Browsing by Title

Tämän tutkielman tarkoituksena on selvittää, kuinka avioliiton perusteella maahan muuttaneita henkilöitä määritellään Etelä-Korean laki- ja muissa säädösteksteissä ajanjaksona 2008–2016. Sosiaalisen konstruktionismin mukaisesti avioliittomuuttajien määritelmä rakentuu sosiaalisesti, kontekstisidonnaisesti, ja kielenkäytöllä on aina seurauksia tuottava luonne. Avioliittomuutto on sukupuolittunut ja alueellinen ilmiö. Vuonna 2016 Etelä-Koreassa oli 152 374 avioliittomuuttajaa (mikäli Korean kansalaisuuden saaneet henkilöt lasketaan mukaan, luku on noin kaksinkertainen). Heistä naisia oli 84 prosenttia. Suurin osa avioliittomuuttajista asui kaupungeissa. 37 prosentilla heistä on Kiinan kansalaisuus. Analysoin diskurssianalyysin keinoin keskeisiä avioliittomuuttajia koskevia säädöstekstejä. Aineiston ja tulkinnan perusteella tunnistetaan neljä erilaista, osittain toisiinsa sekoittuvaa diskurssia: määräävin diskurssi asemoi avioliittomuuttajat monikulttuuriseen perheeseen, jonka tavoitteena on muun muassa koulutuksen kautta tukea avioliittomuuttajan rooleja perheessä. Tähän liittyy avioliittomuuttajien integraatiota korostava diskurssi. Avioliittomuuttajat kuuluvat erityiseen ryhmään Korean säädösteksteissä esimerkiksi kansalaisuuslain näkökulmasta. Jo maahantulomääräykset kielitaitovaatimuksineen ja tuettu polku aina kansalaistamiseen saakka ohjaavat heitä integroitumaan sekä korealaiseen yhteiskuntaan että perheeseen. Lisäksi aineisto antaa viitteitä riskien ja toiseuden diskursseista. Muista maahanmuuttajaryhmistä poiketen ainoastaan avioliittomuuttajien asemoiminen monikulttuuristen perheiden diskurssiin on myös tätä ryhmää homogenisoiva. Esitän, että tähän monikulttuurisen perheen diskurssiin yhdistyy myös diskursseja traditionaalisesta naiseudesta ja äitiydestä. Vaikka käytössä on tässä yhteydessä käsite damunhwa eli monikulttuurisuus, se ei itsessään kerro tämän poliittisen diskurssin monikulttuurisuudesta. Tämä kategoria saa korealaisessa kontekstissaan erityisen merkityksen avioliittomuuttajien perheiden kuvaajana, joka samalla tuo myös esiin tämän ryhmän keskeisyyden poliittisessa päätöksenteossa.

Tutkimus käsittelee muinaisen egyptiläisen työläiskylän (asumiskäytössä noin 1504–1099 eKr.) seinärakenteita. Tutkimuksessa kartoitetaan ja analysoidaan Deir el -Medinan seinien rakennusmateriaalien ja rakenteiden käyttöä kylän eri alueilla sekä etsitään syitä mahdollisiin eroihin ja pohditaan tehtyjen ratkaisujen merkitystä muinaisessa rakentamistoiminnassa. Näkökulmana on seinärakenteiden tutkiminen poikkitieteellisyyttä hyväksi käyttäen (arkeologia aputieteineen, insinööritiede, rakentamisen tuotantotekniikka). Tutkimuksen päämateriaalina on Deir el -Medinan seinistä tekemäni tietokanta mittoineen ja valokuvineen. Tietokannan kautta analysoidaan seinämateriaalien käyttöä kylän alueilla. Ensin vuoden 1939 aluejaolla ja toiseksi tekemälläni ala-aluejaolla. Seuraavaksi kylän seinärakenteet jaetaan viiteen ryhmään: asuntojen väliset seinät, väliseinät, tien vastaiset ulkoseinät, käytävän vastaiset ulkoseinät ja muuri. Kolmanneksi seinistä muodostetaan seinätyyppejä niiden paksuuden ja materiaalin perusteella. Näitä kaikkia tietoja käytetään analyysien perusteena. Tietokannan ja kaivausraporttien lisäksi muinaisen Egyptin rakennuskulttuuria ja asuntorakentamista materiaaleineen käydään yleisesti läpi sekä alkuperäislähteitä (maalaukset, tekstit, mallitalot) että aiheesta kirjoitettua kirjallisuutta hyödyntämällä. Joitakin tilastotieteellisiä testejä tehdään osoittamaan graafisten kuvaajien kelpoisuutta tuloksien arvioinnissa. Rakennustekninen tarkastelu tehdään yleisellä tasolla kirjoittajan rakennetekniikan ja työmaatekniikan osaamista hyväksi käyttäen. Tutkimuksen tulokset tuottavat uutta tietoa ja osoittavat, että Deir el-Medinan eri alueiden ja ala-alueiden seinien rakennusmateriaalien käytössä on eroja. Korostetusti esille nousee kylän läntinen keskialue, mutta myös eteläisen ja pohjoisen osan eroja havaitaan. Tutkimuksesta käy myös ilmi se, että Deir el -Medinan seinärakenteiden käytössä on järjestelmällisyyttä ja lisätutkimusta on syytä tehdä. Tietokanta sisältää paljon yksityiskohtaista tietoa ja kuvamateriaalia Deir el -Medinan seinistä ja tulee olemaan pohjamateriaalina tarkemmille tutkimuksille.

Tutkielmassa tarkastellaan sukupuolirepresentaatioita ranskan kielen oppikirjoissa. Kohdeaineistona on kaksi Otavan julkaisemaa ranskan alkeisoppikirjaa, Voilà ! 1 Textes sekä J’aime 1. Aikaisemmat oppikirjatutkimukset ovat osoittaneet, että stereotyyppisillä sukupuolikäsityksillä on vankka asema koulumaailmassa: heteronormatiivisuus on itsestäänselvyys ja sukupuolen moninaisuus lähes vaiettu aihe. Ihmisoikeudet-käsitteen ranskankielinen ilmaisu on droits de l’homme, jossa ihmistä kuvaa polyseeminen sana homme, joka merkitsee myös miestä. Näennäisesti neutrista ilmaisusta on vaikea päätellä, kuuluvatko oikeudet myös naisille. Kielenkäyttö on poliittista ja vallan väline. Feministiseen tutkimusotteeseen kuuluu myös yksilön identiteettiin vaikuttavien yhteiskunnallisten valtasuhteiden tutkiminen. Sukupuolten tasa-arvo ei ole yhteiskunnasta erillinen ilmiö, vaan muiden hierarkkisten kategorioiden kuten iän, etnisyyden, seksuaalisen suuntautumisen, vammaisuuden tai sosiaaliluokan yhdistelmä. Oppikirjat kuvaavat ympäröivää maailmaa jostakin valitusta näkökulmasta, ja vastuu niiden sisällöstä on lähinnä oppikirjailijoilla ja osittain kustantajilla. Ohjeista ja säädöksistä huolimatta koulujen käytänteet sekä opetusmateriaalit, joihin opettajat vahvasti tukeutuvat, vaikuttavat nk. piilo-opetussuunnitelman mukaisesti: sukupuoli- ja tasa-arvokysymyksien stereotypioita pikemminkin vahvistetaan kuin puretaan. Tutkimuksessa selviää, että vaikka lukion uuden opetussuunnitelman (2016) mukainen oppikirja J’aime 1 onkin huomattavasti edistynyt lukumäärällisen ja osittain laadullisenkin tasa-arvon (mm. heteronormin purkaminen) huomioonottamisessa, kieliopillisen androsentrisyyden purkaminen säilyy haasteena.

Tutkielma tarkastelee puolustuspolitiikkaa ohjaavan strategisen kulttuurin muutoksia Kiinan tasavallassa Taiwanilla vuosien 2006 ja 2009 puolustuspoliittisten selontekojen valossa. Taustana tutkimukselle on maan demokratisoitumiskehitys. Strategisen kulttuurin viitekehys mahdollistaa puolustuspolitiikan kokonaisvaltaisen tarkastelun. Erityisenä tarkastelun kohteena ovat siviili-sotilassuhteet ja puolustusdoktriinit sekä näiden muutokset. Tutkielma paikallistaa maan sotilaallisten instituutioiden synnyn Kiinan vuoden 1911 tasavaltalaisen vallankumouksen jälkeiseen hajaannuksen aikaan, jolloin vallankumouspuolue Kuomintang perusti puoluearmeijan tavoitteenaan maan yhdistäminen. Hävityn sisällissodan jälkeen Taiwanille siirtyneen Kiinan tasavallan kohtaamat ulkoiset ja sisäiset paineet johtivat asevoimien roolin korostumiseen valtion sisäisen vakauden takaajana autoritäärisen hallinnon väkivaltakoneiston keskeisimpänä osana. Osana Taiwanin demokratisoitumiskehitystä 1980-luvulta lähtien myös asevoimiin ja niiden toimintakulttuuriin kohdistui muutospaineita. Demokratisoituminen onkin asevoimien kannalta merkinnyt selkeämpää suuntautumista, ulkoisen uhan torjuntaan ja poliittiseen puolueettomuuteen pyrkimistä. Tutkielman keskeisinä lähteinä käytetyistä puolustuspoliittisista selonteoista käy ilmi, että siviilihallinnon vahvistaminen suhteessa asevoimiin on jatkunut vielä 2000-luvulla. Selonteoissa toistuu myös kokonaismaanpuolustusta koskevan kansallisen konsensuksen luomisen ja vahvistamisen tarve, mikä tutkielmassa liitetään osissa taiwanilaista yhteiskuntaa esiintyvään, autoritäärisen hallinnon ajalta periytyvään epäluuloon asevoimia kohtaan.

Yhteiskuntamme muuttuu yhä digitaalisemmaksi, mikä vaatii sopeutumiskykyä jatkuvasti tapahtuviin muutoksiin. Tämä näkyy myös koulumaailmassa, jossa tulee tasapainotella todellisen ja virtuaalisen maailman välissä. Digitalisaatiosta on tullut osa koulun arkipäivää ja tästä seuraa sekä mahdollisuuksia että haasteita. Tämän pro gradu-tutkielman tavoitteena on tutkia, millaisia asenteita lukion opettajilla ja oppilailla on digitaalisen materiaalin, digitaalisten laitteiden ja sosiaalisen median käytöstä lukion B- ja A-ruotsin opetuksessa pääkaupunkiseudulla Suomessa. Aihetta on tutkittu aiemmin lähinnä opettajien näkökulmasta ja siksi on tärkeää, että myös oppilaiden äänet ja asenteet tulevat kuuluviin. Tutkielman avulla pyritään selvittämään, millaista digitaalista materiaalia ja digitaalisia laitteita käytetään ruotsin opetuksessa, millaisia asenteita opettajilla ja oppilailla on digitaalisen materiaalin ja digitaalisten laitteiden sekä sosiaalisen median käytöstä ruotsin opetuksessa ja mitä ehdotuksia opettajilla ja oppilailla on digitaalisen materiaalin ja digitaalisten laitteiden sekä sosiaalisen median käytöstä ruotsin opetuksessa. Teoreettisena viitekehyksenä toimii aiempi tutkimus liittyen digitalisaatioon, digiin, sosiaaliseen mediaan, asenteisiin ja motivaatioon koulukontekstissa. Digitalisaatio sisältää sekä digin että sosiaalisen median. Digillä viitataan tutkimuksessani lähinnä digitaaliseen materiaaliin ja digitaalisiin laitteisiin. Sosiaalista mediaa käsitellään omana käsitteenään. Tutkimuksessani on tärkeää ymmärtää, kuinka asenteet ja motivaatio kulkevat käsi kädessä ja mikä on niiden rooli etenkin oppimisessa ja mielipiteen muodostamisessa. Materiaali on kerätty viiden puolistrukturoidun opettajahaastattelun sekä oppilaille toteutetun kyselylomakkeen (N=114) avulla. Puolistrukturoidun haastattelun avulla on mahdollista saada selville opettajien todellisia mielipiteitä ja asenteita (Hirsijärvi & Hurme 2001, s. 47). Oppilaiden kyselylomakkeeseen olen valinnut suurilta osin avoimia kysymyksiä, jotta voitaisiin saada selville oppilaiden aitoja mielipiteitä ja asenteita. Opettajien haastattelut ja oppilaiden kyselylomakkeiden vastaukset on kategorisoitu niiden teemojen mukaan, jotka nousivat vahvimmin esille. Tutkimuksen empiirinen osuus toteutettiin pääosin laadullisena, ja tutkimusmenetelmänä on hyödynnetty sisällönanalyysiä, jossa materiaali toimii lähtökohtana ja teoria toimii apuvälineenä analyysissä. Lisäksi SWOT-analyysiä on hyödynnetty menetelmänä tutkielmassa. Tutkimustulokset osoittavat, että opettajilla ja oppilailla on sekä positiivisia että negatiivia asenteita digin ja sosiaalisen median käytöstä ruotsin opetuksessa. Opettajien vastaukset vaihtelivat melko paljon, mutta negatiivisilla asenteilla vaikutti olevan hieman enemmän painoarvoa, kun taas oppilaiden vastauksissa korostuivat enemmänkin positiiviset asenteet. Oppilaista 35 % koki, että digin käyttö lisää motivaatiota opiskella ruotsia, mutta noin 40 % oppilaista oli puolestaan eri mieltä. Osalla opettajista ja 46 %:lla oppilaista oli myös ehdotuksia, kuinka digiä ja sosiaalista mediaa voitaisiin hyödyntää ruotsin opetuksessa tulevaisuudessa. Tämän tutkimuksen avulla voidaan nostaa esille opettajien ja oppilaiden osittain eriäviä asenteita ja mielipiteitä digin ja sosiaalisen median hyödyntämisestä ruotsin opetuksessa siten, että myös oppilaiden ääni tulee kuuluviin. Huomioimalla oppilaiden mielipiteitä ja asenteita oppimis- ja opetustapoihin sekä opetusmateriaaliin liittyen voidaan mahdollisesti lisätä oppimismotivaatiota, mutta tutkimusta tästä aihepiiristä tarvitaan vielä lisää.

Denna avhandling undersöker samarbetet mellan den finska Statspolisen och den svenska säkerhetspolisen från år 1938 till fortsättningskrigets början år 1941. Som viktigaste källor för denna avhandling har använts de respektive säkerhetspolisernas arkiv i Finland och Sverige. Samarbetet mellan den finska Statspolisen och Sveriges säkerhetspolis, den Allmänna Säkerhetstjänsten med dess föregångare bestod av informationsbyte, som sköttes via korrespondens, telefon och några enstaka tjänsteresor. Underrättelsesamarbete baserar sig på nytta och ett ömsesidigt förtroende. Förtroendet mellan den finska och den svenska säkerhetspolisen hade byggts upp sedan 1920-talets början. Det är viktigt att komma ihåg, att underrättelsetjänster och säkerhetspoliser inte opererar i ett tomrum. De är underställda den politiska viljan i en stat. Därför beaktas den politiska situationen vid sidan om den egentliga handlingen. Först och främst innefattade säkerhetspolissamarbetet bekämpning av verksamhet i förmån för Sovjetunionen. Detta innefattade dels sovjetisk spionage- och sabotageverksamhet och dels finländska kommunister eller andra personer på den vänstra kanten, vars verksamhet enligt säkerhetspoliserna, tjänade Sovjetunionens intressen. Bland dessa fall kan nämnas den av Ernst Wollweber ledda sabotageligan, som verkade inom hela norra Europa samt oppositionsgruppen inom den finska socialdemokratin, de så kallade sexlingarna. För det andra bekämpades även den tyska verksamheten. Denna verksamhet innefattade vissa tyska spioner, som rörde i Finland och Sverige. Tyskland var dock samtidigt en samarbetspartner för både Sverige och Finland, och detta påverkade säkerhetspolisernas förhållande till den tyska verksamheten. Dessutom behandlas ödet på en jude, Hans Szybilski, som utlämnades till Tyskland från Finland under fortsättningskriget. Informationen, som ledde till Szybilskis utlämnande härstammade från det finsk-svenska säkerhetspolissamarbetet. Samarbetet mellan Statspolisen och den Allmänna Säkerhetstjänsten med dess föregångare var omfattande och det fungerade bra. Inga förtroendeproblem verkar ha funnits. Säkerhetspolissamarbetets huvudmotståndare var utan tvekan den sovjetiska verksamheten, eller verksamheten vilken ansågs tjäna Sovjets intressen, och denna verksamhet bekämpades kraftfullt. Däremot såg både Statspolisen och den svenska säkerhetspolisen tidvis mellan fingrarna på det tyska illegala spionaget. De politiska aspekterna visar sig tydliga. Tyskland ansågs delvis vara en vänligt sinnad stat av både Finland och Sverige, och därför ansågs dess spionage inte nödvändigtvis så farligt. Med Sovjetunionen var förhållandesättet helt det motsatta.

Syftet med denna avhandling är att undersöka hur emojier påverkar textförståelsen av ett chattmeddelande i den grad att informanten anser att meddelandet är ironiskt. I analysen jämförs skillnader mellan i hur hög grad informanterna ansett att avsändaren genom sin användning av en eller flera emojier försöker förmedla ett motsatt budskap än vad texten i sin rena form säger. Informanterna gör analysen utgående från de ledande frågorna som ställs i enkäten. Materialet utgörs av en enkätundersökning bestående av tolv öppna frågor. Frågorna ställdes utgående från skärmdumpar av chattmeddelanden bestående av text och en eller flera emojier. I undersökningen deltog 415 personer. Informanternas svar har behandlats genom en kvalitativ innehållsanalys. Svaren har kategoriserats utgående från ifall informanten ansett att meddelandet är ironiskt eller inte. De svar som inte ansett att meddelandet var ironiskt menat har även lyfts fram i grova drag för att visa på gemensamma nämnare bland tolkningarna. Analysen bygger på informanternas svar och citat lyfts fram för att konkretisera hur informanterna tolkat emojierna och på vilka sätt ironin syns i meddelandena. Genom syftet och forskningsfrågorna undersöks vilka skillnader det finns bland emojier som förmedlar ironi och vilka faktorer som gör att informanterna inom den begränsade kontexten kan avläsa ironi i meddelandet. Resultaten visar att både de mest fungerande fallen av ironi och av allmän användning av emojier skedde då texten och emojierna stod i samspel med varandra. Informanterna var som mest överens om syftet med emojin då emojin klart förstärkte en viss aspekt av texten. Även emojier som tidigare figurerat som emotikoner var lättare att tolka än de som inte är lika etablerade. Det blev klart att de tolkningar som uppkom genom behovet att gå utanför den begränsade kontexten var av stor betydelse. Eftersom den bredare kontexten bestående av exempelvis personers förhållande till varandra, diskussionen som helhet och varför meddelandet skickats inte framgick i enkäten, ledde det till att informanterna lade till sina egna kontextuella spekulationer. Genom att lägga till kontextuella faktorer som inte kunde avläsas i själva meddelandet, kunde informanterna ur ett annat perspektiv diskutera orsakerna till varför emojierna användes. Det kunde också fastställas att man som användare av emojier behöver vara säker på att mottagaren avläser meddelandet på samma sätt. Genom att använda en emoji som strider mot vad texten i sin rena form säger, eller genom att använda en emoji som inte klart förmedlar en viss känsla, kan man sträva efter att förmedla ironi. Detta fungerar trots allt endast om avsändaren och mottagaren har samma uppfattning om vilket budskap en emoji förmedlar. Denna avhandling visar på att emojier behöver forskas vidare i, särskilt inom en ram där kontexten påverkar tolkningen samt där det förekommer mindre etablerade emojier.

Denna studie behandlar kvinnans juridiska handlingsutrymme under Magnus Erikssons lagar 1350-1442. Det har länge antagits att den gifta kvinnan under medeltiden var omyndig, eftersom hon enligt lagen skulle ha en målsman (på fornsvenska malsman). Senare tids forskning har dock börjat påpeka att kvinnan inte var omyndig i dagens bemärkelse, men inte desto djupare utvecklat frågan om hennes rättigheter. Genom att jämföra lagtexterna med praxis har jag undersökt hur lagutrymmet som stadgade att en make skulle vara sin hustrus malsman påverkade kvinnans rättigheter. Under den undersökta tidsperioden tycks malsmanskapet inte i någon större utsträckning ha juridiskt begränsat kvinnan, men praxis visar att tradition och praktikaliteter bjöd att maken i allmänhet representerade sin hustru i juridiska göromål. Studien visar att representation inte nödvändigtvis indikerade myndighet, och att det faktum att hustrun representerades av sin make inte medförde omyndighet. Männens konstanta kontakt med den juridiska världen och kvinnornas synnerligen begränsade dito kom ändå på sikt att minska hennes juridiska medvetenhet, och därmed hennes möjlighet att påverka. Den viktigaste slutsatsen är likväl denna begränsning inte var lagstadgad. I studien tar jag också ställning till olika genusteoretiska förklaringsmodeller, nämligen enkönsmodellen och teorin om skilda sfärer. Enligt enkönsmodellen, som utvecklades av Laqueur i början av 1990-talet, sågs inte kvinnan och mannen som två olika kön, utan som olika grader av en man. Kvinnan skulle enligt det vara en mindre utvecklad variant av mannen. Resultaten i studien tyder dock snarare på att kvinnor och män sågs som två olika kön, men att de verkade inom olika sfärer. Den avgörande faktorn var förmågan att föda barn, där de som födde barn tillhörde en privat sfär, med hemmet i centrum, och de som inte födde barn tillhörde en offentlig sfär, där juridik, politik och ekonomi ingick. Därför argumenterar jag för att män förväntades sköta de juridiska göromålen även för sin hustru, eftersom det tillhörde hans sfär. Hustrun hade dock möjligheten, både enligt lagen och enligt praxis, att själv sköta exempelvis försäljningar och upprätta testamenten, och begränsades snarare av sitt kön än av genusstrukturer. Studien lyfter också fram problematiken med det diversifierade svenska medeltida samhället, och ifrågasätter traditionen med en indelning i endast två genus, en manlighet och en kvinnlighet. Resultaten tyder på att det var stora lokala skillnader beträffande en hustrus begränsningar och möjligheter, och att lagarna mer fungerade som riktlinjer än som faktiska regler. På grund av källmaterialets beskaffenhet går det inte att avgöra på vilket sätt social status spelade in, även om det är rimligt att anta att det fanns betydande skillnader mellan rikets övre och lägre skikt. Däremot finns det inget som indikerar att hustruns malsman skulle ha varit liktydig med det nutida målsman någonstans i riket, eller i någon samhällsgrupp.

I min pro gradu-avhandling behandlas den samtida skolarkitekturens och dess förhållande till aktuella pedagogiska värderingar genom en fallstudie av arkitekturen och rumsstrukturen i Bastvikens skola (Saunalahden koulu). Skolan i Bastviken som stod färdig hösten 2012 har planerats av Verstas arkitektbyrå och har lyfts fram som en exemplarisk skolbyggnad. Förnyandet av pedagogiken och de nationella grunderna för läroplanen samt uppkomsten av nya typer av planlösningar i nybyggda skolbyggnader utgör bakgrunden för avhandlingen. Inom dagens skolarkitekturdiskurs talar man allmänt om öppna och integrerade rumslösningar, vilket även karaktäriserar skolan i Bastviken och gör den till ett ändamålsenligt forskningsobjekt. I avhandlingen utreds om skolbyggnadens arkitektoniska utformning kan ses som ett utryck för dagens pedagogiska tankegångar gällande utbildning och inlärning och hur detta tar sig i uttryck i rumsstrukturen. I analysen av skolan i Bastviken undersöks om de nya skolbyggnadernas rumskonfiguration kan antas reproducera, förstärka och stöda en viss typs socialstruktur och verksamhetskultur i skolorna. Alternativa och nya undervisningsutrymmen som aulor och hemområden utanför klassrumet analyseras i avhandlingen. Utgångspunkten för avhandling är att den byggda miljön och arkitekturen som omger kan ses som både en formare och skapare av olika kulturella och sociala betydelser och strukturer. I de nybyggda skolorna föredras ofta transparenta arkitektoniska lösningar, vilket bidrar till en utökad genomsynlighet både in i skolbyggnaden och i skolinteriören. I avhandlingen behandlas den transparenta arkitekturens betydelser inom den samtida arkitekturen samt dess bakgrund som en del av den moderna arkitekturens diskurs. I avhandlingens analys av skolbyggnaden diskuteras den transparenta arkitekturen i förbindelse med skolinstitutionens profil och hur transparensen inverkar på de makt- och kontrollstrukturer som uppstår i skolan. Avhandlingens analys stöder sig på tvärvetenskaplig litteratur från den konstvetenskapliga, den beteendevetenskapliga och den sociologiska disciplinen. Tidigare forskning inom det nordiska forskningsfältet som berör skolarkitekturens betydelser och förhållande till pedagogik utgör det huvudsakliga referensmaterialet för analysen av rumsstrukturen i Bastvikens skola. Analysens material och källor består av skolbyggnadens tävlingsprogram och planritningar, grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2004 och 2014, Bastvikens skolas läroplan från 2016, egna observationer av skolutrymmet och dess tillämpning samt intervjuer med skolans ledning. I analysen av rumsstrukturen i byggnaden har den rumssyntaktiska teorin av Bill Hillier och Julienne Hanson samt tidigare forskning som studerat skolbyggnader med hjälp av den rumssyntaktiska metoden tillämpats. Analysen av arkitekturen i Bastvikens skola visar att skolans rumskonfiguration kan beskrivas som öppen och väl integrerad. Den integrerade rumsstrukturen med de nya undervisningsutrymmena kan tolkas stöda integrationstänkandet samt en utökad fokus på kommunikation i inlärningsprocessen, vilket idag förespråkas inom pedagogiken. Olika arkitektoniska lösningar i skolbyggnaden bidrar till en utökad rumslig och visuell förbindelse mellan skolans utrymmen. Detta understöder ett teamarbetssätt mellan lärarna och möjliggör en spatialt splittrad undervisning samt ett mer flexibelt utnyttjande av skolans olika utrymmen i undervisningen, något som även omnämns i läroplanen. Utrymmena i Bastvikens skola karaktäriseras av en mjuk funktionalitet, vilket innebär att de är utformade för både rekreation och undervisningsverksamhet. Detta har i avhandlingen tolkats leda till en uppluckring av den tidigare segmenterade skolmiljön. Klassrummet har delvis mist sin ställning som ett slutet rum för inlärning medan korridorer och aulor ej lägre endast kan ses som elevernas mer fria och okontrollerade områden. Den transparenta arkitekturen i Bastvikens skola kan tolkas som ett delvis medvetet retoriskt medel med hjälp av vilket skolinstitutionen önskar förmedla sin nya profil som mer öppen mot samhället. Transparensen i skolinteriören kan ses som ett uttryck för att arkitekturen utgör en del av skolans kontrollsystem. De transparenta lösningarna i Bastvikens skola kan tolkas leda till en avindividualisering av kontrollen som därmed i allt större utsträckning bygger på elevernas och lärarnas självkontroll.

Syftet med denna avhandling är att belysa hur lärarna i den finska och svenska skolan idag ser på den tvåspråkiga skolan. Anser de att den är nödvändig och skulle den ge ett mervärde till dagens skola? Målet är förutom att reda ut lärarnas åsikter och ståndpunkter också att redogöra för de olika tvåspråkiga modellerna som finns. I bakgrundskapitlettar jag upp Magmas undersökning från 2013 om Tvåspråkiga skolor och Sally Boyd & Åsa Palviainens analys av debatten som fördes 2011 om en tvåspråkig skola i Finland. Jag redogör också för hur Finlands språklag ser ut och hur tvåspråkighet och modersmål definieras. Jag redogör för tidigare forskning som behandlar tvåspråkighet. I kapitlet om skolspråk redogör jag för hur skolspråket i Finland har utvecklats från 1800-talet till idag, därtill förklarar jag närmare definitioner av tvåspråkiga skolor och språkbad. Materialet för undersökningen utgörs av fem kvalitativa intervjuer med högstadielärare i en finsk och en svensk skola i huvudstadsregionen. Analysen baserar sig på lärarnas svar i relation till Boyd & Palviainens definitioner av idealister och preservationister. Min undersökning, framförallt intervjuerna, visar att intresset för en tvåspråkig skola inte är särskilt starkt idag och problemställningen om hur man definierar en tvåspråkig skola och hur den skulle byggas upp är densamma idag som 2013. Slutligen diskuterar jag för- och nackdelarna med en tvåspråkig skola. Fördelarna är enligt min undersökning att språkgrupperna skulle föras närmare varandra vilket sannolikt skulle minska på fördomarna på båda sidorna. Hela det finländska samhället skulle berikas av att flera individer skulle behärska både finska och svenska. Samtidigt finns det nackdelar med den tvåspråkiga skolan. Till exempel att tvåspråkiga elever börjar tala mer finska sinsemellan och att det finska språket blir det dominanta i skolan. En tvåspråkig skola kan vidare innebära ett hot mot svenska skolor på tvåspråkiga orter. Nu väljer majoriteten av tvåspråkiga barn den svenska skolan men om alternativet vore en tvåspråkig skola skulle fler tvåspråkiga sannolikt välja den tvåspråkiga skolan. Detta skulle i sin tur kunna leda till att elevunderlaget i de svenska skolorna minskar och i värsta fall kunde man bli tvungen att lägga ner några svenska skolor. Det skulle behövas en tydlig modell för hur en tvåspråkig skola i Finland byggs upp för att kunna bereda en basis för en mer nyanserad debatt om frågan i samhället.