main finding of the empirical analysis of this study is that there is relationship between women´s descriptive and substantive representation in terms of electoral promises that include women´s interests because the results show that the women candidates proportionally make significantly more promises that include women´s interests than the men candidates. The results also clearly show that the men candidates prefer making promises that include other than women´s interests, and as they make considerably more electoral promises than the women candidates owing to their descriptive overrepresentation, the women candidates´ possibilities to make difference in politics through their promises that include women´s interests are reduced. Overall, the main finding of this study support the hypothesis that there is relationship between women´s descriptive and substantive representation and that women candidates are the best representatives of women in terms of electoral promises. As this study is limited on women candidates and electoral promises, further research in the field of women´s political representation is needed to solve the problem of the relationship between women´s descriptive and substantive representation. Consequently, the research problem remains for future research to solve. This study contributes with empirical knowledge about women´s descriptive and substantive representation in general, and about the electoral candidates´ behaviour in the context of the Finnish Parliamentary Election from the perspective of gender and parties. Concerning research on voting advice applications, this study takes different perspective focusing on the content of the written electoral promises instead of examining the political implications of voting advice applications on the behaviour of voters.

Det huvudsakliga syftet med denna magisteravhandling är att undersöka hur socialt förtroende, samt andra individmekanismer, påverkar det politiska förtroendet hos de fem största främmande språkgrupperna i Finland. Under det senaste decenniet har invandringen till Finland ökat och litteraturgenomgången visar att det finns kunskapsluckor kring ämnet socialt och politiskt förtroende bland befolkningen med invandrarbakgrund. Följaktligen finns det vetenskaplig och samhällelig relevans för denna studie, som ämnar att öka kunskapen om människor från främmande språkgrupper, deras förtroenden och vad som påverkar deras politiska förtroende. Sådan forskning är viktig i syfte att främja integration och motverka eventuell segregation bland minoritetsgrupper. Därtill är det viktigt att främja och upprätthålla höga nivåer av förtroende, som är kännetecknande för det finländska samhället och anses gynnsamma för ett välmående demokratiskt samhälle. Avhandlingen tar avstamp i antagandet att det finns ett samband mellan socialt och politiskt förhållande. I avhandlingen analyseras statistiskt datamaterial från en enkätundersökning som genomfördes bland de fem största främmande språkgrupperna, bestående av rysk-, estnisk-, engelsk-, somalisk- och arabisktalande, bosatta i Esbo, Helsingfors och Vanda 2019 (N = 1 527). Resultaten från regressionsanalysen visar att det finns ett mycket signifikant medelstarkt positivt samband mellan socialt och politiskt förtroende. Resultaten visar också att den arabiska språkgruppen har det högsta politiska förtroendet bland de fem främmande språkgrupperna, följt av den somaliska språkgruppen. Den ryska och estniska språkgruppen innehar i sin tur det lägsta politiska förtroendet. Variabeln att känna sig som en del av det finländska samhället uppvisar också mycket signifikanta positiva samband med politiskt förtroende. Sammanfattningsvis kan konstateras att denna sambandsstudie förefaller vara den första i sitt slag i den finländska kontexten och de centrala slutsatserna är att förtroendenivåerna bland studiens respondenter är tämligen höga samt att det finns ett signifikant medelstarkt positivt samband mellan socialt och politiskt förtroende. Denna magisteravhandling kan vara en början på fortsatt forskning kring socialt och politiskt förtroende bland människor med invandrarbakgrund i Finland.

Maisterintutkielmassani tarkastelen vaalikeskustelussa esiintyvää poliittista viestintää ja argumentaation retorisia keinoja. Aineistonani toimii kevään 2019 eduskuntavaalien alla esitetty Yleisradion toinen Suuri vaalikeskustelu. Televisioituun tenttiin osallistuivat yhdeksän puolueen puheenjohtajat, jotka ottivat toisistaan mittaa viimeisen kerran kolme yötä ennen vaaleja. Tutkimukseni vastaa kysymykseen, millä retorisilla keinoilla argumentteja pyrittiin vahvistamaan vaalikeskustelussa. Pohdin myös, millaiseksi vaalikeskustelun yleisösuhde muodostui, ja mitä esisopimuksia eli premissejä voitiin puhujien ja yleisön välillä havaita. Kyseessä on laadullinen tapaustutkimus, jossa sanatarkasti litteroitua aineistoa tarkastellaan ja tulkitaan retoriikan metodisen lähestymistavan näkökulmasta. Valtio-opin ja puheviestinnän tutkimustapojen soveltaminen mahdollistaa poliittisen argumentaation ja puheen dynamiikan laajemman tarkastelun. Teoreettis-metodologinen viitekehykseni paikantuu sosiaalisen konstruktionismin traditioon ja uuden retoriikan oppiin. Analyysissani reflektoin aineistoani Chaïm Perelmanin (1996) argumentaatioteoriaan. Hyödynnän myös Arja Jokisen (1999) koostamia vakuuttelevan ja suostuttelevan retoriikan luokittelukriteereitä. Aineiston nimenomaiseen kontekstiin eli poliittiseen televisiokeskusteluun liittyvän kielen käytön ja viestinnällisen vuorovaikutuksen tulkintaan minua on johdattanut Pirkko Nuolijärven ja Liisa Tiittulan tutkimus (1995; 2000; 2001). Lopuksi peilaan analyysini tuloksia Pekka Isotaluksen ja Eeva Aarnion (2005) Medioidun vaalikeskustelun malliin. Asiapitoisessa mutta lennokkaassa vaalikeskustelussa käytetyimmiksi keinoiksi osoittautuivat tosiasiapuhe, faktapuhe, visiointi, kausaliteetti, esimerkit, ääri-ilmaisut ja arvopuhe. Vakuuttaminen ja vaikuttaminen saivat siis enimmäkseen realiteettiperusteisen pohjan puheissa. Myös moni tulkinnanvarainen asia näyttäytyi puheissa vaihtoehdottomana. Faktoilla rytmitettiin argumentteja, ja julistuksellinen retoriikka hallitsi puheenvuoroja: esimerkiksi Sipilän retoriikassa kuultiin katharsiksen peruskaava, jossa edetään ongelmista vaikeiden ratkaisujen ja uhrauksien kautta kohti parempaa tulevaisuutta. Visiointia aineistossa esiintyi paljon, ja katse puheenjohtajilla olikin suunnattu tulevaan, jolloin saataisiin korjattua aiemmat, lähinnä muiden tekemiksi katsotut virheet. Näiden keinojen rinnalle nousi myös arvopuhe, joka tässä keskustelussa pyöri eniten kokoomuksen kovien ja SDP:n pehmeiden arvojen ympärillä. Samoista teemoista keskusteltaessa käytettiin lähes poikkeuksetta keinoiltaan yhtenäistä retoriikkaa. Yhteiskunnallisille ajankohtaisohjelmille tyypillisesti vaalikeskustelun yleisösuhde painottui universaaliyleisön vakuutteluun. Erityisyleisöä puhuteltiin harvemmin, vaikka esimerkiksi perinteinen jaottelu konservatiivi- ja liberaaliyleisöjen välillä nousikin esiin. Näiden yhteydessä korostui arvopuhe ja sitä kautta mielipiteille vastaanottavaisimpien tahojen huomaamattomampi kosiskelu. Esisopimuksissa nousivat yhtäältä esiin tutkimushenkilöiden moniäänisyys, toisaalta keskustelijoiden konsensushakuisuus. Niissä korostuivat oletus keskustelijoiden rationaalisuudesta sekä siitä, että äänestäjän voidaan olettaa haluavan edistää itselleen tärkeitä asioita. Muita esisopimuksia olivat inhimillisyys, oikeudenmukaisuus, turvallisuus ja vastuullisuus, sekä koulutuksen, työllisyyden ja perheiden arvostaminen yhteiskunnan ja yksilön kannalta. Toisaalta näkyvillä olivat koulutusleikkausten, työttömyyden ja talouspolitiikan aiheuttamat jännitteet. Ylipäätään hallitus- ja oppositiopuolueiden mielipiteissä vallitsi useiden teemojen kohdalla selvä kuilu. Kysymyksiin ei tuntunut löytyvän yhteisiä ratkaisuja, ja niistä keskusteleminenkaan ei ollut yksinkertainen tehtävä.

Tässä tutkielmassa on selvitetty minkälaisia uuden julkisen hallinnan (new public governance) mukaisia yhteistyö, kumppanuus- ja verkostorakenteita pääkaupunkiseudun kaupunkien liikuntasektorilla on, jonka lisäksi vastataan siihen vahvistaako ne sosiaalista osallisuutta (social inclusion). Tutkielma on toteutettu tapaustutkimuksena ja empiirinen aineisto koostuu kuntien julkisista dokumenteista. Aineisto analysoitiin sisällönanalyysilla. Ensin etsittiin uuden julkisen hallinnan mukaisia hallintasuhteita ja analyysikehikon yläluokkina toimivat kuntien hallintasuhdekentän eri tasot. Sen jälkeen etsittiin uuden julkisen hallinnan mukaista yhteistoimintaa, joka vahvistaa sosiaalista osallisuutta edistäviä palveluita, ja analyysikehikon yläluokkana toimivat saavutettavuuden ulottuvuudet. Lopuksi pääkaupunkiseudun kaupunkeja vertailtiin toisiinsa ja vastattiin siihen minkälaisia painotuseroja kaupunkien välillä ja minkälaiseen sosiaaliseen osallisuuden vahvistamiseen uuden julkisen hallinnan mukaiset yhteistyö, kumppanuus- ja verkostosuhteet johtavat. Tutkimuksen johtopäätöksenä on, että kuntien kaikilla hallintasuhdekentillä esiintyy uuden julkisen hallinnan yhteistyö, kumppanuus- ja verkostorakenteita, jotka johtavat sosiaalisen osallisuuden lisääntymiseen usealla eri saavutettavuuden ulottuvuudella. Yleisin uuden julkisen hallinnan mukainen tapa organisoida toimintaa kaupunkien liikuntasektorilla on erilaiset verkostot ja yleisimmin yhteistyötä tehdään kasvatuksen- ja koulutuksen toimialan ja liikunta- ja urheiluseurojen kanssa. Kaupunkien välillä on ainoastaan pieniä painotuserot, jotka sijoittuvat pääasiassa paikalliselle hallintasuhdekentälle. I denna avhandling undersöktes hurdana samarbets-, partnerskap- och nätverksstrukturer det finns i enlighet med ny offentlig förvaltning (new public governance) inom den offentliga idrottssektorn i huvudstadsregionen. Studien svarar även på om dessa strukturer förstärker den sociala delaktigheten (social inclusion). Avhandlingen är en fallstudie vars empiriska material utgörs av kommunernas offentliga dokument. Studiens metod var innehållsanalys, med vilken de olika samarbetsstrukturerna undersöktes utgående från ny offentlig förvaltning. Efter detta undersöktes det utgående från olika dimensionerna av tillgänglighet hurdana samarbetsstrukturer som leder till tjänster som ökar på den sociala delaktigheten. Slutligen jämfördes de olika städerna med varandra och forskningsfrågorna om hurdana skillnaderna det finns gällande vad städerna lägger vikt vid och hurdan stärkning av social delaktighet som olika samarbetsstrukturer enligt ny offentlig förvaltning leder till besvarades. Resultaten visar att det inom städernas alla fält av ledningsrelationer finns samarbets-, partnerskap- och nätverksstrukturer som är i enlighet med ny offentlig förvaltning. Dessa samarbets-, partnerskap- och nätverksstrukturer ökar den sociala delaktigheten på flera olika dimensioner av tillgänglighet. Det vanligaste sättet att organisera tjänster inom den offentliga idrotten är genom nätverk, och de vanligaste aktörerna att samarbeta med är utbildningssektorn och idrottsföreningar. Verksamheten i de olika städerna ser väldigt lika ut även om det går att identifiera några små nyansskillnader, särskilt inom fältet för de lokala ledningsrelationerna.

Magisteravhandlingen tar avstamp i den tvåsidiga vetenskapliga diskurs som råder kring ungdomars attityder till demokratins organisering. Forskningsämnet och debatten i samhället är allt mera aktuellt, särskilt under de senaste decennierna men där forskningsinriktningen av specifikt den nya generationens ungdomar fortfarande är rätt tunn. Därför finns det skäl att lyfta fram situationen bland de yngre röstberättigade. Den indirekta demokratin som de flesta västerländska demokratier bygger på har legitimitetsutmaningar i samtiden och en del forskare menar att ungdomarna är en stor orsak till detta på grund av deras passiva valdeltagande. På samma gång försvarar andra forskare att den nya generationens ungdomar inte engagerar sig mindre för det utan att de deltar på övriga sätt i egenskap av direkt demokratiska handlingar. Den tidigare forskningen lyfter fram flera centrala bakgrundsfaktorer som denna undersökning ämnar ta del av, nämligen ålder, utbildning, medborgarkompetens, politiskt intresse, nöjdhet med demokratin, partiidentifikation, politiskt förtroende, politisk vänster-högerskala och kön. Syftet är därmed att försöka se närmare på dessa där ålder är av huvudsakligt intresse för att undersöka vilka attityder ungdomar har till demokratins organisering med fokus på Finland. Materialet som används speglar samtliga bakgrundsfaktorer genom att utgå från Finlands senaste riksdagsvalsundersökning från år 2019. Tillvägagångssättet utgår från en kvantitativ metodansats där tvärsnittsdesign tillämpas för att djupgående undersöka situationen och utföra sofistikerade statistiska kontroller. Analysverktygen som används är deskriptiva statistiska analyser, bivariat analys i form av korstabeller och logistisk regressionsanalys. Centrala resultat som framgår i analyserna är att finländare generellt är nöjda med den indirekta demokratin men som den yngre åldersgruppen ungdomar (18–28 år) föredrar i mindre utsträckning än den äldre (29–98 år) när det kommer till att ens röst kan påverka det politiska beslutsfattandet. Däremot visar det sig att åldersgruppen ungdomar i jämförelse med den äldre föredrar direkt demokrati som utgår från folkomröstning i mindre utsträckning. Dessa resultat baserar sig på studiens hypoteser och därmed får studiens första hypotes stöd medan den andra ej får stöd. Slutsatserna visar först och främst på att det finns variationer gällande attityder till demokratins organisering. Dessa insikter öppnar dels upp för att kontrollera för övriga teorier om demokratiska attityder och dels vidare undersöka andra former av direkt demokrati utöver folkomröstning. För fortsatt forskning finns det således motiv att överväga metodologiska val, särskilt vilka variabler och frågor som används eftersom de kan ge helt olika svar. En annan slutledning är att studerandet av nya generationers ungdomar och deras attityder fortsättningsvis kommer att vara relevant, av den orsaken att det berättar om demokratins organisering och vart samhället är på väg i framtiden, som är fundamentalt inom den statsvetenskapliga forskningstraditionen.

I och med kalla krigets slut och Sovjetunionens kollaps år 1991 uppstod en ny maktbalans i världen, när rika och demokratiska länder fick allt större inflytande på utvecklingsländers ekonomi och politik. Att främja demokrati och gott styre, även i utvecklingsländerna, blev under de påföljande åren viktigt för de länder och multilaterala aktörer i Väst som gav bistånd. Avhandlingen granskar sambandet mellan bistånd och demokrati under tidsperioden 1991 – 2016 i syfte att bidra till de teorier som tidigare sökt förklara sambandet. Med avstamp i tolkningar av moderniseringsteorin och teorier om hur bistånd kan underlätta demokratiska ledares chanser att lyckas, argumenteras att biståndsgivarländer genom att ge bistånd till demokratiska utvecklingsländer ytterligare kan stärka demokratin. På basis av dessa argument koncentrerar sig forskningsfrågorna och hypoteserna på om det funnits ett positivt samband mellan demokrati och hög nivå av bistånd. Data för demokrati samlades in från Freedom House och data för bistånd per capita från Världsbanken, vars data baserar sig på OECD:s statistik. Variablerna utformades av paneldata, vilka modifierades på olika sätt för de respektive analysmetoderna. Tidsperioden är indelad i fem tidsnedslag och populationen är 121 utvecklingsländer. Spearmans korrelationsanalys valdes för att metoden på ett enkelt sätt visar icke-linjära samband mellan två variabler. χ2-metoden valdes för den kompletterande analysen eftersom den visar samband mellan variabler indelade i kategorier och kompletterar korrelationsanalysen väl. Båda analysmetoderna bekräftar att det för hela tidsperioden finns ett positivt samband mellan hög nivå av bistånd per capita och demokrati. För enskilda tidsnedslag under de undersökta åren finns det ett samband åren 1991, 1996, 2001 och 2006, men inte ett med båda analysmetoderna bekräftat samband åren 2011 och 2016. 16 länder har under hela tidsperioden varit både demokratiska och fått mycket bistånd vid varje tidsnedslag. Då utvecklingsländerna med χ2-analys undersöks i kategorier med tre nivåer på varje variabel framträder resultat som stöder korrelationsanalysen, förutom för de två sista tidsnedslagen. Avhandlingen bekräftar att länder som varit demokratiska under hela tidsperioden får mest bistånd och att demokratiska utvecklingsländer får mer bistånd än auktoritära. Den första hypotesen, enligt vilken det finns ett positivt samband mellan demokrati och bistånd, bekräftas av analysen. Den andra hypotesen, enligt vilken det borde ha funnits ett samband under alla tidsnedslag, förkastas på grund av de två sista tidsnedslagens avvikande resultat. Den tredje hypotesen, enligt vilken sambandets styrka varierar för olika tidsnedslag, bekräftas. Studien visar de stora trenderna för sambandet mellan bistånd och demokrati efter kalla kriget, men kan inte på ett uttömmande sätt förklara orsakerna till dessa, trots att de förklarande teorierna delvis understöder avhandlingens resultat.