Browsing by Title

Euroopan komissio antoi viimeisimmän direktiiviehdotuksen finanssitransaktioveron alueella helmikuussa 2013. Finanssitransaktioveron (FTT) tarkoituksena on vakauttaa rahoitusmarkkinoita ja varmistaa rahoitussektorin asianmukainen osallistuminen nykyisen ja tulevien finanssikriisien kustannuksiin. Toteutuessaan FTT asettaa siihen osallistuvien jäsenvaltioiden alueelle sijoittautuneille ja niiden kanssa kauppaa käyville rahoituslaitoksille velvollisuuden suorittaa 0,01 prosentin suuruinen vero johdannaistransaktioista 0,1 prosentin suuruinen vero muilla rahoitusinstrumenteilla tehdyistä transaktioista. Koska yksimielisyyteen FTT:n sisällöstä ja voimaan saattamisesta ei koko unionin alueella päästy, päätti osa jäsenvaltioista edetä hankkeen alueella tiiviimmän yhteistyön avulla. Euroopan unionin laajentuminen alkuperäisestä kuudesta jäsenvaltioista nykyiseen 28 jäsenvaltioon on tuonut mukanaan uusia haasteita eurooppalaiselle lainsäädäntöprosessille. Euroopan unioni kattaa nykyisellään liudan valtioita, joiden kehitysaste, politiikka ja tavoitteet ovat eriytyneitä ja pahimmillaan ristiriidassa keskenään. Tämä puolestaan on johtanut siihen, etteivät eurooppaoikeuden perinteiset yksimielisyyttä korostavat lainsäädäntömallit enää vastaa nykyisen unionin vaatimuksia, vaan ongelmana on ollut, että osa jäsenvaltioista on käyttänyt veto-oikeuttaan ja estänyt unionin kannalta tarpeellisen lainsäädännön kehittymisen. Tiiviimpi yhteistyö (enhanced cooperation) pyrkii vastamaan tähän ongelmaan ja tarjoamaan eri kehitysvaiheissa oleville jäsenvaltioille mahdollisuuden edetä harmonisaatioprosessissa omaan tahtiinsa. Tutkielman pääasiallinen tutkimuskysymys on, onko finanssitransaktioveron voimaansaattaminen tiiviimmän yhteistyön avulla EU-oikeuden yleisten oppien ja perussopimusten mukaista. Tarkoituksena on myös selvittää FTT:n vero-oikeudellinen luonne ja hahmottaa sen mahdollisia vaikutuksia sekä FTT-alueella että tiiviimmän yhteistyön ulkopuolelle jääville valtioille. Tutkielmassa käsitellään suunnitteilla olevaa finanssitransaktioveroa pääomien ja palveluiden vapaan liikkuvuuden ja aiempien soveltamistapausten valossa. Tutkimusmetodi on poikkitieteellinen ja siinä yhdistyy elementtejä oikeustaloustieteestä, vero-oikeudesta, EU-oikeudesta ja arvopaperimarkkinaoikeudesta

Distributed ledger technology is one of the latest fintech innovations that could increase the efficiency of securities markets. The technology represents a new paradigm how the need of trusted third parties can be eliminated and how transaction cost can be lowered. The technology can be used as a platform for so-called smart contracts. The implementation of DLT and smart contracts is however not risk free, the technology is also at an early stage and it is still unsure whether it will overcome all hurdles. Before the innovations can be utilized on a full scale, potential risk such as the uncertainty regarding the legal validity and enforcement of smart contracts needs to be eliminated, so that the technology can be implemented and used with a high level of predictability and trust. The research sets out to solve the research question from the view point of Finnish securities law, limiting the research to smart contracts in securities markets. General principles are deconstructed using international, European and Finnish sources to solve the legal problem. Smart contracts can be divided into blockchain smart contracts in crypto markets and smart contracts in securities markets, the research focuses on the latter. Smart contracts can also be divided into smart contract code and smart legal contracts. Smart contracts are defined in the research as agreements automatable by computer and enforceable by either legal enforcement of rights and obligations or by execution of code. Technology neutrality is set out as a central principle in regulating fintech. The research question is reframed as whether a contract concluded in code is valid and enforceable. By analysing electronic contracts, enforcement of code, the example of the vending machine and by teleologically interpreting the law, it is established that smart contracts concluded in code can be both legally valid and enforceable. Validity and enforceability from the perspective of securities law can also be seen as the execution of rights and the issuance of securities. Securities and securities markets also have special characteristics, such as being fungible, collective and anonymous. Securities markets are also already to a high degree automated, using electronic trading systems, where many securities exist only in electronic form, programming languages are also already used to express securities and their functions. Existing securities law, which is technology neutral, can therefore be applied on smart contracts in securities markets, without the need of any regulatory changes. The growing digitalisation and automation of securities markets raise however broader questions such as the elasticity of the law and its implications on the stability of the financial system.

I avhandlingen undersöks först vilka upphovsrättsligt relevanta åtgärder massdigitalisering innefattar. Efter att detta har gjorts analyseras hur ändamålsenliga två av de föreslagna lösningarna på problemen, som de föräldralösa verken medför för massdigitalisering, är. Den ena av dessa lösningar utgörs av Europaparlamentets och rådets direktiv om viss tillåten användning av anonyma verk samt den nationella lagen om användning av föräldralösa verk (8.11.2013/764) med vilken direktivet implementerats. Lagen om användning av föräldralösa verk och det bakomliggande direktivet medför en ny inskränkning i upphovsrätten. En förutsättning för att lagen och direktivet ska kunna tillämpas är att användaren inte efter en omsorgsfull efterforskning kunnat identifiera och lokalisera rättsinnehavarna till verket, som användaren vill utnyttja. Den andra föreslagna lösningen, som analyseras i avhandlingen, utgörs av avtalslicenssystemet. Massdigitaliseringsprojekten innebär framställning av exemplar av verk och överföring av dessa till allmänheten. Dessa åtgärder omfattas utgångsmässigt av rättsinnehavarnas ensamrätt och därför måste tillstånd till åtgärderna fås av rättsinnehavarna till verken, som man vill använda. På grund av att rättsinnehavarna till föräldralösa verk inte kan identifieras eller lokaliseras och därav inte tillstånd inhämtas av dem, krävs det mekanismer, som gör det möjligt att frångå kravet på tillstånd av rättsinnehavarna. I avhandlingen lyfts det fram vilka brister direktivet och den nationella lagen har som lösning på problemet med de föräldralösa verken för massdigitaliseringsprojekt. Till de största bristerna hör att kravet på omsorgsfull efterforskning leder till att kostnaderna blir för höga för att användarna ska kunna uttnyttja systemet i direktivet och lagen om användning av föräldralösa verk. En annan betydande brist är att direktivet och lagen inte erbjuder ett attraktivt system för användarna med tanke på deras rättssäkerhet. Det är inte möjligt för användarna att veta med säkerhet huruvida deras efterforskning varit omsorgsfull innan saken prövats i domstol i efterhand. Följden av att efterforskningen inte varit omsorgsfull är att alla rättsmedel, som skulle stå till rättsinnehavarnas förfogande vid upphovsrättsintrång, finns att tillgå för rättsinnehavarna. Möjligheten att förlita sig på andra inrättningars efterforskningar kan å sin sida ge upphov till svåra ansvarsfrågor, som varken direktivet eller lagen om användning av föräldralösa verk ger ett entydigt svar på hur ska lösas. Direktivet och lagen om användning av föräldralösa verk har även ett ytterst begränsat tillämpningsområde. Instrumenten kan t.ex. inte tillämpas på kommersiella användare. Till följd av detta kan direktivet och lagen om användning av föräldralösa verk utgångsmässigt endast erbjuda en begränsad lösning på de problem, som de föräldralösa verken medför för massdigitaliseringsprojekt. För avtalslicenssystemet är det å sin sida karakteriserande att rättssäkerheten är mycket bra för användarna. Avtalslicenssystemet erbjuder en alternativ lösning på problemet med föräldralösa verk för massdigitaliseringsprojekt. I Finland har 14.1 § (användning av verk inom undervisningsverksamhet och vetenskaplig forskning), 16 d § (användning av verk i arkiv, bibliotek och museer) och 25 g § (återanvändning av arkiverade program, tidningar och tidskrifter) i upphovsrättslagen (8.7.1961/404) potential att lösa en del av de problem, som de föräldralösa verken medför för olika massdigitaliseringsprojekt. Lagrummen tillämpas även delvis på kommersiella användare. Liksom direktivet och lagen om använding av föräldralösa verk har ändå också avtalslicenssystemet i sin nuvarande form i Finland endast ett begränsat tillämpningsområde. I avhandlingen framförs att man därför skulle kunna överväga att också i Finland införa s.k. generell avtalslicens, vilket skulle medföra en betydande flexibilitet i avtalslicenssystemet.

Denna avhandling tog avstamp i 2020 års koronakris, och de utmaningar som den globala handeln möter på grund av pandemin och de åtgärder som myndigheter vidtagit för att skydda befolkningar. Under våren och sommaren 2020 har både finländska och i andra länder verkande jurister och advokatbyråer kommenterat pandemin och dess olika effekter, och en fråga som lyfts fram är huruvida force majeure blir tillämpligt. Force majeure-klausuler är vanliga, särskilt i internationella avtal, för att precisera ansvarsbefriande omständigheter. Force majeure (eller en force majeure-klausul) innebär, att när en viss typ av oförutsebar, exceptionell, på förhand fastställd händelse, som ligger bortom parternas kontroll, inträffar och hindrar en eller båda från att fullgöra sina avtalsenliga förpliktelser (åtminstone tillfälligt), så inträder en eller flera följder i form av ansvarsbefrielse vid icke fullgjord skyldighet, ändring i delar av förpliktelserna, eller bortfall eller suspension av förpliktelser. I avhandlingen används en pragmatisk, interdisciplinär forskningsansats, var juridik kombineras med disciplinen Supply Chain Management. Syftet är att granska huruvida force majeure är något som företag kan åberopa för att bli befriade från ansvar vid brist i fullgörelse av avtalsenliga förpliktelser, med utgångspunkt i ett försörjningskedjetankesätt och i ljuset av de utmaningar som företag – i egenskap av aktörer i globala försörjningskedjor och avtalsparter i internationella avtal – står inför på grund av COVID-19-pandemin. För granskningen används källmaterial som inkluderar traditionellt material enligt rättsvetenskaplig forskning (lagar, förarbeten, domstolsavgörande och juridisk litteratur). Avhandlingen redogör för force majeure-begreppets element i ett allmänt obligationsrättsligt sammanhang, inom ramen för finsk rätt, och i ett reellt kontext, det vill säga globala försörjningskedjor och koronakrisen. För det första kartlägger avhandlingen, både på en generell nivå och ur ett finskt perspektiv, vilka förutsättningar som måste uppfyllas eller vilka omständigheter som ska föreligga för att force majeure ska vara tillämpligt, och vilka rättsverkningar fastställandet av att dessa föreligger har. För det andra diskuterar avhandlingen huruvida sjukdomsutbrott och pandemi, samt myndighetsåtgärder med anledning av dessa, kan utgöra force majeure-händelser. För det tredje redogör avhandlingen för hur inkluderingen av en force majeure-klausul i ett avtal ska tolkas enligt finsk rätt. För det fjärde diskuterar avhandlingen olika aspekter som framträder när det juridiska begreppet force majeure och den aktuella COVID-19-pandemin granskas utgående från en interdisciplinär ansats, var juridik och ett försörjningskedjeperspektiv kombineras. Som resultat av den granskning som gjorts, kan det konstaterades att sjukdomsutbrott, epidemi och pandemi inte hittills haft särskilt stor roll vid uppgörande eller tillämpning av force majeure-reglering, framför allt inte i den finska lagstiftningen och rättspraxisen, men antagligen inte heller (på basen av litteraturen och yrkesutövande juristers skrivelser) i företags avtalspraxis. Åtminstone kan man dra slutsatsen att det inte ska antas att termen ”pandemi” kategoriskt kan befria säljare från ansvar vid icke fullgjorda förpliktelser. På basen av den granskning som gjorts, kan man dra slutsatsen att det inte finns entydiga lösningar gällande tillämpningen av force majeure på internationella avtal i ljuset av COVID-19-pandemin, varken internationellt eller ur ett finskt perspektiv – vilket delvis kan bero på att eventuella tvister inte ännu nått de högre domstolarna. När det kommer till kritan är det i det enskilda fallet, med beaktande av särdragen i det enskilda avtalsförhållandet och på basen av omständigheterna i fallet, som det måste bedömas om det föreligger force majeure som kan befria den ena parten från ansvar vid brister i fullgörelse av avtalsförpliktelser. Det kan vara ändamålsenligt för företag att inkludera en force majeure-klausul i kontrakt, särskilt med avtalsparter i andra länder, men klausulerna bör anpassas till det enskilda avtalsförhållandet, och både sedvänja, bransch och parternas vilja bör tas i beaktande. Avtalsparter borde vara uppmärksamma på vilken lag de avser vara tillämplig på avtalet för att utröna hur de med en force majeure-klausul vill begränsa eller utöka befrielsemöjligheterna enligt den lagen, och om man avser att klausulen ersätter tillämplig lag. Detta utesluter nödvändigtvis inte att tillämplig lag ändå kan komplettera force majeure-villkoret, men klargör möjligen parternas avsikt med villkoret. Det verkar också kunna finnas utrymme för mer kommunikation mellan SCM-praktiker och jurister, för att bättre ta försörjningskedjerisker i beaktande när avtal, som formaliserar länkarna mellan noderna i försörjningskedjan, ska slutas.

Avhandlingen granskar hur föregripande rätt och Legal Design kunde användas i konsumentförhållanden för att utforma ändamålsenliga och användarvänliga standardavtal som tillgodoser konsumentens behov. Metoderna granskas främst utifrån konsumentens synvinkel och således ur ett konsumenträttsligt perspektiv. Avhandlingen ligger på en värdegrund som bygger på den moderna avtalsrätten och skyddet av den svagare parten. Den vanligaste avtalsformen i konsumentförhållanden idag är standardavtal. Den utbredda användningen av standardavtal motiveras främst av ekonomiska faktorer, de är både kostnads- samt tidseffektiva. Avtalsverksamheten har följaktligen förändrats från att ha grundat sig på parternas överenskommelse, det vill säga partsviljan, till att istället grunda sig på allmänna standardavtal. Avtalsverksamheten präglas av ensidighet vilket i många fall leder till en synbar obalans i avtalsförhållandet. Standardiseringen av avtalsverksamheten har lett till att den svagare parten, det vill säga konsumenten, i de flesta fall endast har en möjlighet att antingen godkänna villkoren som sådana eller inte godkänna dem alls, och följaktligen avstå från att köpa en vara eller tjänst. Problematiken med standardvillkor i konsumentförhållanden ligger inte endast i de näst intill obefintliga möjligheterna att påverka villkoren, utan även det faktum att konsumenterna inte är intresserade av att sätta sig in i avtalsinnehållet före transaktionen. Det är allmänt känt att konsumenter inte läser standardavtal före de förbinder sig, men avtalet blir trots det bindande enligt den avtalsrättsliga principen pacta sunt servanda. Avtalsparternas jämställdhet har tydligt ifrågasatts på lagstiftningsnivå och lagstiftaren har genom olika regleringsformer haft som avsikt att balansera upp avtalsförhållandet. I avhandlingen kommer den starkare partens informationsplikt att granskas utifrån sättet på hur lagstiftaren ämnat skydda den svagare parten och ge konsumenten förutsättningar att ta ett informerat beslut baserat på den information näringsidkaren tillhandahållit. I teorin är informationsplikten ett fungerande koncept, i och med att genomsnittskonsumenten anses vara förnuftig, rimligt uppmärksam samt en försiktig aktör på marknaden. I verkligheten är konceptet om genomsnittskonsumentens tämligen orealistisk och motsvarar inte de egenskaper konsumenterna generellt besitter. I avhandlingen framförs att dagens standardavtal inte möter syftet eller målsättningen bakom informationsplikten, ej heller konsumenternas behov på tydliga och engagerande standardavtal. Mot denna bakgrund granskar avhandlingen hur föregripande rätt och Legal Design kan användas i konsumentförhållanden för att göra standardavtal mera användarvänliga och engagerande för dess användare. Den föregripande rätten och Legal Design riktar fokuset mot målsättningarna bakom lagstiftningen och genomförandet av den. Metoderna ser avtal som ett kommunikationsverktyg som tar i beaktande målsättningarna samt användarnas behov. Metoderna tillämpar bland annat människocentrerad design och ett tvärvetenskapligt förhållningssätt för att arbeta fram en avtalsform som ska vara lättförståelig och informativ, fånga läsarens uppmärksamhet samt engagera konsumenterna i avtalsprocessen. De ovannämnda metoderna har som avsikt att lösa problem före de uppstår, hur problem kan förebyggas och samtidigt skapa förutsättningar till att målsättningarna med avtalet förverkligas. I avhandlingen presenteras hur föregripande rätt och Legal Design kan användas som verktyg i avtalsverksamheten för att stärka lagstiftarens målsättningar, skapa balans i parternas avtalsförhållande samt ge mervärde för båda avtalsparterna, det vill säga konsumenten och näringsidkaren.

Holding multinational corporations (MNCs) accountable for the extraterritorial human rights violations they commit has long been problematic and the skewed power relations between MNCs and individuals (or groups of individuals) are not diminishing – quite the opposite. It is undisputed that the victims of corporate human rights violations face vast obstacles when seeking to realize their right to access to effective remedy. The authoritative United Nations Guiding Principles’ Third Pillar upholds a duty for states to provide access to remedy for victims of human rights violations. This entails that states have an obligation to establish mechanisms in order to hold MNCs judicially liable and should further remove legal, practical and other barriers for action against MNCs. In 2015, 1,826 Zambian citizens from the Chingola District filed suit in the UK after their health and farming activities were damaged by repeated discharges of toxic waste into watercourses used for drinking and irrigation of crops. The toxic discharges allegedly originated from the Nchanga Copper Mine owned by Konkola Copper Mines PLC, a subsidiary of the UK parent company Vedanta Resources PLC. In 2019 the UK Supreme Court gave its unanimous landmark ruling in favour of the Zambian citizens in Vedanta v Lungowe. This case serves as the backbone of this thesis and works as a spearhead into foreign direct liability and the direct duty of care. This master’s thesis set out to answer two main questions. Firstly, within the frame of Vedanta v Lungowe, the task of this thesis is to identify some of the most central legal and practical barriers that victims of corporate human rights violations are faced with when setting on the quest to access judicial remedy. Secondly, the aim is to recognize what the implications of Vedanta v Lungowe could be in a broader context of international law and for the future of foreign direct liability cases. The thesis further introduces some regulatory proposals, such as a state duty to adopt mandatory HRDD practices for parent companies, which would make the responsibilities for MNCs clearer, while also protecting victims of corporate human rights violations and enabling better access to judicial remedy by the removal of some of the central barriers.

Tiivistelmä – Referat – Abstract The main research question addressed in this thesis, namely “are perpetual agreements valid and enforceable?”, is enticing from a general contract law perspective, as well as in the comparative law setting. The chapters of this thesis are built in a way such that Chapter 1 serves as an introduction to the research question, legal sources and methodology. Chapter 2 aims to clarify the main confusions around discussions of perpetual agreements. Chapter 3 is dedicated to the binding force of a perpetual agreement, which has not been given enough attention in the research literature as a separate question. Chapter 4 and 5 address the two main categories of perpetual agreements: everlasting contracts and contracts with undefined duration. These chapters include topics which can be addressed to either category, therefore the division of the topics does not provide too strict a systematic distinction. Chapter 6 is dedicated to comparative research from Finnish and Russian contract law perspectives by observing the systems independently in order to bring out the perspectives in which these jurisdictions address the questions of perpetual agreements in the light of their positive contract norms. Chapter 7 presents the research findings in the form of general conclusions about the validity of such contracts as well as systematization in the form of a roadmap to evaluate perpetual agreements. The roadmap then serves the purpose to present the research findings related to Finnish and Russian perspectives on perpetual agreements. The possibility existence of perpetual agreements from the perspective of limiting the freedom contract by mandatory rules of contract law. In conclusion, the research failed to identify a fundamental principle by which the general ban of everlasting contractual obligations could be explained. The research opposes the notion, that perpetual agreements may not exist as an “everlasting” nature of any legal contractual bind would be inherently unjust as such. This is mainly due to the fact, that the legal systems struggle to even comprehend, what eternity means in legal sense. In short, legally speaking, there is nothing inherently unreasonable in eternity. However, undoubtedly, each everlasting agreement should be evaluated based on the nature and purpose of the contract in the light of the intention of the parties, the specific contract type and the relevant mandatory rules in place in connection with type, the circumstances in which the contract was concluded and the requirements of good faith and fair dealing. The roadmap aims to differentiate questions of the validity of the contract (as such, as a legal fact), validity of the perpetual term (everlasting contract), and possibility of termination from each other. The roadmap illustrates the holistic view of the bundle of considerations related to perpetual agreements, without getting stuck in one particular outcome. For example, even if there is no consensus among scholars, whether an everlasting term is valid or not (in a specific case or as a whole) the roadmap allows to elaborate the outcomes by systematizing various scenarios. This provides and essential framework for evaluation of the research questions in various legal systems. The roadmap differentiates questions of the validity of the contract (as such, as a legal fact), validity of the perpetual term (everlasting contract), and possibility of termination from each other. The short answer to the question whether a perpetual contract may be terminated, is yes. But as in all contracts, the pacta sunt servanda provides that contracts should be honoured, and therefore the there is nothing inherently unreasonable in not being able “get out” of a contractual relationship. The ultimate limit to this are the rules of hardship, which the parties may not as such exclude, however they may arrange their risk allocation in the contract so, that some circumstances, which in some contracts could allow the party to terminate the contract, would not be applicable in their situation. Thus, even an everlasting contract may be enforceable until the point of hardship. While this may be true, albeit not inherently unreasonable, there is no doubt, that an everlasting contract may not be unreasonable ever. Therefore, the roadmap explicitly shows, that this is the ultimate question, which requires balancing between the pacta sunt servanda and reasonableness from the perspective of the will of the parties fair dealing, etc. The roadmap shows that in cases in which the everlasting contract term is found invalid, the reasoning is does not follow directly to the default rule of indefinite contracts being terminable, but instead points to the “incomplete contracts”. In practice this means that a consideration should be make in accordance with the rules of supplementation of contracts and omitting a missing term, taking in account the intentions of the parties. In case it would follow directly to the default rule, the default rule might fail to take these into account and reach an unreasonable outcome as well. In a sense, this is also, why in balancing the pacta sunt servanda and reasonableness the outcome leads to similar conclusion as dictated by the default rule. Based on the case law of Finnish Supreme Court it may be argued that the Finnish contract law sems to consider that perpetual agreements are at least somewhat possible, but as an exception may be terminated. The exceptional termination is not as exceptional as it would be in a classical hardship case, but instead reflect the Nordic perspective of reasonableness. There is no legislative rule in the Russian Civil Code prohibiting eternal contractual obligations, however limitations towards terms may be imposed by the Civil Code relevant to specific contract types. Thus, the qualification of a contract to a type, although not obligatory, is of high importance. The default rule for indefinite contracts is not universally valid in accordance with Russian law.

Internet har under de senaste åren blivit vårt främsta kommunikationsmedel. Detta har även uppmärksammats av terroristgrupper och personer med en terroristisk agenda, och följaktligen har terroristiskt innehåll börjat spridas på internet, bland annat i form av propaganda samt utbildning och rekrytering av anhängare. Terrorism utgör ett allvarligt hot mot det demokratiska samhället, men åtgärder som vidtas för att bekämpa terrorism får trots allt inte inskränka de grundläggande fri- och mänskliga rättigheterna mer än vad som är nödvändigt. Avhandlingens syfte är att med hjälp av den rättsdogmatiska metoden granska hur innehåll på internet kan begränsas då syftet är att förebygga terrorism och hur detta förhåller sig till yttrandefriheten. Avhandlingen granskar hur tillgång till internet får skydd under yttrandefriheten särskilt med beaktande av spridning och mottagande av information. Vidare bedöms hur olagligt terroristiskt innehåll på internet regleras och hur regleringen förhåller sig till yttrandefrihetens inskränkningsgrunder. I avhandlingen granskas både informationsskaparnas och tjänsteleverantörernas ställning och skyldigheter. Avhandlingen innehåller tre huvuddelar. I avhandlingens andra kapitel granskas hur tillgång till internet får skydd som en grundläggande rättighet, särskilt med beaktande av yttrandefriheten. Vidare behandlas samma fråga från en människorättssynvinkel. I det tredje kapitlet beskrivs hur terroristiskt innehåll på internet kan begränsas i enlighet med strafflagen, yttrandefrihetslagen och lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Dessutom behandlas rekommendationer och linjedragningar antagna av EU och riktade till tjänsteleverantörer på internet. I det fjärde kapitlet bedöms hur åtgärderna som beskrivits i det tredje kapitlet förhåller sig till yttrandefrihetens inskränkningsgrunder. I avhandlingens slutsatser kan märkas att regleringen mestadels är enhetlig med grunderna för en inskränkning av yttrandefriheten. Emellertid har det uppmärksammats att regleringen som en helhet är en aning komplicerad, vilket kan vidare utgöra ett hot mot de grundläggande rättigheterna. Dessutom är kriminaliseringen av mottagande av utbildning för terrorismsyften exceptionell, vilket utgör en utmaning för proportionalitetskravet vid en inskränkning av yttrandefriheten. I slutet av avhandlingen behandlas även kommande lagstiftningsändringar som innebär nya utmaningar för yttrandefriheten.

När en konkurs bli anhängig vid en domstol är det upp till domstolen att utse en boförvaltare, detta framgår redan ur konkurslagens (KonkL) första paragraf. Enligt KonkL 1:1.2 finns det för vården och försäljning av gäldenärens egendom samt för övrig förvaltning av konkursboet en boförvaltare, som domstolen utser. Således är saken inte i sig dispositiv fastän man brukar höra de största borgenärerna angående valet av boförvaltare. En boförvaltares uppgifter är givetvis krävande på flera plan, därför har domstolen en viktig uppgift när de utser denna fysiska person Detta insolvensrättsliga arbete kommer dock endast kort att förklara huvuddragen angående valprocessen och boförvaltarens uppgifter. I stället koncentrerar jag mig på boförvaltarens behörighetskrav. Boförvaltarens behörighet kan delas in i allmänna behörigheter och särskilda behörigheter. Med allmän behörighet menas personens allmänna förmåga att ta hand om uppgiften. Med särskild behörighet menas personens förmåga att sakligt klara av den specifika uppgiften. Huvudsakliga problematiken har jag valt att sätta på en boförvaltares allmänna behörighet. Behörigheten stiftas i KonkL 8 kapitels 5 §. För att inte bara få teoretisk aspekt i detta arbete har jag gjort intervjuer med advokater i Vasa och Österbotten. Detta för att boförvaltning är mycket praktiskt arbete och genom intervjuer kan jag från det praktiska livet få en mycket god grund att arbeta ifrån. Jag antar att det är här det riktigt värdefulla ligger i detta arbete. Att domstolen enligt lagstiftaren ska ha den slutgiltiga bestämmanderätten att utse en boförvaltare som är passande för just den anhängiga konkursen torde vara klart från regeringens proposition. I dagens värld kan denna situationsanpassade systematik anses vara föråldrad och inte längre svarar särskilt väl mot dagens verklighet. När man ser till dagens ekonomiskt svaga läge och medföljande stor mängd konkurser, kan det vara svårt för tingsrätterna att behandla varje konkurs enligt fall-till-fall metoden. Här torde tingsrätten inte ha möjlighet att granska hur lämplig varje boförvaltare är för den specifika konkursen. Att licensiera eller ge tillstånd till boförvaltning skulle rätta till läget där man kan ifrågasätta rättssäkerheten när tingsrätterna utser boförvaltare eller där någon vill bli prövad om han är behörig. Licensiering är av stor vikt för att säkerställa behöriga boförvaltare. Licensiering eller ett tillståndssystem skulle absolut vara till för borgenärernas bästa och för hela konkursinstitutets trovärdighet

EU:n ja jäsenvaltioiden välillä on jännite liittyen oikeus- ja sisäasioihin, viime vuosina erityisesti kansainväliseen muuttoliikkeeseen. Euroopan valtiot ovat toisistaan riippuvaisia kolmansista maista tulevien maahanmuuttajiin ja turvapaikanhakijoihin liittyvissä kysymyksissä ja joutuvat koordinoimaan yhdessä esimerkiksi sisäistä turvallisuutta ja maahanmuuton hallintaa, joiden on perinteisesti ymmärretty kuuluvan yksin suvereeneille kansallisvaltioille. Vuosituhannen vaihteessa luonnosteltiin unionille aktiivisempaa, laaja-alaisempaa ja osin myös liberaalimpaa maahanmuuttopolitiikkaa. Sen sijaan, että ainoastaan torjuttaisiin Eurooppaan kohdistuvaa muuttopainetta, oli hyväksyttävä, että kansainvälinen muuttoliike jatkuu ja edellyttää asianmukaista sääntelyä. Vuonna 2015 nopeasti lisääntynyt turvapaikanhakijoiden määrä paljasti puutteita EU:n maahanmuuttopolitiikassa, -lainsäädännössä ja niiden täytäntöönpanossa. Vuoden 2015 jälkeen Pohjoismaat jakautuivat uusien maahanmuuton hallinnan suhteen. EU:n oikeus- ja sisäasioiden ulkopuoliset Tanska ja Norja omaksuivat kaikki EU-lainsäädäntöön perustuvat muuttoliikkeen hallinnan keinot, minkä ohella ne kiristivät ulkomaalaislainsäädäntöä kansallisilla laeilla. Lisäksi molemmat ottivat etäisyyttä kansainväliseen muuttoliike- ja pakolaisoikeuteen ja ilmaisivat toiveensa avata uudelleen kansainvälisten sopimusten sisältö tai muuttaa niiden tulkintaa. Ruotsi ja Suomi kiristivät myös maahanmuuttolainsäädäntöään, mutta EU-oikeuden vaikutuksen vuoksi lopputulos oli maltillisempi. Ruotsin pyrkimys saada muut jäsenvaltiot kantamaan vastuunsa muuttoliikekriisissä ei ole toteutunut. Pohjoismaat kiirehtivät lisäämään maahanmuuton kontrollia ja estämään turvapaikanhakijoiden tulon omien rajojensa sisä-puolelle. Maahanmuuton ja erityisesti kansainvälisen suojelun kytkeytyminen yleisen järjestyksen ja turvallisuuden teemoihin on lähtöisin sisärajatarkastusten poistamisesta ja siitä seuranneesta hallinnan tunteen menettämisestä. Eurooppaan kohdistuva muuttoliike nähdään territoriaalisesta rajavalvonnan näkökulmasta ja sisäisen turvallisuuden kysymyksenä, mikä on nähtävissä sekä EU-lainsäädännössä ja -instituutioissa että jäsenvaltioiden tasolla. Eurooppaa arvostellaan säännöllisesti Fortress Europe -mentaliteetista, jolla viitataan siihen, että samalla, kun luodaan vapaan liikkuvuuden alue tiettyjen valtioiden kesken, jätetään toiset ulkopuolelle ja pyritään aktiivisesti pitämään heidät siellä. Fortress Europe edellyttäisi kuitenkin yhteistä eurooppalaista identiteettiä, jotain mitä jäsenvaltiot pyrkisivät yhdessä suojaamaan. Pohjoismaat ovat kuitenkin hyvä esimerkki siitä, miten lainsäädännön eurooppalaistuminen voi olla valikoivaa ja vinoutunutta: EU:lta otetaan se, mikä sillä hetkellä sopii kansallisiin ratkaisuihin, mutta muuten unionin oikeuden vaikutusta torjutaan. Vuodesta 2015 alkaen Pohjoismaita on yhdistänyt pyrkimys rajoittaa kolmansista maista tulevaa maahanmuuttoa ja torjua erityisesti sellaiset maahanmuuttajat, jotka ovat saapuneet Schengen-alueelle turvapaikanhakijoina. Tätä tavoitetta toteutetaan Fortress Europe -hengessä kehystämällä maahanmuuttajat kansallisen turvallisuu-den, yleisen järjestyksen ja hyvinvointivaltion uhkaksi. Euroopan unionin tai Pohjoismaiden muuttoliikelainsäädäntö ja jäsenvaltioiden käytännöt eivät heijasta kosmopoliittista tai edes eurooppalaisesta lähestymistapaa. Sen sijaan, että Pohjoismaat olisivat etsineet eurooppalaista, solidaarista, humaania linjaa ja ihmisoikeudet huomioon ottavia keinoja, ne päätyivät ratkaisuihin, jotka olivat ja ovat edelleen kyseenalaisia sekä kansainvälisen oikeuden että SEU 2 artiklan perus-arvojen kanssa. Muuttoliikeoikeuden selkärangan Euroopassa muodostavat kansallisvaltioiden rajat, kansallinen maahanmuuttolainsäädäntö ja sisäiseen ja kansalliseen turvallisuuteen keskittyvä maahanmuuttopolitiikka. Maahanmuuttokysymyksissä, joissa korostuu maantieteellinen, poliittinen ja kulttuurinen läheisyys, Pohjoismaat ovat rajanaapureina toistensa keskeisin viiteryhmä, Fortress Norden.