Browsing by master's degree program "Kulttuurin ja kommunikaation maisteriohjelma"

I denna magisteravhandling undersöks hur Skandinavien och skandinaviska fenomen presenteras i ryska medier, särskilt i en rysk tv-dokumentär Самые. Самые. Самые., under åren 2018-2019. I Ryssland finns det ett stort intresse för skandinaviska länder, och målet med denna undersökning är att ta reda på hurdan bild av Skandinavien ges i det ryska tv-programmet. Programmet består av fyra delar där Norge, Sverige, Danmark och Finland behandlas ur olika kulturella, samhälleliga och politiska perspektiv i tur och ordning. De centrala forskningsfrågorna som fungerar som en grund för analysen är: Vilka skandinaviska och finländska fenomen diskuteras i tv-programmet, och varför lyfts fram just de. Källmaterialet analyseras med hjälp av två metodologiska utgångspunkter – diskursanalys och medieanalys. Teoretisk referensram omfattar nationella stereotyper och imagologi. Avhandlingen bygger sig på tidigare forskning kring stereotyper om Finland och Skandinavien: heterostereotyper som finns utomlands samt autostereotyper – självbilder som finländare och skandinaver har idag. Unika kulturella och samhälleliga fenomen som lyfts fram i dokumentären anses inte vara gemensamma skandinaviska utan de presenteras tydligt som svenska, norska, danska och finländska – det skandinaviska området presenteras som enskilda länder med egna problem och resurser, fördelar och nackdelar. Som unika norska fenomen presenteras bl.a. pengar och oljeindustri, samer och jämlikhet; som svenska – den svenska modellen och socialismen, migrationspolitik samt svensk duktighet; som speciellt danska fenomen lyfts fram lycklighet, skattesystemet och Jantelagen; och som det unika i Finland – landets position mellan Sverige och Ryssland, skolsystemet och sisu. Syftet med att lyfta fram just dessa fenomen är delvis att dra paralleller med det ryska samhället och vad som idag händer i Ryssland, och delvis att visa att om man kunde agera och organisera samhället på ett annat sätt kunde man även nå bättre resultat – lika högt resultat som i Skandinavien.

Avhandlingen handlar om en offentlig debatt om den gamla dammen vid Gammelstadsforsen. Debatten pågick mellan åren 2014 och 2017. Den började oktober 2014 då stadsfullmäktigeledamoten och De Grönas partimedlem Jukka Relander förde fram sin motion om utredning om möjligheten att riva dammen vid Gammelstadsforsen till Helsingfors stadsförvaltning. I denna avhandling granskas hur debatten definierar kulturarvet av dammen vid Gammelstadsforsen. Därtill undersöker jag hur historiska argument används i debatten och vilka övriga värden dammen och området innehar. I avhandlingen granskas både det kommunalpolitiska perspektivet och det offentliga perspektivet. Analysen genomförs med hjälp av kvalitativ innehållsanalys, och materialet delas upp i olika kategorier: insändarmaterial, nyhetsmaterial och kommunalpolitiskt material. Inom varje kategori söker jag efter likadana och olika argument som stöder eller ställer sig emot dammens rivning. I nyhetsmaterialet målas en väldigt stark tudelning mellan naturen och kulturen. De anses vara som motsatt och upphävande till varandra. Formuleringar som ”Natur står mot kultur” skapar en uppfattning att både naturvärde och kulturvärde kan inte uppfyllas i samma ändamål. Med tanke på debattens resultat, att avlysa Relanders motion och bevara dammen, kan man dra en slutsats att det industriella kulturarvet anses som mer värdefullt inom Helsingfors stadsförvaltning än att förbättra ekosystemet i Gammelstadsforsen. Däremot är det tydligt att en långsam förändring i inställningar har börjat synas och numera värdesätts friströmmande vattendrag högre än dammiljöer i och med att det finns ett aktivt kollektiv som fortfarande försöker föra dammens rivningsprocess vidare (2018).   Vattenkraften har spelat en viktig roll i Finlands utveckling och vattenkraftsmiljöer anses vara betydande kulturmiljöer i Finland. Trots detta har man börjat ifrågasätta nyttan av vattenkraftsanläggningar och dryfta deras inverkan på miljön. På grund av de negativa effekter som vattenkraften och dammiljöer orsakar i naturen, har dammrivningar och vattendragsupprustningar blivit till ett globalt fenomen.

Filmbranschen har sedan 1900-talets början haft ett stort intresse för att skildra berättelser som utspelar sig i det förflutna och ännu i dagens samhälle är film och tv utan tvekan en av de största historieförmedlarna i vår vardag. Dessa kanaler spelar därför också en stor roll i hur vi uppfattar historia. Ändå är en del historiker tveksamma till filmens, och speciellt spelfilmens, potential att förmedla historia. Denna avhandling behandlar problematiken som en filmskapare står inför när denne vill skildra en historisk tid och miljö. Hur stor roll spelar historisk trovärdighet i en spelfilm och hur går filmskaparen tillväga för att uppnå denna? Är det slutgiltiga resultatet så autentisk att det kan användas som ett historiedidaktisk verktyg? Colorado Avenue är en finlandssvensk spelfilm från 2007, regisserad och producerad av Claes Olsson. Filmen utgör det huvudsakliga materialet i denna pro gradu-avhandling. Handlingen kretsar kring Svenskfinland i början av 1900-talet och är därför intressant i detta sammanhang. Problematik kring autenticitet sätts i kontrast till filmskaparens konstnärliga intentioner och detta utgör den röda tråden i avhandlingen. Materialet undersöks via en innehållsanalys och den teoretiska referensramen är historiedidaktisk. Olssons sätt att uppnå autenticitet påminner i hög grad om många andra regissörers lösningar. Den ständiga balansgången mellan konstnärlig frihet och en strävan till historisk trovärdighet är en fundamental del av filmskaparens arbete och erbjuder sällan enkla lösningar. Samtidigt som filmskaparen till viss del förenklar historien för filmens dramaturgi, kan resultatet ändå användas i ett historiedidaktiskt sammanhang. Den kan, genom olika typer av historiebruk, öppna för diskussion och intresse kring vårt förflutna. Genom att filmskaparen bibehåller berättelsens historiska trovärdighet, kan filmen mycket väl användas som historiedidaktiskt verktyg.

Åbos Ylioppilasteatteri fick våren 2018 lägga ner sin produktion av I väntan på Godot, på grund av att kvinnor inte får spela huvudrollerna i pjäsen. Kvinnor som spelar mäns roller har funnits regelbundet på scen sen 1700-talet, ofta som en kuriositet. Men trots att det inte är en nyhet att se en kvinna spela en mansroll, väcker det fortfarande uppmärksamhet och diskussioner. I avhandlingen används teaterrecensioner som källmaterial. Recensioner för tre olika pjäser med kvinnor i huvudrollen som män tolkas, analyseras och jämförs med varandra. Pjäserna är: Gustav III med Kyllikki Forssell från åren 1982 och 1983, Hamlet med Leea Klemola från år 1995 och Macbeth med Elina Knihtilä från år 2008. Som metod används en kvalitativ tolkningsmetod. Vad kritikerna har skrivit om kvinnorna i mansrollerna och hur det diskuterat fenomenet är viktigt att analysera och tolka för att förstå reaktionen när en kvinna spelar en man. Materialet består av 44 recensioner för alla tre pjäser. Begreppen biologiskt kön, socialt kön och representation är centrala i undersökningen. Det är tydligt att kritikerna blev påverkade av att en kvinna spelade en man. Av alla recensioner nämner 71 procent att huvudrollen spelades av en kvinna och inte en man s. Ett tema som lyfts fram i recensioner för alla tre pjäser är androgynitet. Kritiker beskriver kvinnornas rollprestationer som allmänmänskliga. Kvinnornas fysiska kroppar nämns också av kritiker, det är mest Klemolas kropp som diskuteras och mer specifikt hennes röst som kritikerna anser är tillgjord för att hon försöker sänka den för att låta mer som en man. Ett tema som kritikerna lyfter fram i kritiken för Hamlet och Gustav III men inte i lika stor utsträckning för Macbeth är att ha en kvinna i en mansroll endast handlar om ett publicitetstrick. Att en kvinna som en man är en gimmick för att locka publik. I källmaterialet verkar det som att en kvinna som en man fortfarande har kvar ett värde av att vara en kuriositet. Men i recensionerna för Macbeth är det en tydlig skillnad. Det kan bero på en mer varierande representation av hurdana roller kvinnor spelat på scen. Teaterfältet hade också förändrats mellan åren 1982 och 2008 och blivit mer experimentellt vilket också kan ha påverkat reaktionen kritikerna haft och att det inte såg att en kvinna i rollen som en man var bara ett publicitetstrick. Ett resultat som är tydligt i undersökningen är att biologiska könet påverka kritikerna. När det kroppsliga kritikerna ser på scen strider mot det som kritikerna förväntar sig, väcker det en reaktion.

Scenspråket på Svenska Teatern i Helsingfors har diskuterats offentligt åtskilliga gånger under teaterns 150 år långa historia. Debatterna har ofta handlat om mer än bara teater, de har förts som en del av en allmän diskussion om det svenska språkets betydelse och ställning i Finland. Den igenom tiderna största scenspråksdebatten fördes 1916 varefter scenspråket egentligen inte diskuterades offentligt före Bengt Ahlfors tog upp ämnet 1962 och kallade scenspråket på Svenska Teatern för skillnadska. Denna pro gradu granskar den så kallade debatten om skillnadskan, samt den diskussion om det finlandssvenska kulturfältet som debatten gav upphov till. Syftet med avhandlingen är att studera aktörerna och deras argumentation samt att undersöka vilka samtida samhälleliga förhållanden som går att avläsa i diskussionerna. Studien påvisar en tydlig koppling mellan språk, teater och samhälle. Källmaterialet består förutom av kolumnen `Skillnadskan` som publicerades i Nya Pressen, av 30 insändare och artiklar som utkom i diverse finlandssvenska tidningar under januari-april 1962. Forskningsmetoden har varit kvalitativ innehållsanalys. I studien av Bengt Ahlfors argumentation har även retorisk analys använts. Det kommer fram att diskussionerna i första hand fördes av etablerade personer på kulturfältet, och att de flesta av dem var män. Få kvinnor fick plats i debatten och ingen alls uttalade sig självmant, vilket visade sig vara tidstypiskt. En central iakttagelse är hierarkin, som fortfarande härskade på det finlandssvenska kulturfältet under tidigt 1960-tal, samt den tydliga generationsklyftan bland aktörerna. Studien visar att debatten om skillnadskan handlade om språkets demokratisering samt om vad teaterns uppgift skulle vara. En tudelning i åsikterna mellan språkvetare och aktiva personer inom de finlandssvenska kulturkretsarna kunde konstateras. De förstnämnda höll fast vid att teaterns primära uppgift skulle förbli språkvårdande medan den senare nämnda gruppen var mera öppen för en förändring och en uppdatering av scenspråket. Studien påvisar också en tudelning mellan de som förespråkade demokratisering av konsten och de som ville hålla fast vid konstens fostrande uppgift. Resultatet för studien visar att debatterna var en del av en redan pågående diskussion på det finlandssvenska kulturfältet. Vidare framgår det att Lilla Teatern och dess scenspråk hade en stor inverkan på debatten och att Brechts teorier påverkade de diskussioner som fördes kring teaterns primära uppgift och det konstnärliga uttrycket. Studien visar också att televisionen år 1962 fortfarande ansågs som ett föraktligt alternativt till teatern. Även den tidstypiska misstron mot auktoriteter kom tydligt fram i materialet. Det kan konstateras att debatten om skillnadskan fördes i en tid som kan ses som ett brytningsskede inom det finlandssvenska kulturfältet, då en övergång från den bergrothska tiden till en tid för televisionen skedde.

Kvinnoskribentgruppen i Österbotten grundades i slutet av 70-talet efter att en grupp österbottniska kvinnliga författare deltagit i det första nordiska kvinnoförfattarseminariet på Biskops-Arnö i Sverige, 1978, Författaren Wava Stürmer anses vara en av drivande krafterna bakom bildandet av Kvinnoskribentgruppen i Österbotten, men de författare som vid sidan av Wava Stürmer deltog i bildandet av gruppen var Gunnel Högholm, Solveig Emtö, Anita Wikman och Gurli Lindén. Till deras målsättningar hörde att genom sitt arbete synliggöra kvinnorna och deras problem, samt förbättra villkoren för kvinnliga författare. Det som skiljer dessa författare från den litterära eliten som dominerade på 70-talet på det finlandssvenska litterära fältet, är deras bakgrund i arbetarklassen och deras erfarenhet av låglöneyrken. I min avhandling har jag valt att studera kvinnoskribentgruppen i Österbotten ur ett litteratursociologiskt perspektiv. Jag har velat undersöka ifall de särdrag som skiljer författarna i Kvinnoskribentgruppen från den litterära eliten i Svenskfinland, har haft en inverkan på deras författarkarriärer och på deras positionering på det finlandssvenska litterära fältet. Därav har mina forskningsfrågor varit: Hur påverkade kön, klass och den geografiska regionen författarna i Kvinnoskribentgruppen i Österbotten och deras positionering på det finlandssvenska litterära fältet? Vilka strategier använde de sig av för att få en bättre position på det finlandssvenska litterära fältet? I min analys har jag haft en utgångspunkt i kultursociologen Pierre Bourdieus teori om fält och hans begreppsapparat. För att få svar på mina forskningsfrågor valde jag att dela min analys i två delar. Den första delen består av en analys av 9 stycken debattartiklar från vårvintern 1978. År 1978 fördes en debatt i Vasabladet och Ny Tid om patriarkat samt klyftan mellan arbetarkvinnor och de ”intellektuella”, och som till viss del även handlade om regionala skillnader. Artiklarna är från tiden innan kvinnoskribentgruppen i Österbotten grundades, och ger en inblick i hur de själva ansåg deras ställning och position vara i samhället och varför de ursprungligen kände ett behov att slå sig samman för att tillsammans jobba för att förbättra kvinnornas ställning, både i samhället och på det litterära fältet. Den andra delen är en analys av material som består av Kvinnoskribentgruppen i Österbottens eget arkiv som finns vid Svenska litteratursällskapet i Helsingfors. Det arkiverade materialet består av en protokollbok, tidningsurklipp, korrespondens etc. Det arkiverade materialet gav möjligheten att undersöka deras verksamhet och samhällsengagemang, samt de metoder de använde för att förbättra sin positionering på det litterära fältet. Min analys visade hur Kvinnoskribentgruppen i Österbotten genom sina aktioner på fältet visade sin medvetenhet om att de inte hade lika möjligheter som den dominerande eliten, det vill säga aktörer som var män, hade en högre utbildning, eller som var bosatta i huvudstadsegionen. De strategier Kvinnoskribentgruppen främst använde sig av för att förbättra positioneringen på fältet baserade sig på att synliggöra ojämlikheterna, och de gjorde det genom att delta i samhällsdebatter, bilda aktionsgrupp, samarbete med andra kvinnliga författare samt besitta olika förtroendeposter på det finlandssvenska litterära fältet.

Pian Suomen sisällissodan päätyttyä, joulukuussa 1918 julkaistiin kaksi sodasta kertovaa peliä. Sen jälkeen aihe painui pelilaudoilla sadaksi vuodeksi unohduksiin, ja seuraavat sisällissota-aiheiset pelit ilmestyivät vasta sodan muistovuonna 2018. Tutkin pro gradu -työssäni historiankäyttöä Suomen sisällissotateemaisissa lautapeleissä. Aineistoni koostuu kahdesta vuonna 1918 ja kahdesta vuonna 2018 julkaistusta pelistä. Tarkastelen, miten pelit kuvastavat sotaa: mitä asioita ne nostavat esiin, ja minkälaisia asenteita ja tulkintoja peleistä välittyy. Tutkin myös sitä, miten sodan muistokulttuurissa tapahtuneet muutokset näkyvät pelien käsittelytavoissa. Aihe on sisällissodan muistovuoden jälkimainingeissa hyvin ajankohtainen. Tutkielmastani tekee kiinnostavan myös se, että lautapelejä ei ole tietääkseni aikaisemmin noteerattu osana sisällissodan muistokulttuurin tutkimusta, ja lautapelitutkimus on ollut Suomessa toistaiseksi muutenkin hyvin vähäistä. Tutkielmani pohjaa kvalitatiivisiin tutkimusmetodeihin. Tarkastelen tekstuaalisen analyysin keinoin, minkälaisia viestejä ja merkityksiä pelit sisältävät. Kontekstuaalisen analyysin keinoin suhteutan puolestaan viestit ympäröivään maailmaan, kuten vallitsevaan yhteiskunnalliseen tilanteeseen, ja kartoitan tarkemmin tekijöitä niiden taustalla. Kolmas tutkimusmetodini on pelaaminen, joka auttaa minua ymmärtämään, miten pelin säännöt ja reunaehdot tulevat käytännössä toteen pelilaudoilla. Pelien lisäksi käytän materiaalinani vuoden 1918 pelejä käsitteleviä lehtileikkeitä. Tutkielmassani esiin nousevia avainkäsitteitä ovat muun muassa kollektiivinen muistaminen, kansallinen kertomus ja historiakäsitys. Vuoden 1918 pelit julkaistiin aikana, jolloin Suomi oli vahvasti kahtiajakautunut. Sodan muistelemista hallitsi Vapaussota-kulttuuri, joka tarkasteli sotaa valkoisten voittajien näkökulmasta. Punaisten häviäjien julkinen muistaminen kiellettiin yhteiskunnassa käytännössä kokonaan. Vähitellen vanhat jakolinjat ovat kuitenkin hälventyneet, ja sodan muistelu on muuttunut aiempaa moniäänisemmäksi ja kriittisemmäksi. Sodan muistokulttuurissa tapahtuneet muutokset näkyvät myös pelilaudoilla. Vuoden 1918 peleistä heijastuvat selkeämmin niiden takana vaikuttavat maailmankuvat ja asenteet, mikä tulee esiin etenkin pelien värittyneessä retoriikassa. Vanhemmissa peleissä on havaittavissa selviä valkoisia sympatioita, ja niiden näkökulman voi sanoa olevan kasvatuksellinen ja valistava. Vuoden 2018 pelit pyrkivät puolestaan neutraaliin ja historialliseen käsittelytapaan, ja niissä esitetyt yksityiskohdat pohjaavat tutkimustietoon ja historiallisiin lähteisiin, joskin historiallisuuden ja viihteellisyyden välillä on jouduttu tekemään toisinaan kompromisseja. Uudemmat pelit tutkailevat lisäksi sisällissotaa osana yleiseurooppalaisen suursodan kontekstia ja kansainvälistä tapahtumaketjua, kun taas vuoden 1918 pelien tulokulma on ennen kaikkea kansallinen, mikä viittaa aikakaudella vallinneeseen kansallisidentiteetin rakentamiseen ja Suomi-kuvan nousuun. Pelien lisääntyneeseen objektiivisuuteen vaikuttaa muistokulttuurissa tapahtuneiden muutosten ja tutkimustiedon lisääntymisen ohella myös ajallinen etäisyys konfliktista, mistä johtuen jälkipolville ei ole muodostunut samanlaista tunnesidettä sotaan kuin aikalaisille. Saamieni tulosten perusteella on mahdollista päätellä, että sisällissotateemaiset pelit ovat linjassa muiden sotaa kuvaavien kulttuuristen tuotosten, kuten kirjallisuuden kanssa, ja noudattavat pääosin sisällissodan muistokulttuurissa tapahtuneita suuria kehityslinjoja. Tutkielmani osoittaakin, että lautapelit voidaan viihteellisestä käsittelytavastaan huolimatta laskea vastaaviksi mielikuvien ja historiakäsitysten luojiksi kuin muutkin muistokulttuurista ammentavat populäärikulttuurin tuotokset. Pelit voivat myös tarjota historiantutkimukseen uudenlaisia katsantokantoja ja kurkistusikkunoita, sekä oman aikakautensa että laajemmin sisällissodan muistokulttuurin tarkasteluun.