Browsing by study line "Rättsvetenskap"

Mitt syfte med den här kandidatavhandlingen är att försöka besvara frågan ifall en kriminalisering av kartellverksamhet kunde och borde genomföras i Finland. Kartellverksamhet drar klara paralleller till redan kriminaliserade gärningar som exempelvis bedrägeri. Trots sin egennyttiga, vilseledande och klandervärda karaktär är kartellverksamhet ändå inte kriminaliserad i Finland för tillfället. År 2014 blev den här kandidatavhandlingens tema relevant i och med att Jyrki Katainens regering beställde två utredningar för att kunna dra slutsatser om kartellverksamhet är något som kunde kriminaliseras i Finland. Utredningarna skrivna av Raimo Lahti och Ville Hiltunen samt Peter Whelan fungerar i huvudsak som bas för den här kandidatavhandlingen. Den metod som används i den här kandidatavhandlingen kan beskrivas som kriminalpolitisk, rättsdogmatisk och delvis jämförande. Avhandlingen behandlar grundläggande begrepp i anknytning till kartellverksamhet. Relevant lagstiftning gällande kartellverksamhet och begränsandet av konkurrensen tas upp i avhandlingen. Mitt syfte är att ge en inblick i utgångsläget ifall man valde att införa en kriminalisering av kartellverksamhet idag. Även vissa grundläggande principer inom den finska straffrätten som är viktiga vid införandet av kriminaliseringar tas upp. Mitt syfte är att ge en klarare bild av ifall en kriminalisering av kartellverksamheten är möjlig, men även ifall en kriminalisering är den bästa påföljden. Rättspraxis angående kartellverksamhet på både nationell och EU nivå presenteras. Slutligen följer en diskussion och sammanfattning som tangerar forskningsfrågan. Den här kandidatavhandlingen drar slutsatsen att kartellverksamhet kunde och borde kriminaliseras på grund av dess klandervärda, egoistiska och skadliga natur. Ur praktisk synvinkel kvarstår ändå frågan hurdana förändringar som borde göras inom de olika lagarna och rättsområdena som tangerar kriminaliseringen av kartellverksamhet, för att kunna genomföra kriminaliseringen och samtidigt inte gå miste om värdefulla verktyg som exempelvis leniency-systemet. Tydligt är ändå att de påföljder som existerar som följd för utövandet av kartellverksamhet i denna stund inte är tillräckliga, då nya kartellfall konstant uppdagas.

Denna avhandling diskuterar huruvida det i Finland är möjligt att anföra förvaltningsbesvär i enlighet med lagen om rättegång i förvaltningsärenden med klimatförändringen och dess effekter som grund. Avhandlingen använder sig av den rättsdogmatiska och den komparativa metoden i sin analys. Avhandlingen stöder sin analys på lagen om rättegång i förvaltningsärenden, klimatlagen och miljöutskottets betänkande till klimatlagen samt internationella konventioner huvudsakligen Europakonventionen. Lagen om rättegång i förvaltningsärenden stadgar om vem som har rätt att anföra förvaltningsbesvär och vilka beslut som för överklagas. Däremot stadgas inte om vilka grunderna för förvaltningsbesvär får eller inte får vara. Avhandlingen analyserar tre rättsfall som är centrala för forskningsfrågan. Fallet Urgenda Foundation v. the State of the Netherlands är den första klimaträttegången i vilken en stat dömts av en domstol att ha misslyckats med att vidta tillräckliga åtgärder mot klimatförändringen. Fallet lyftes fram av Urgenda på basen att den nederländska staten brutit mot Europakonventionen. Samma argumentation som används i Urgenda kan även användas i Finland vid anförandet av förvaltningsbesvär, men eftersom Finlands utsläppspolitik är betydligt strängare än Nederländernas är detta inte troligt. Fallet Friends of the Irish Environment CLG v. the Government of Ireland, Ireland and the Attorney General (FIE) går i Urgenda-fallets fotspår. I FIE används mänskliga rättigheter, specifikt avsaknaden av skyddet för dem, i klagan på samma sätt som i Urgenda. I den komparativa analysen framgår att lagen som står i kärnan av klagan i FIE innehållsmässigt är väldigt lik den finska klimatlagen. Lagen om rättegång i förvaltningsärenden stadgar att klimatlagen och beslut om klimatpolitiska planer som tas inte är beslut som kan överklagas genom förvaltningsbesvär. Därför kan man inte i Finland angripa klimatlagen på samma sätt som i FIE v. Ireland. Det sista rättsfallet är Youth for Climate Justice v. Austria et al. (YCJ) som ännu inte är avgjort. I fallet lyfter en grupp ungdomar klagan mot 33 länder, däri samtliga EU-medlemmar, för deras bristfälliga åtgärder för att bekämpa klimatförändringen. Om fallet avgörs i YCJ:s fördel skulle det innebära att Europadomstolen anser att klimatförändringen och dess effekter utgör ett hot mot rätten till liv och rätten till privat- och familjeliv och samtidigt att stater har en positiv skyldighet att vidta tillräckliga åtgärder för att bekämpa klimatförändringen för att trygga rätten till liv och privatliv. Genom de tre rättsfallen och analysen av den inhemska lagstiftningen kommer avhandlingen till slutsatsen att man i Finland kan anföra förvaltningsbesvär med klimatförändringens effekter som grund. Vidare kan förvaltningsklagan potentiellt anföras av miljöföreningar och stiftelser liksom i de tre rättsfallen, i situationer som faller under speciallagstiftning och Århuskonventionen.

Avhandlingen fokuserar på att besvara två forskningsfrågor, nämligen huruvida kvinnans självbestämmanderätt tagits i betraktande i den finska och de övriga nordiska ländernas abortlagar, och hur stora rättigheter fostret har tilldelats. För att besvara frågorna och för att jämföra de olika nordiska abortlagarna med varandra har jag utgått från nordisk litteratur om ämnet och också själva lagarna samt lagföreberedningsmaterial. Olika internationella konventioner har legat till grund för diskussionen kring grunderna för kvinnans självbestämmanderätt och fostrets rättigheter och för Finlands del har också bestämmelserna i den finska grundlagen betraktats. I avhandlingen diskuteras bl.a. rätten till privatliv och rätten till att vara fri från diskriminering och hur dessa rättigheter tangerar med rätten att göra abort. Vad gäller fostrets rättigheter förs det en diskussion om fostrets rätt till liv i enlighet med exempelvis artikel 2 i Europakonventionen och olika rättsfall där Europadomstolen resonerat kring artikeln ifråga redogörs för i avhandlingen. I avhandlingen förs det en diskussion om olika situationer där kvinnans självbestämmanderätt och fostrets rättigheter kan komma att stå i strid med varandra och då man kan komma att bli tvungen att göra en avvägning mellan dessa rättigheter och olika synpunkter på vilka rättigheter som borde vägra tyngre presenteras. De nordiska abortlagarna har många gemensamma drag men som en av de större skillnaderna framstår det faktum att i de andra nordiska länderna utförs aborter på kvinnans begäran, medan kvinnor i Finland måste motivera sitt val att göra abort varefter två läkare ska ge sitt utlåtande om saken, vilket kan tolkas som att kvinnans självbestämmanderätt inte uppfylls i Finland. Möjligheterna för en uppdaterad finsk abortlag diskuteras och medborgarinitiativet EgenVilja2020 tas upp i ett eget kapitel.

Uppsatsen diskuterar balansgången mellan skyddet för privatlivet och rätten till liv i underrättelseinhämtning i datatrafik. Balansgången kommer fram då en inskränkning i individens meddelandehemlighet kan leda till information, som hjälper till med att motverka allvarliga hot mot den nationella säkerheten. Uppsatsen utgår från att en grundläggande rättighet kan inskränkas för att trygga en annan. I uppsatsen anser man att det är möjligt att begränsa skyddet för privatlivet för att främja skyddet för rätten till liv. Det centrala i uppsatsen är diskussionen om hur omfattande den tillåtna inskränkningen i skyddet för privatlivet kan vara. Uppsatsen fokuserar på civil underrättelseinhämtning i datatrafik. Underrättelseinhämtning i datatrafik innebär övervakning av kommunikation i nätverk som överskrider den nationella gränsen. Underrättelseinhämtning i datatrafik utförs i Finland av skyddspolisen och Försvarsmakten. Verksamheten skiljer sig från annan liknande verksamhet genom att underrättelseinhämtning i datatrafik riktas endast på trafik var sändaren eller mottagaren är utanför Finland. Underrättelseinhämtning i datatrafik används i första hand för informationsinhämtning som hjälper till med att motverka hot och inte i första hand för att utreda brott. Då liknande verksamhet utförs för att utreda brott handlar det inte om underrättelseinhämtning. Det kan handla om till exempel teleavlyssning. Det kan uppstå flera grundrättighetsproblem i underrättelseinhämtning i datatrafik gällande skyddet för privatlivet och rätten till liv. Bland annat kan myndighetens missbruk av befogenheter leda till för långt gående inskränkningar i skyddet för privatlivet. Alternativt kan det hända att myndigheten inte lyckas med att skydda medborgarnas rätt till liv om den inte använder sig av underrättelseinhämtning i datatrafik. Problematiken diskuteras i uppsatsen med stöd av två fall från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Det första fallet Kotilainen och andra mot Finland handlar om att polisen inte hade agerat tillräckligt aktivt efter att ha fått tips av inkommande skolskjutningarna i Kauhajoki. Fallet illustrerar myndighetens plikt att agera i förebyggande syfte för att motverka hot. Det andra fallet Centrum för rättvisa mot Sverige handlar om en förening som ansåg att de blivit föremål för underrättelseinhämtning i datatrafik. I fallet prövades om det fanns tillräckligt starka rättskyddsmedel i Sverige för att trygga skyddet för privatlivet i samband med underrättelseinhämtning i datatrafik. Fallet illustrerar kravet för tillräckliga rättskyddsmedel för tryggandet av skyddet för privatlivet i underrättelseinhämtning i datatrafik. Civil underrättelseinhämtning i datatrafik möjliggjordes 2019 då lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik 582/2019 trädde i kraft. För att möjliggöra lagen ändrade man på 10§ i grundlagen år 2018. Den tidigare formuleringen möjliggjorde endast inskränkningar i meddelandehemligheten för att utreda brott och därmed var det inte möjligt att utföra underrättelseinhämtning i datatrafik som inte nödvändigtvis innebär att ett brott misstänks. Den nya formuleringen tillåter inskränkande i meddelandehemligheten för att inhämta information om sådant som allvarligt hotar den nationella säkerheten. Det innebär att det är möjligt att inhämta information om fenomen som allvarligt hotar en större grupps liv, som till exempel terrorism. Ändringen kritiserades för att man inte lade till ett förbud mot oriktad övervakning, så kallad massövervakning. Att man inte ansåg att det fanns ett behov för att lägga in förbudet motiverades med att i paragrafen bestäms att meddelandehemligheten inte får inskränkas mer en vad som är nödvändigt för att inhämta informationen. Man ansåg att det inte kan vara nödvändigt att oriktat övervaka all trafik. Ett förbud mot oriktad övervakning inkluderades dock på en lägre nivå i substanslagstiftningen. Förbudet finns, men den är inte lika starkt som den skulle vara om den fanns i grundlagen. Underrättelseinhämtningen i datatrafik kräver alltid tillstånd från en domstol, vilket innebär att domstolen överväger om inhämtningen fyller de krav som lagen förutsätter. Det kommer fram att rätten till liv har en starkare ställning än skyddet till privatliv då det gäller underrättelseinhämtning i datatrafik. Det centrala är att skyddet för privatlivet inte inskränks mer en vad som kan anses vara nödvändigt. Viktigt är att rättighetens kärna ska vara tryggad. Det betyder att övervakning av en individs kommunikation ska vara något som är osannolikt och då det sker ska det vara väl grundat och det ska finnas tillräckligt starka rättskyddsmedel för att skydda individen.

Kanditatavhandlingens syfte är att undersöka vilka regler om konsultation av urfolken som binder den finska staten i beslutsfattandet och huruvida dessa regler möjliggör en verklig möjlighet till påverkan för samerna. Trots att samernas rättigheter ofta har beskrivits som en hög prioritet i Finland har man nämligen på nationell nivå fått ta emot en hel del kritik både för sin lagstiftning som berör konsultationsskyldigheten men även för hur den tillämpas i praktiken. Kandidatuppsatsen tar därför avstamp i den här kritiken för att undersöka hur konsultationer bör gå till enligt existerande rättsnormer samt hur Finlands implementering av dessa påverkar samernas reella möjligheter till inflytande. För detta ändamål används en kombination av den rättsdogmatiska och rättssociologiska metoden för att inte endast ge en bild av den gällande rätten utan även den kontext inom vilket rätten appliceras. På internationell nivå återfinns flera rättskällor som är av betydelse med tanke på Finlands internationella förpliktelser. I det här arbetet sker analysen utgående från de bestämmelser om konsultation som återfinns i FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter (UNDRIP), Konventionen och ursprungsfolk och stamfolk (ILO nr. 169) samt FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (MP-konventionen). Vid granskning av dessa blir det däremot tydligt att det inte finns endast en entydig definition på vad konsultation av urfolken innebär och hur detta bör ta sig uttryck i praktiken. Ifråga om den nationella lagstiftningen utgör 9 § i sametingslagen den huvudsakliga rättskällan för konsultationer. Lagen föreskriver om myndigheternas förhandlingsplikt med samernas representativa organ Sametinget och begränsar sig till samernas hembygdsområde Sápmi. Vid sidan av relevant lagstiftning som berör konsultationsplikten, inkluderas även rättspraxis som berör urfolkens rätt till kultur, och en analys av den betydelse som konsultationer ges vid bedömningen av huruvida en kränkning av urfolkens rättigheter har ägt rum. Kandidatuppsatsen visar att förhandlingsplikten i 9 § i sametingslagen i sin nuvarande form är otydlig och att implementeringen av den ofta sker på ett bristfälligt sätt, vilket har en klart negativ inverkan på Sametingets möjligheter till verkligt inflytande i beslutsfattandet.

Mitt syfte med denna studie är att redogöra för standardregelns faktiska betydelse för det allmännas skadeståndsansvar. Studien granskar den nuvarande definitionen på offentlig maktutövning och vållandebedömningen som en förutsättning för offentliga samfunds skadeståndsansvar. Beslutsförfarandet utgör kärnan i den offentliga maktutövningen och utöver detta kan även rådgivning anses vara utövning av offentlig makt. I studien granskas tre rättsfall, HD:1989:50, HD:2009:24 och HD:2022:21–22, som bidragit till rättspraxisen inom det allmännas skadeståndsansvar. Problematiken med en varierande definition av offentlig maktutövning kommer fram i doktrinen. Utvecklingen av rättspraxisen har komplicerat definitionen på offentlig maktutövning ytterligare, vilket lett till att tillämpningen av skadeståndslagens bestämmelser om offentligt samfunds skadeståndsansvar blivit oförutsebar. Studien uppmärksammar de av Justitieministeriet föreslagna lagförändringarna om att avskaffa standardregeln samt att införa en separat bestämmelse om ersättning av ren ekonomisk skada som en följd av felaktig rådgivning.

Mitt syfte med denna avhandling är att fundera varför lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen innehåller en vägrandegrund som skyddar grundläggande och mänskliga rättigheter för den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder. Dessutom kommer vägrandegrundens förhållande till EU-rätt att diskuteras. Frågan kan kännas klar ur ett människorättsligt perspektiv, men är däremot diskutabel ur en EU-rättslig synvinkel, då man tar i beaktande att en liknande vägrandegrund inte finns med i EU:s rambeslut gällande arresteringsordern. Dessutom bygger arresteringsordern på principen om ömsesidigt erkännande. I straffrättslig bemärkelse, innebär principen att medlemsstater bör godkänna varandras beslut och domar gällande misstänkta eller dömda personer och ge dem samma verkningar som om de vore deras egna. Ömsesidigt erkännande innebär å sin sida ömsesidigt förtroende för varandras rättsliga system, vilket även gäller tilliten till att de grundläggande och mänskliga rättigheterna respekteras i varje medlemsstat och att det inte bör ifrågasättas. Den människorättsliga vägrandegrunden, som finns i den finska lagen, kan i ljuset av detta anses strida mot principen om ömsesidigt erkännande och förtroende. Avhandlingen kommer att basera sig både på en rättsdogmatisk och komparativ metod. Med hjälp av dem besvaras och diskuteras avhandlingens frågeställningar. Analysen grundar sig huvudsakligen på nationella, internationella och EU-rättsliga juridiska regelverk och material. Dessutom används olik juridisk litteratur. Resultaten av avhandlingens analys ger inget tydligt svar på huruvida Finlands lagstiftningsbeslut är rätt eller fel ur ett EU-rättsligt perspektiv, då en sådan slutsats är svår att dra. Med stöd av materialet och reflektioner kring dem, kan det dock konstateras att ur ett människorättsligt perspektiv har Finland haft godtagbara motiv att stifta den föreliggande vägrandegrunden. Från ett EU-rättsligt perspektiv är konklusionen inte den samma.

Användning av tidsbegränsade anställningar är inte alltid problemfritt, särskilt då sådana används upprepat i följd på varandra. Tidsbegränsade arbetsavtal regleras främst i arbetsavtalslagens 1 kap. 3 §, som under åren genomgått en del förändringar särskilt som följd av rådets direktiv om ramavtalet om visstidsarbete (1999/40/EG). Avhandlingen granskar hur upprepad användning av tidsbegränsade arbetsavtal regleras i arbetsavtalslagen genom att speciellt undersöka arbetsavtalslagens 1 kap. 3 § och dess utveckling. Avhandlingen diskuterar även hur arbetstagarens rättigheter särskilt med tanke på uppsägningsskyddet tryggas genom lag. Även om avhandlingen i första hand granskar arbetsavtalslagen och således regleringen av arbetsavtalsförhållanden, uppmärksammas även tidsbegränsade tjänsteförhållanden och den reglering som finns kring dem. För att möjliggöra en mer kritisk syn på den finska lagstiftningen, inkluderar avhandlingen även en jämförelse mellan finsk och svensk rätt vilken främst uppmärksammar hur Sverige jämfört med Finland infört EU-direktivet om ramavtalet om visstidsarbete. I avhandlingen tillämpas främst den rättsdogmatiska metoden men även inslag av den komparativa metoden förekommer i och med jämförelsen mellan finsk och svensk rätt. Mitt syfte med avhandlingen är att skapa en uppfattning om hurdan lagstiftning det finns gällande upprepad användning av visstidsavtal, i vilken utsträckning lagen tillåter sådan användning och hur arbetstagarens rättigheter beaktas vid sådana anställningar.

Denna avhandling diskuterar de ändringar som gjorts i den finska utlänningslagen från 2004– 2024 gällande internationellt skydd med fokus på utvecklingen kring det humanitära skyddet som fanns i Finland mellan åren 2009–2016. Avhandlingen granskar den rättsliga utvecklingen både med hjälp av inhemska rättskällor samt internationella rättskällor i form av EU:s skyddsdirektiv och internationella fördrag. Det centrala EU-rättsliga förhandsavgörandet i det så kallade Elgafaji-fallet analyseras för att förklara hur uppfattningen av skyddsdirektivet ändrats för finska lagstiftare under avhandlingens valda tidsperiod. Avhandlingen granskar även vilka effekter lagändringarna som gjorts haft för beviljandet av olika former av internationellt skydd och hur de lagändringar som gjorts har motiverats.

I kandidatavhandlingen har jag undersökt vilket rättsligt skydd det finns för offer för människohandel. Människohandel är ett mångfacetterat problem med ett ofta förekommande gränsöverskridande element så därför har jag granskat den gällande internationella, europeiska och nationella lagstiftningen angående människohandel. Vid förekommande av människo-handel förhindras personens rätt att åtnjuta sina mänskliga rättigheter och därför krävs det en effektiv och ändamålsenlig kriminalisering av handel med människor. Jag har mestadels använt den traditionella rättsdogmatiska metoden för denna avhandling, men det finns även rättssociologiska drag i den.