Browsing by Title

Now showing items 664-683 of 3542

Förutsättningarna för psykiatrisk vård oberoende av patientens vilja och patientens rättsskydd vid fattandet av vårdbeslutet

Junell-Hassel, Tove (2009)

I arbetet analyseras de i mentalvårdslagen (1990/1116) stadgade förutsättningarna för psykiatrisk sjukhusvård oberoende av patientens vilja gällande myndiga patienter för vilka inte har utsetts en intressebevakare före fattandet av vårdbeslutet, samt bakgrunden till och en del av de svårigheter som förknippas med denna form av vård och härtill anknutet beslutsfattande. Problemen tillspetsas framförallt i situationer av intressekonflikt mellan patientens intressen respektive samhällets intressen. Utgångspunkten ligger främst i finländsk mentalvårdslagstiftning och rättspraxis, men för att på ett ändamålsenligt sätt kunna redogöra för bakgrunden till och förutsättningarna för dylikt förvaltningsrättsligt beslutsfattande görs även relevanta kopplingar till medicinska (psykiatriska) yrkesetiska riktlinjer och mentalvårdslagstiftning inom övriga Norden. Analysen omfattar även den Europeiska människorättsdomstolens praxis i fall som gäller frihetsberövande på basis av psykiatrisk vård, närmare bestämt artikel 5 (1)(e) i den europeiska människorättskonventionen. Patientens självbestämmanderätt, frihet och integritet är utgångspunkterna för alla slags vårdförhållanden. Dessa inbegriper bl.a. frivillighet och informerat samtycke då en person söker vård. Möjligheten att förordna en person till psykiatrisk vård oberoende av dennes vilja är ett lagstadgat undantag till dessa principer. Beslutsfattandet är bundet till strikta lagstadgade förutsättningar, vilkas bedömning kräver juridisk, men framförallt medicinsk kunskap, vilket också skapar gränser och utmaningar för de yrkespersoner som arbetar med dylika ärenden. Kombinationen av psykiatri, etik och juridik är nödvändig, men inte alltid enkel att göra, vilket märks inte minst på terminologin som tillämpas i mentalvårdslagstiftningen. I arbetet analyseras en del av den terminologi som tillämpas inom finsk och övrig nordisk mentalvårdslagstiftning. Syftet är att visa att definitionerna, tolkningarna, terminologin och synsättet på psykisk ohälsa som tillämpas inom den finländska mentalvårdslagstiftningen jämförelsevis kanske inte är de mest lämpliga eller tidsenliga. En annan svår uppgift, som framförallt lagstiftaren ställ(t)s inför, är utformningen av mentalvårdslagstiftning som är tillräckligt flexibel för att tillåta beaktande av särdragen i varje enskilt ärende, men som samtidigt är strikt nog för att förhindra godtycke och missbruk. En person som lider av allvarlig psykisk ohälsa befinner sig oftast i en ytterst utsatt position, och är ofta begränsat eller inte alls kapabel att göra en korrekt bedömning av sig själv och sin situation. Således sker den starka betoningen av patientens självbestämmanderätt på både gott och ont. Det är kanske inte alltid i en psykiatrisk patients bästa att få bestämma själv, vilket också är en av frågorna som omfattas av analysen i arbetet. Eftersom det psykiatriska vårdbeslutet till karaktären är ett (skriftligt) förvaltningsbeslut, skiljer det sig samtidigt från övrigt beslutsfattande inom vårdsektorn, vilket till största delen utgör faktisk förvaltningsverksamhet. För patienten innebär vårdbeslutet också ett administrativt frihetsberövande. Ingreppet i patientens grundläggande fri- och rättigheter är särskilt stort och upplevs ofta som mycket kränkande, och därför ställs särskilt strikta krav på iakttagande av det lagstadgade beslutsförfarandet och vårdförutsättningarna samt tillgodoseendet av patientens rättsskydd. Den offentliga hälso- och sjukvården är verksamhet som är underställd den offentliga förvaltningen, vilket innebär att de allmänna förvaltningsrättsliga rättsskyddsgarantierna är tillämpliga. I och med vårdbeslutets karaktär av förvaltningsbeslut, kan ändring i beslutet sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Dessa är också några av de frågor som behandlas i arbetet.
Förutsättningarna för utförandet av hälsorelaterade genetiska tester och individens självbestämmanderätt över sin genetiska information

Höykinpuro, Miranda (2020)

Tillfällena att utnyttja genetisk information inom hälso- och sjukvården ökar konstant i takt med att kunskapen om människans genom växer, teknologin utvecklas och regleringen på området skapar nya möjligheter för detta. Genetiska tester används redan idag inom hälso- och sjukvården och de förväntas bli allt vanligare inom de närmaste åren. Till fördelarna med ett effektivt utnyttjande av genetisk information kan man bland annat räkna en mer exakt diagnostisering av sjukdomar och individualiserad medicin. I avhandlingen undersöker jag förutsättningarna för utförandet av hälsorelaterade genetiska tester samt individens rätt till sin genetiska information. Med förutsättningarna för utförandet av hälsorelaterade genetiska tester avser jag såväl den aspekt som härrör sig till personuppgifter som den aspekt som härrör sig till individens självbestämmanderätt. Individens rätt till sin genetiska information kretsar likväl kring självbestämmanderätten. Det finns för tillfället ingen uttrycklig reglering gällande utförandet av genetiska tester i Finland. Detta läge kommer dock troligtvis att förändras inom en nära framtid i och med den nya genomlagen, som i avhandlingen granskas de lege ferenda. I avhandlingen framförs att den nya regleringen är välkommen, men att den i sin nuvarande form innehåller en hel del aspekter som borde förändras eller utvecklas. Hälsorelaterade genetiska tester samt individens självbestämmanderätt och rätt till sin genetiska information regleras på många nivåer. Den rättsliga ramen kan delas in i fem olika lager vilka är mänskliga rättigheter, grundläggande rättigheter, EU-rätt, Europarådets reglering samt nationell lagstiftning. Av dessa är biomedicinkonventionen samt biomedicinkonventionens fjärde tilläggsprotokoll om hälsorelaterade genetiska tester de mest centrala för avhandlingens innehåll. Därtill tillkommer diverse internationella rekommendationer, såsom UNESCO:s deklarationer. Individens rätt till skydd för privatliv och personuppgifter hör till de viktigaste aspekterna med tanke på utförandet av genetiska tester samt behandlingen av genetisk information inom hälso- och sjukvården. Såsom information som gäller privatlivet är genetisk information skyddad som en till privatlivets sfär hörande mänsklig och grundläggande rättighet. Därtill får genetisk information som gäller personen även skydd även från den grundläggande rättighet som gäller skydd av personuppgifter. Genetisk information tillhör s.k. särskilda kategorier av personuppgifter, dvs. känsliga uppgifter vars behandling som utgångspunkt är förbjuden. Individen kan dra stor nytta av att dennes genetiska information utnyttjas inom hälso- och sjukvården. Samtidigt finns risken att oväntade överraskningar dyker upp i samband med t.ex. vården av en viss sjukdom, såsom information om kommande sjukdomar, genavvikelser eller -fel. Därför är individens rätt att själv bestämma över sin egna genetiska information en av de mest centrala principerna inom rättsområdet. Individens samtycke utgör kärnan av självbestämmanderätten, varför individens samtycke står i fokus i avhandlingen. Självbestämmanderätten omfattar även individens rätt till sin genetiska information samt rätten att slippa veta. Av dessa kan framför allt den sistnämnda vara svår att tillämpa fullständigt i praktiken då rätten kan vara kopplad till problematiska situationer, såsom uppkomsten av sekundära fynd. Särställningen hos genetisk information är ett ämne som ständigt debatteras. Å ena sidan är genetisk information mer djupgående och permanent kopplad till individen; den både skiljer oss från alla andra och förenar oss med alla andra. Å andra sidan finns det även annan medicinsk information som kan ha en lika stor om inte större betydelse för individen. Genetisk information kan förutom för individen själv även vara viktig för dennes nära släktingar, eftersom genetisk information alltid är gemensam med andra. Detta kan ge upphov till en del etiska frågor. I nuläget är utgångspunkten i patientlagen att man inte får dela med sig av genetisk information ens till patientens nära släktingar utan dennes samtycke. Detta har ansetts vara ohållbart och kommer sannolikt att förändras i och med genomlagen.
Förutsebarhet i beskattningen av anställningsoptioner och aktieemissioner på grundval av arbetsförhållande i ljuset av finsk och svensk rätt

Haataja, Emmi (2020)

Olika incitamentsprogram har under de senaste årtiondena blivit allt attraktivare som en metod att belöna och behålla nyckelpersoner och anställda i företaget. Vanliga incitamentsprogram är olika aktie- och optionsbaserade incitamentsprogram. Både i Finlands och i Sveriges skattelagar finns det bestämmelser om aktie- och optionsbaserade incitamentsprogram. I Finland finns de skatterättsliga bestämmelserna om anställningsoptioner och aktieemission på grundval av arbetsförhållande, så kallade personalemissioner, i Finlands inkomstskattelag (1532/1992) i 66 § och i Sverige finns de skatterättsliga bestämmelserna om motsvarigheterna personaloptioner och värdepappersförvärv på förmånliga villkor i Sveriges inkomstskattelag (1999:1229) i bland annat 10 kap. 11 §. Skattebehandlingen av dessa aktie- och optionsbaserade incitamentsprogram och i synnerhet förutsebarheten i beskattningen av dessa är relevant i Finland och Sverige då lagstiftningsåtgärder i syfte att göra användning av olika incitamentsprogram attraktivare genom att förbättra förutsebarhet i beskattningen har varit aktuella i de båda länderna på senaste tiden. Olika incitamentsprogram kan vara ekonomiskt sett betydelsefulla för de anställda. Det finns skatterättsliga och bolagsrättsliga frågor som är förknippade med användning av incitamentsprogram. En viktig fråga som gäller användning av olika incitamentsprogram är skattekonsekvenserna för de skattskyldiga samt tidpunkten för beskattningen för att bestämma förmånsvärdet. För att användning av incitamentsprogram ska vara smidigt förutsätts det att konsekvenserna gällande beskattningen kan beräknas på förhand, med andra ord sagt, att beskattningen är förutsebar. Förutsebarhet i beskattningen av dessa incitamentsprogram förutsätter följaktligen att gränsdragningen mellan dessa aktie- och optionsbaserade incitamentsprogram är tydlig. Med stöd av förutsebarhetsprincipen bör de skattskyldige kunna förutse sin beskattning och skattekonsekvenserna för sina handlingar. Om förutsebarhet inte förverkligas, kan detta ha ekonomiska konsekvenser. Svag förutsebarhet i beskattningen tär även på förtroendet för skattesystemet. I denna avhandling utreds det hur förutsebarheten förverkligas i beskattningen av anställningsoptioner och personalemissioner i Finland å ena sidan och förutsebarheten i beskattningen av personaloptioner och värdepappersförvärv på förmånliga villkor i Sverige å andra sidan. Relevant är i detta syftet gränsdragning mellan anställningsoptioner och personalemissioner i Finland och på motsvarande sätt gränsdragning mellan personaloptioner och värdepappersförvärv i Sverige. Förmånsvärdet beräknas vid olika tidpunkter och på olika sätt beroende på om det är frågan om en anställningsoption eller en personalemission i Finland. På motsvarande sätt beräknas förmånsvärdet i Sverige på olika sätt och vid olika tidpunkter beroende på om det är frågan om en personaloption eller ett värdepappersförvärv på förmånliga villkor. Dessa understryker gränsdragningens relevans med avseende på förutsebarheten i beskattningen. I denna avhandling systematiseras och tolkas de faktorer som påverkar gränsdragningen mellan dessa nämnda aktie- och optionsbaserade incitamentsformer i både Finland och i Sverige. Förutsebarheten i beskattningen analyseras sedan i ljuset av gränsdragningen mellan dessa nämnda incitamentsformer. Frågeställningarna undersöks genom användning av både rättsdogmatisk och rättskomparativ metod. Gränsdragningsproblematiken som existerar har uppmärksammats på lagstiftarnivå i både Finland och Sverige. De faktorer som har betydelse för gränsdragningen mellan anställningsoptioner och personalemissioner i Finland å ena sidan och gränsdragningen mellan personaloptioner och värdepappersförvärv på förmånliga villkor i Sverige å andra sidan är dock olika i de två länderna. De centrala gränsdragningsfaktorerna baserar sig i både Finland och i Sverige långt på de högsta förvaltningsdomstolarnas rättspraxis och framgår således inte tydligt av lagstiftning.
Fosforin kierto maatalouteen puhdistamolietepohjaisissa lannoitevalmisteissa ympäristöoikeudellisen varautumisperiaatteen valossa : Keskiössä puhdistamolietelannoitteiden sisältämät orgaaniset haitta-aineet ja mikromuovit

Ala-Lahti, Vilma Katri Tellervo (2020)

Fosfori on elämää ylläpitävä, hyvin hitaasti uusiutuva ravinne, jota hyödynnetään erityisesti maataloudessa. Fosforin apatiittivarannot ehtyvät maailmanlaajuisesti, mikä voi jo lähitulevaisuudessa vaikeuttaa fosforin saatavuutta. Puhdistamoliete sisältää runsaasti fosforia ja lietettä voidaan käsittelyn jälkeen hyödyntää maataloudessa kierrätyslannoitteena. Lannoitevalmisteita koskevat laatu- ja levitysvaatimukset sekä lannoitteiden käytön valvontaa koskevat säädökset löytyvät pääasiassa lannoitevalmistelaista sekä maa- ja metsätalousministeriön asetuksista, joilla on kansallisesti toimeenpantu Euroopan unionin eri säädöksiä. Lannoite- valmisteiden käyttöä valvoo Ruokavirasto, mutta valvonta perustuu osin toiminnanharjoittajien omavalvontaan. Eheiden kierrätyslannoitteiden markkinoiden luomisen osalta relevanttia on lannoitteiden raaka-aineiden jätteeksi luokittelemisen päättyminen, josta päätetään Suomessa nykyisin tapauskohtaisesti. Yksityiskohtaisesta lannoitteiden laatua, levitystä ja valvontaa koskevasta sääntelystä huoli- matta puhdistamolietelannoitteet kärsivät imagohaitasta, jonka voidaan nähdä olevan osin seurausta kyseisten lannoitteiden sisältämistä orgaanisista haitta-aineista sekä mikromuoveista, joiden osalta sallittujen pitoisuuksien raja-arvoista ei olla säännelty eikä luonnontieteellistä tietoa aineiden yhteisvaikutuksista ole saatavilla. Ongelmaa voidaan lähestyä ympäristöoikeudellisen varautumisperiaatteen valossa, jonka nojalla ympäristön pilaantumisen tai ihmisten terveydelle aiheutuvaan riskiin voidaan reagoida varautumistoimenpitein ennen kuin on varmuudella todettu syy-yhteys riskin ja toiminnan välillä. Varautumisperiaatteen soveltuvuus koskien puhdistamolietelannoitteiden maatalouskäyttöä ei ole ratkaistavissa ainoastaan oikeuden pintatason elementteihin tutustumalla – Kaarlo Tuorin tasoteoriaan viitaten –, vaan vaatii osin sääntelyteoreettista lähestymistapaa ja oikeuden pinnanalaisten kerrostumien huomioon ottamista. Varautumisperiaate oikeusperiaatteena ilmentääkin oikeusjärjestelmän pinta-tason lisäksi oikeuskulttuuria ja pukee täten yhteiskunnassa omaksutut arvot normatiiviseen muotoon laintulkinnassa. Ympäristöoikeuden tulkinta voidaankin nähdä arvojen huomioon ottamiselle avoimena, sillä ratkaisut ovat tulevaisuuteen suuntautuneita, normit joustavia sekä ympäristöoikeus luonteeltaan konfliktioikeudellista. Jotta yhteiskunnassa omaksutut arvot olisivat normatiivisesti relevantteja, tulee oikeusjärjestyksen joko suoraan ilmentää niitä tai ainakin jättää tilaa niiden huomioon ottamiselle. Tässä tapauksessa on nähdäkseni kysymys jälkimmäisestä, sillä ihmisten terveyteen kohdistuvan riskin voidaan nähdä olevan olemassa, jos se ei ole tieteellisesti luotettavalla tavalla suljettavissa pois. Se, tulisiko varautumistoimenpiteisiin tässä tilanteessa ryhtyä riippuu lopulta siitä, voidaanko riski hyväksyä yhteiskunnassa tavoitellun suojelutason nimissä. Varautumistoimenpiteiden tulee kuitenkin aina olla linjassa suhteellisuusperiaatteen kanssa. Varautumisperiaatteen soveltuvuuteen vaikuttavat lisäksi muun muassa vaakakupin toisella puolella painavat kestävän ja säästävän käytön periaatteet, joita fosforin tehokkaan kiertoon saannin voidaan nähdä ilmentävän. Tulkinnallista tukea sekä varautumisperiaatteen että kestävän ja säästävän käytön periaatteiden soveltamiseksi – puhdistamolietelannoitteiden maatalouskäyttöön – on löydettävissä soft law -tyyppisistä oikeuslähteitä.
Fragmentation and Coherence : A Study into the Law of the World Trade Organization

Granlund, Aarne (2011)

This study analyzes the relationship between public international law and the legal system of the World Trade Organization from the perspective of fragmentation of international law specializing in the application of external public international law in the Dispute Settlement Body of the WTO. Fragmentation of international law was found to result from historical, functional and regional grouping of law-making treaties. In contrast, coherence in WTO law was found to result from, inter alia, the nature of the WTO as an international organization and from the subscription of general international law by the WTO panels and the Appellate Body. An irresolvable rule conflict of international law reveals the lack of coherence therein. In terms of WTO Law, conflicting rules have been found at least in environmental law, in human rights law and in international labour law. Review of relevant panel and Appellate Body reports did not provide evidence of current existence of such conflicts on a normative or functional level. Harmonious interpretation removed the conditions for conflict. It is questionable if harmonious interpretation ultimately increases coherence between WTO law and other subsystems of international law. Perhaps it is the best the WTO can do at the moment – but by no means it is enough for the protection of social goods such as human rights, the environment or the global workforce.
Franchising-antajan tiedonantovelvollisuus ennen sopimuksen solmimista

Piitulainen, Perttu (2021)

Tutkielma käsittelee franchising-antajan tiedonantovelvollisuutta ennen sopimuksen solmimista. Kysymys tiedonantovelvollisuudesta sopimustoiminnassa on noussut yhtä tärkeämpään asemaan, ja etenkin franchising-sopimuksissa tiedonantovelvollisuudet ovat tärkeässä asemassa. Suurin osa franchisingiin liittyvistä yhteistoimintasuhteista ovat riidattomia, mutta yleisimmät franchising-riidat liittyvät kuitenkin juuri tiedonantovirheisiin. Tämän oikeusdogmaattisen tutkimuksen tavoitteena on selvittää, mikä on franchising-antajan tiedonantovelvollisuuden sisältö ja laajuus ennen franchising-sopimuksen solmimista. Toisena tutkimuskysymyksenä selvitetään, mikä on franchising-yrittäjän selonottovelvollisuuden laajuus. Lisäksi tutkimuksessa selvitetään, mistä franchising-sopimusten sääntely koostuu ja mistä tiedonantovelvollisuus johtuu. Tutkimustyön perusteella tutkimuskysymykseen on yleisellä tasolla vastattava, että nykyinen oikeustila ei anna täsmällistä vastausta siihen, kuinka tiedonantovelvollisuuden sisältö ja laajuus tulisi määritellä. Samoin on vastattava kysymykseen selonottovelvollisuuden laajuudesta. Vaikka tutkimuskysymykseen ei voida koskaan antaa täsmällistä vastausta, tutkimuksen aikana nousi esiin seikkoja, jotka kuuluvat tiedonantovelvollisuuden tai selonottovelvollisuuden piiriin. Mahdollisia sopimusriitoja voi myös ennaltaehkäistä sopimusteknisin keinoin, esimerkiksi dokumentoimalla sopimusneuvottelut mahdollisimman tarkasti ja ottamalla sopimuksen liitteeksi lomake, jonka kohdat allekirjoittamalla yrittäjä vahvistaa perehtyneensä hänelle annettuun aineistoon sekä ymmärtäneensä niiden sisällön.
FRAND Commitments in SEP Licensing : Anti-trust Intervention or Not?

Tan, Xiaowen (2015)

The article discusses FRAND commitment in standard essential patents (SEP) licensing issues. FRAND is an industry solution to solve risks in the process of standardization, which are especially obvious in telecommunication sector due to the huge amount of essential patents. Ever since the appearance of FRAND commitments, there are debates on whether there is a need for anti-trust law to enforce FRAND commitments or not. The article is inspired by argumentations made by representative legal scholars on both sides and to analyse whether there is such a need or not. The contractual nature of FRAND places relevant disputes to be solved primarily among licensing parties and theoretically both Article 101 and Article 102 do not tacitly require FRAND commitments. However, it is necessary for EU competition law to intervene when the SEP licensing agreements and SEP holders’ abusive conducts due to the dominance on the relevant market, are anti-competitive enough to restrict, prevent and distort competition. Therefore, through a thorough examination of concrete problematic conditions in patent thicket, patent ambush, patent hold-up, royalty stacking, seeking injunctions, possible consumer harms, transfer issues and a globalized context, the article is able to conclude that there is a need for anti-trust intervention in FRAND-encumbered SEP licensing issues. The article suggests that here is a need for anti-trust intervention does not mean that competition law offer any special treatment to FRAND-encumbered SEP issues. Instead, competition law functions in a usual way, only when conditions for competition rules are satisfied. Competition authorities upon applying competition rules have to strike a balance between fundamental IPRs and the freedom of competition. Therefore, anti-trust law sits in a neutral standpoint and acts as a safeguard for a competitive market. Also, due to the complexity of standardization issues and divergent FRAND arrangements, cases have to be made on a case-by-case basis.
FRAND Licensing and Remedies in the Standard Essential Patent Context : Searching for a balance between patent hold-up and valuation errors

Rekola, Krista (2015)

Legal scholars have extensively debated the merits of the monopolistic nature of patent rights in contrast to the public interest objectives of competition law. Recently, the discussion has turned to standard essential patents and patent holders’ right to seek and enforce injunctions ex-post making a commitment to license essential patents under FRAND (fair, reasonable, and non- discriminatory) terms and conditions. Although lacking a common definition thereof, FRAND commitments significantly impact the remedies available to standard essential patent (SEP) holders, particularly their right to seek and enforce injunctions and the amount of damages potentially awarded. In fact, based on a risk of patent hold-up, which largely lacks empirical support, recourse to injunctive relief after making a FRAND commitment has alternatively been characterized as a breach of contract as well as abuse of dominance. Nonetheless, some scholars continue to posit that patent law norms are alone sufficient to police the anticompetitive impacts potentially associated with seeking and enforcing injunctions in the standard essential patent context. Seeking and enforcing injunctions after making a FRAND commitment has recently been characterized as abuse of dominance under Article 102 TFEU by the European Commission in two landmark cases regarding the exclusionary behavior of Samsung and Motorola. Extending arguments introduced in the so-called “refusal to license” case law and delineating the standard setting process and the existence of a FRAND commitment as exceptional circumstances, the Commission stated that SEP-holders may not seek injunctive relief if the prospective licensee is willing to enter into a licensing agreement on FRAND terms. The Commission’s test is, however, highly subjective and thus likely to generate more legal uncertainty than it is to resolve the FRAND debate. Seeking and enforcing injunctions in the SEP context has also been characterized as a breach of contract law, although the application of contract law norms is problematic due to a lack of common understanding of either the meaning or contractual nature of FRAND commitments. Specifically, FRAND commitments have alternatively been described as binding contracts on behalf of third-party beneficiaries, promises to license, and mere agreements to negotiate. Focusing on FRAND commitments made to ETSI, this research indicates strong support for considering FRAND commitments binding contracts with all prospective standards-implementers third-party beneficiaries thereof. Even though recent EU-level decisions regarding seeking and enforcing injunctions ex-post making a FRAND commitment have provided some clarity to the legal framework surrounding standard essential patents and FRAND licensing, the determination of a FRAND royalty rate in itself remains highly debated and uncertain. Failure to adequately reflect the value of a patent when courts set FRAND royalties may discourage either essential patent holders or prospective licensees from participating in standards- setting. Accordingly, distinguishing appropriate measures for determining FRAND royalties should represent a core focus area for both academia and courts alike. Although the excessive pricing test established in United Brands represents an upper boundary for FRAND royalties, the test alone is insufficient and overtly strict. Absent EU-level case law regarding FRAND royalty setting, this study reviews recent United States case law in order to determine the key issues that distinguish rate determinations for FRAND- encumbered standard essential patents from non-essential patents. Matters of particular concern relate to distinguishing patent value from value created by a standard, the risk of royalty stacking, and the identification of an appropriate royalty base. Although some, albeit limited, progress has recently been made with regard to addressing the availability of injunctive relief in the standard essential patent context, the FRAND debate remains far from resolved. Until the CJEU renders a decision in the matter, the use of the competition law defense against essential patent holders’ recourse to injunctive relief will remain somewhat uncertain in the European Union. Nevertheless, establishing guidelines for determining FRAND royalties should be a key priority, wherein practices already applied in the United States can be leveraged. In fact, in order to ensure a fair balance between the interests of standard essential patent holders and prospective standards-implementers and accordingly safeguard standards- setting in its current form, the main future questions pertain to the judicial determination of FRAND royalties and the empirical assessment of the risks of patent hold-up and reverse hold-up.
Från indikator av ursprung till kommunikationsverktyg – En översikt av varumärkesfunktionernas och skyddsomfångets utveckling inom EU samt framtidsutsikt

Sinivuori, Karolina (2022)

Människan har sedan länge använt sig av tecken för att särskilja sin egendom och sina handelsvaror från andras. Betydelsen och värdet av dessa tecken har ändrat avsevärt under de senaste århundraden i takt med förändringar i samhället och på marknaden. Varumärken förekommer nuförtiden överallt och är bland de mest inflytelserika symbolerna i världen. Det varumärkesrättsliga skyddet och varumärkesfunktionerna har utvecklats och utvidgats betydligt inom Europa. Idén om varumärken har funnits redan länge men först under den industriella revolutionen ansågs det finnas ett behov att skydda varumärken rättsligt för att kunna särskilja tillverkarens varor från konkurrenternas och mot förfalskningar. Varumärkets funktion var att skydda innehavarens varor i handeln för att särskiljas från konkurrenterna. Varumärket fungerade som en indikator av kommersiellt ursprung och detta var och är ännu idag varumärkets grundläggande funktion. Den optimala nivån på varumärkesskyddet har redan länge varit omtvistat i Europa. EU-domstolens rättspraxis påbörjade en utvidgning av varumärkesrätten genom att utvidga de varumärkesrättsliga funktionerna. EU-domstolen utvecklade de så kallade nya moderna funktionerna, nämligen reklam-, kommunikations- och investeringsfunktionen. Dessa nya moderna funktioner har väckt mycket diskussion och meningsskiljaktigheter. I samband med utvidgningen av funktionerna har även rättigheterna anknutna till varumärken utvecklats och deras räckvidd har blivit bredare. För samhället och marknaden idag är varumärken betydande speciellt för varors och tjänsters försäljningskraft och för att locka till sig en konsumentkrets. Tack vare utvidgningen av varumärkesfunktionerna skyddas varumärken från mer än bara förväxling. Kända varumärken skyddas även i situationer där det inte finns en förväxlingsrisk i och med att de nya moderna funktionerna även skyddar varumärkets kommunikativa värde, det vill säga renommé. Utvecklingen av skyddet har följt med utvecklingen av den moderna marknaden, men har skyddet blivit för brett? Det moderna varumärkets roll som kommunikationsverktyg är komplext och har fört med sig utmaningar framförallt vad gäller tolkningen av när varumärkesintrång har skett. Till de framtida utmaningarna hör bland annat kopplingen mellan brands och varumärken, skyddsomfånget för icke-traditionella varumärken och utnyttjande av lyxvarumärkens starka skydd. Under de senaste åren har även diskussionen gällande sambandet mellan de grundläggande fri- och rättigheterna och varumärkesskyddet återupplivats. Speciellt yttrandefrihetens inverkan på balansen mellan de konkurrerande parternas intressen har fått synlighet. För de immateriella rättigheterna, men speciellt för varumärkesrätten är balansen mellan de konkurrerande parterna grundläggande. Den moderna varumärkesrätten borde sträva efter att skapa ett system som på bästa sätt balanserar alla parters intressen. Syftet med avhandlingen är att redogöra för hur varumärkessystemet och -funktionerna utvecklats hittills samt att beskriva framtidsutsikten för skyddsomfånget och skapandet av balansen.
Fraus omnia corrumpit? : arvonlisäveron vähennysoikeuden epäämistä koskeva harkinta Euroopan unionin tuomioistuimen ratkaisukäytännössä

Tevajärvi, Maija (2020)

Nykyinen arvonlisäverojärjestelmä otettiin käyttöön sisämarkkinoiden kanssa samaan aikaan 1.1.1993. Rajat ylittävässä EU:n tavaroiden ja palveluiden kaupassa arvonlisäverovelvollinen elinkeinoharjoittaja myy tavaroita ja palveluita arvonlisäverovapaasti toiseen jäsenvaltioon sijoittautuneelle ostajalle, ja ostaja on lähtökohtaisesti jäsenvaltiossaan käännetysti verovelvollinen. Määränpäämaaperiaatteen mukaisesti verotus tapahtuu siis kulutusmaassa. On arvioitu, että Euroopan unionin alueella menetetään jopa 50 miljardia euroa arvonlisäveropetosten ja erinäisten arvonlisäverojärjestelmään kohdistuvien väärinkäytösten vuoksi. Vaikka arvonlisäverojärjestelmän perusrakenne on ennen kaikkea altis vilpillisessä mielessä toimivien verovelvollisten väärinkäytöksille ja petosjärjestelyille, uhkaavat petosjärjestelyt myös rehellistä liiketoimintaa harjoittavia arvonlisäverovelvollisia. Arvonlisäverovelvollinen on tiettyjen edellytysten täyttyessä oikeutettu vähentämään liiketoimintaa varten hankkimiensa tavaroiden ja palvelujen hintoihin sisältyvän arvonlisäveron. Euroopan unionin tuomioistuin onkin ratkaisukäytännössään katsonut vähennysoikeuden olevan erottamaton osa arvonlisäverojärjestelmää, eikä tästä syystä verovelvollisen vähennysoikeutta periaatteessa saisi rajoittaa. Kuitenkin mikäli verovelvollisen liiketoimen katsotaan olevan osana arvonlisäverojärjestelmään kohdistuvaa väärinkäytöstä tai petosjärjestelyä, voidaan verovelvollisen vähennysoikeus evätä. Euroopan unionin tuomioistuin on oikeuskäytännössään katsonut, että verovelvollisen tietoisuus tai selonottovelvollisuuden laiminlyönti liiketoimintaketjussa, voi johtaa vähennysoikeuden epäämiseen. Euroopan unionin tuomioistuin on Kittel-tuomiossaan katsonut, että verovelvollinen, joka tiesi tai jonka olisi pitänyt tietää arvonlisäverojärjestelmään kohdistuvasta petoksesta, katsotaan arvonlisäverotuksessa osasyylliseksi tähän petokseen riippumatta siitä, hyötyykö verovelvollinen tästä petosjärjestelystä itse lainkaan. Verovelvollisen tietoisuus tai selonottovelvollisuuden laiminlyönti voivat siis johtaa verovelvollisen vähennysoikeuden epäämiseen. Arvonlisäverodirektiiviin (2006/112/EY) 168 artiklan a-alakohdassa ja 178 artiklassa vähennysoikeuden aineellisista ja muodollisista edellytyksistä. Suomen arvonlisäverolaissa vähennysoikeudesta puolestaan säädetään 102 §:ssä ja 102a §:ssä. Arvonlisäverodirektiivi (2006/112/EY) ei sisällä vilpittömän mielen määritelmää tai selonottovelvollisuuden laajuutta kolmannen osapuolen liiketoimen ollessa mukana arvonlisäverojärjestelmään kohdistuvassa petosjärjestelyssä. Verovelvollisen vilpitön mieli sekä selonottovelvollisuuden laajuus perustuvatkin pitkälti Euroopan unionin tuomioistuimen oikeuskäytäntöön aiheesta. Tutkielman tarkoituksena on selvittää, mitä vilpittömällä mielellä tarkoitetaan arvonlisäverotuksessa sekä kuinka laajaa selonottovelvollisuutta verovelvolliselta edellytetään, jos verovelvollisen liiketoimi on osana liiketoimintaketjua, jossa arvonlisäverojärjestelmää käytetään väärin. Vähennysoikeuden epäämisen osalta tutkitaan myös, miten neutraliteettiperiaate sekä suhteellisuusperiaate vaikuttavat vähennysoikeuden epäämistä koskevassa harkinnassa. Tutkimuksen kohteeksi nousi niin ikään myös Euroopan unionin tuomioistuimen ja Euroopan ihmisoikeustuomioistuimen oikeuskäytännön eroavaisuus arvonlisäverotuksen vähennysoikeuden saralla. Tutkielman perusteella voidaan sanoa, että arvonlisäverotuksessa verovelvollisen vilpitön mieli näyttäisi olevan turvattu, kun arvonlisäverovelvollinen on varmistunut liikekumppaninsa arvonlisäverollisuudesta sekä osoittanut kohtuullista huolellisuutta liiketoimiin ryhtyessään. Selonottovelvollisuuden osalta voidaan todeta, että verovelvollisen ei tarvitse tehdä pitkälle meneviä tarkastuksia liikekumppaneihinsa, ja verovelvolliselta ei voida edellyttää sen valvomista, noudattaako verovelvollisen liikekumppani, myyjä, esimerkiksi ilmoitus- tai maksuvelvollisuuksiaan. Kuitenkin mikäli verovelvollisella herää epäilys myyjän vilpillisestä toiminnasta, tulee verovelvollisen tällöin kiinnittää erityistä huomiota selonottovelvollisuuteensa. Arvonlisäverovelvollisten toimijoiden kaksoisrooli yhtäältä veron tilittäjinä ja toisaalta veron kerääjinä edellyttää korostunutta huolellisuutta.
Friskrivningsklausuler vid fastighetsköp

Lind, Ronnie (2020)

Byggnadens kvalitet är en av de vanligaste orsakerna till att det vid fastighetsköp efter köpslutet uppstår meningsskiljaktigheter köpare och säljare emellan. Avgörande är då ifall byggnaden är avtalsenlig till sina egenskaper och ifall den besitter kvalitetsfel enligt JB 2 kap. 17 §. Enligt rådande lagstiftning ansvarar säljaren för fel som funnits på fastigheten vid köpslutet, även om felet har framkommit i ett senare skede. Detta betyder att säljaren även ansvarar för väsentliga kvalitetsfel som varken köparen eller säljaren kände till vid undertecknande av köpeavtalet. Köparen har dock en undersökningsplikt och kan inte hänvisa till ett kvalitetsfel denne borde ha uppmärksammat vid en normal granskning av objektet. Syftet med föreliggande avhandling är att undersöka möjligheterna för säljaren att friskriva sig från ansvar för kvalitetsfel på fastighet som denna enligt lagen skall ansvara för. Enligt JB 2 kap. 9 § får köparens rättigheter begränsas endast genom att det i avtalet preciseras till vilken del det avviker från det lagstadgade. Fokus i avhandlingen ligger på denna paragraf och huruvida avvikelsen kan anses tillräckligt individualiserad för att uppfylla kraven? I avhandlingen observerades att den största utmaningen angående begränsning av ansvar uppstår vid friskrivning gentemot dolda fel samt vid användning av generella friskrivningsklausuler. Eftersom kvalitetsfelen vid dolda fel är okända ter sig individualiseringen av felen problematisk. Enligt färskaste rättspraxis har dock delvis den strikta tolkningen angående friskrivning gentemot dolda fel luckrats upp. Generella friskrivningsklausuler av typen, ”säljes i befintligt skick” har redan i lagförberedningen till JB ansetts som en klausul som kan vara överraskande och oskälig sett ur köparens synvinkel och bör därför lämnas obeaktad. Problemet med generella klausuler är att de vanligtvis endast ger en allmän bild av byggnadens kvalitet och därmed saknar den precisering av sättet på vilket köparens ställning avviker från det lagstadgade. En friskrivning från ansvar för fel är möjlig då klausulen är tillräckligt entydig så att köparen inser innebörden med det förändrade rättsläget. Dock bör noteras att det alltid är fråga om en helhetsbedömning där faktorer tillhörande varje enskilt fall inverkar på slutresultatet.
From Absolute Immunity to Implied Liability : A Comparative Analysis on Arbitrator Immunity in Common Law and Nordic Countries

Velasquez, Maria (2020)

Kansainvälisen välimiesmenettelyn oikeudellisen tutkimuksen eksponentiaalisesta kasvusta huolimatta, välimiesten syytesuojaan siviilikanteilta on kiinnitetty oikeuskirjallisuudessa ja –tutkimuksessa hyvin vähän huomiota. Välimiesten syytesuojaa käsittelevän akateemisen kirjallisuuden nykytila on edelleen heikko ja rajallinen - huomattava osa siitä on peräisin useiden vuosikymmenten takaa. Oikeuskäytäntö on myös vähissä ja rajallista. Tämän seurauksena suuri määrä välimiesten syytesuojaa koskevia kysymyksiä on edelleen kiistanalaisia. Tästä johtuen aihe on jätetty melkein kokonaan kansallisten tuomioistuinten ja paikallisten lainsäätäjien vastuulle, mikä puolestaan on johtanut merkittäviin eroihin lähestymistavoissa kansainvälisellä tasolla. Suurimmassa osassa kansallisista ja ylikansallisista (esim. UNCITRAL-mallilaki) välimiesmenettelylaeista ei oteta kantaa välimiesten asemaan eikä osapuolten ja välimiesten välisiin suhteisiin - itse asiassa useimmassa laeissa ei viitata osapuolten ja välimiesten väliseen sopimukseen tai muuhun oikeussuhteeseen millään tavoin. Tällainen tutkimuksen ja tiedon tyhjiö on ongelmallista ja yllättävää, kun otetaan huomioon aiheen merkitys ja sen kokonaisvaikutus kansainvälisen välimiesmenettelyn käytäntöön. Nyt voidaan kuitenkin sanoa, että välimiesten syytesuojan osalta on olemassa laaja kirjo vaihtoehtoja. Toisessa päässä on tarjolla lähes absoluuttisen syytesuojan malli ja toisessa epäsuoran vastuun ja vahingonkorvausvelvollisuuden malli. Niiden välimaastosta löytyy myös tietynlainen nimenomainen syytesuoja (engl. express immunity), joka löytyy erityisesti Englannista. Tältä osin Yhdysvaltojen ja Englannin mallit myös eroavat selvästi toisistaan, joten niistä ei yleisesti voida puhu common law –maiden mallina. Kaiken kaikkiaan useimmissa maissa välimiehet nauttivat jonkintasoisesta syytesuojasta toimiensa suhteen. Näin on etenkin Yhdysvalloissa, jossa välimiehille myönnetään melkein ehdoton vapaus siviilikanteista, siitäkin huolimatta, että he toimisivat vilpillisesti, korruptoituneesti tai välinpitämättömästi. Hieman kevyempi versio tästä syytesuojasta löytyy Englannista, jossa välimies menettää syytesuojansa vain, jos osapuolet voivat osoittaa, että välimies on toiminut vilpillisesti tai kohtuuttomasti keskeyttänyt toimensa välimiehenä välimiesmenettelyprosessissa. Koska vilpillisyyttä on vaikea todeta, englantilaiset välimiehet pysyvät melko immuuneina myös tilanteissa, joissa välimies on saattanut toimia tahallisesti. Toisessa ääripäässä on puolestaan pohjoismainen malli, joka ei vain laajenna välimiehen vastuuta tahallisuuteen, mutta myös törkeään huolimattomuuteen. Niinpä voidaankin todeta, että vaikka pohjoismainen malli onkin oikeudellisten ennakkotapausten tai kirjattujen lakien kannalta vähiten kehittynyt malli, se on välimiesten vastuun ja vahingonkorvausvelvollisuuden kannalta tiukin malli. Siksi se luo osapuolille parhaimman turvan välimiehen vastuuseen saattamisesta tilanteissa, joissa välimies on mahdollisesti käyttäytynyt epäasiallisesti. Tämän lisäksi se myös tehokkaasti suodattaa pois pätemättömät henkilöt, jotka saattaisivat muissa maissa hyväksyä nimityksen välimieheksi kevyemmin perustein. Tämä johtuu siitä, että oletus Pohjoismaissa on, että sen sijaan, että välimiehet olisivat automaattisesti vapaita siviilioikeudellisesta vastuusta, välimiehiä arvioidaan ensin hyvän uskon ja törkeän huolimattomuuden kansallisten normien mukaisesti ennen kuin heille voidaan myöntää syytesuoja siviilikanteilta. Näin ollen voidaan päätellä, että pohjoismainen malli todellakin tarjoaa uuden ja tiukemman välimiesten syytesuojaa koskevan mallin, joka eroaa täten merkittävästi Yhdysvaltojen ja Englannin malleista.
From Anti-Impunity to Protection : Making the Syrian Inquiry Commission Matter

Pellosniemi, Cecilia Laura Elvira (2016)

Two major developments have shaped the international community’s involvement in efforts to bring justice to situations of armed conflict: the turn to anti-impunity and the global protection reflex. The former focuses in international criminal law and accountability, while the latter has informed both humanitarian intervention and the protection of fundamental human rights, as advocated by the humanitarian community. The proliferation of international commissions of inquiry (CoIs) can also be placed in this context. The mechanism has been increasingly deployed in the aftermath of the so-called Arab Spring. Also in the case of Syria, the Human Rights Council (HRC) has set up a permanent Independent International Inquiry Commission, in order to monitor the observation of International Human Rights Law (IHRL) by the parties to the conflict. The Syrian CoI’s mandate can be scrutinised from two perspectives: the formal HRC-given mandate, and its self-proclaimed mandate, which it exerts in its reports and public appearances. While the former focuses on ending all alleged violations to protect the population, the latter should, according to the CoI, be interpreted in a manner, which is the most conducive to civilian protection. In my research, I aim to find out, whether the Syrian CoI has respected its formal and its self-proclaimed mandate. Fundamental to both are the development of IHRL in a manner that is more favourable to civilian protection. While CoIs have been considered a fundamental mechanism in the promotion of global justice, they been both praised and criticised for their progressive interpretations of IHRL, among other things. Also at the beginning of its mandate, the Syrian CoI was said to have assigned IHRL protection responsibilities to non-state armed groups (NSAGs), in a manner that is expansive compared to the state-centric, status quo reading of international law. However, despite its mandate, it seems that the CoI quickly abandoned its willingness to engage in rights-based legal analysis, and even less so in the development of IHRL. I make my assessment of the CoI’s human rights analysis based on three fundamental issues, which mark the current discussions on the application of IHRL in armed conflict. In order to see if the CoI is following its rights-based mandate, I evaluate the CoI reports based on three questions: how it applies IHRL next to or independent of International Humanitarian Law (IHL), whether it considers rights catalogues holistically – particularly economic, social and cultural (ESC) rights, and whether it is willing to assign IHRL responsibilities to NSAGs. Based on my analysis of the CoI’s repots through these three questions, I argue that after a progressive beginning, the Syrian CoI no longer follows its formal or self-proclaimed mandate, nor UN guidance on IHRL fact-finding. Facts also have an advocacy function, and rather than engaging in promoting a protection reflex in the international human rights system, the CoI focuses on matters of anti-impunity, claiming that it cannot do anything, until the UN Security Council refers the Syrian case to the International Criminal Court (ICC). Moreover, the CoI has given political statements that fall well beyond the parameters of its mandate. This has a negative bearing on the CoI’s credibility. I argue that the CoI should act as an ally of the humanitarian community by promoting IHRL protection concerns to the parties and more globally, and I propose a number of concrete recommendations in order for the CoI to better balance the two complementary goals of anti-impunity and civilian protection. These recommendations are highly relevant as UN planning for transitional justice is already fully operational, and international actors are once again demonstrating a willingness to insert ‘managerialism’ in a transitional setting. By employing a more holistic conception of rights protection and by truly acting as a voice of the civilians whilst remaining self-critical, the CoI is more likely to lift itself out of irrelevance in the global division of labour. My analysis is based on both critical literature, and the acknowledgement that my own pro-rights view bears its risks.
From Experiment to Expertise : the conditional reimbursement of pharmaceuticals under Chapter 6, Section 6 a of the Finnish Health Insurance Act

Roslin, Waltter Frank Oliver (2020)

From 2017 pharmaceutical companies have had the option to apply for conditional reimbursement. With a temporary legislative experiment, the government intended for a more facilitated introduction of novel medicines as well as to enable access to new products for the patients who needed them. Additionally, conditional reimbursement was used to ensure Juha Sipiläs governments cuts on the pharmaceutical expenditures and explore the compatibility of the new risk-sharing measure with the Finnish reimbursement scheme. In recent years, Risk-sharing in pharmaceutical reimbursements has increased in Europe to mitigate uncertainties relating to new medicines. At the core of the risk-sharing model is the confidential risk-sharing agreement negotiated between the company and the government. In its current practice, all these agreements have been financial based. The application of conditional reimbursement has increased the number of available products and most likely positively impacted the patients access to treatment. The research was conducted mainly as a doctrinal analysis, while also utilising law and economics when comparing the current Health Insurance Act (1224/2004) regarding conditional reimbursement, and the related preparatory works of the government to other legislation and the result of the experiment. Based on the analysis an interpretation was given regarding the compatibility of conditional reimbursement for the Finnish reimbursement scheme, as well as proposals for its alterations. The research showed that conditional reimbursement has a good possibility to become a permanent part of the Finnish reimbursement scheme, however changes to the current practice needs to be made. The confidentiality of the agreements has reduced the transparency of the reimbursement scheme. Transparency should be added with accepting a new agreement type and through increasing the number of performance-based agreements. Additionally, there is a new for more research concerning the economic impact of the experiment over reimbursement expenditures and the increases of the levels of social welfare. However, based on the gathered data the compatibility of conditional reimbursement for the Finnish reimbursement scheme can be vouched for.
From Francovich to Köbler and beyond : The evolution of a State liability regime for the EC

Nikolaou, Evangelos (2005)

The aim of this paper is to present the evolution of the Francovich doctrine within the European legal order. The first part deals with the gradual development of the ECJ's case law on State liability in damages for breach of EC law. Starting from the seminal Francovich and Brasserie du Pêcheur, the clarification of the criteria set by the Court is attempted with reference to subsequent case law, whereas issues concerning the extent and form of the compensation owned are also mentioned. The second part concerns one of the more recent developments in the field, namely State liability for breaches of Community law attributed to national judiciary. The Court's ruling in Köbler is examined in connection with two other recent judgments, namely Commission v. Italy of 2003 and Kühne & Heitz, as an attempt of the ECJ to reframe its relationships with national supreme courts and appropriate for itself the position of the Supreme Court in the European legal order. The implications on State liability claims by the ruling in Commission v. France of 1997 constitute the theme of the third part, where it is submitted that Member States can also be held liable for disregard of Community law by private individuals within their respected territories. To this extent, Schmidberger is viewed as a manifestation of this opinion, with fundamental rights acquiring a new dimension, being invoked by the States, contra the individuals as a shield to liability claims. Finally, the third part examines the relationship between the Francovich doctrine and the principle of legal certainty and concludes that the solutions employed by the ECJ have been both predictable and acceptable by the national legal orders.
From Monrovia to Mariupol – Considerations from Recent National Judicial Practice on Universal Criminal Jurisdiction

Kalkku, Saramaria (2022)

The thesis discusses recent instances of application of the principle of universal criminal jurisdiction in Finland, Germany, Argentina and in several nations to the situation in Ukraine. Despite the lacking international consensus at the United Nations and the prevailing academic dissonance, the quantity and frequency of national adjudication of international crimes have been multiplying. The increasing number of cases in new hotspots have shifted the traditional balance of where international crimes are being tried. The cases will be discussed in light of the present doctrine on universal jurisdiction. An overview will be provided to the doctrinal development and international lawmaking efforts as well as international practice. The national cases will be discussed alongside the relevant national legislation and practice. The cases will show numerous legal challenges such as unforeseeability in the reality of the practice. Some closely connected principles will be also discussed in light with the cases such as judex loci deprehensionis, aut dedere aut judicare and the legality principle. The doctrine and the national judicial practice on the principle of universal jurisdiction seem to be in separate realities. The amount of adjudication in national courts is increasing and many of the fundamental doctrinal questions of definition, scope and application criteria remain undecided. The cases with complex settings of international and non-international conflicts as well as differences in legal cultures create challenging settings for national first instance judiciaries to determine and serve justice.
From Tax Law to Tax Code: looking at automated decision-making through a tax law lens

Higuera Ornelas, Adriana (2022)

AI-driven innovation offers numerous possibilities for the public sector. The potential of digital advancements is already palpable within the tax administrations. Automation is efficiently used for tax assessments, to perform compliance management, to enhance revenue collection and to provide services to taxpayers. A digital transformation encompassing Big Data, advanced analytics and ADM systems promises significant benefits and efficiencies for the tax administrations. It is essential that public organizations meet the necessary legal framework and safeguards to expand the use of these automated systems since its sources of information, technical capacity, and extent of application have evolved. Using Finland as a case study, this research assesses the use of automated decision-making systems within the public sector. Constitutional and administrative legal principles serve as guidelines and constraints for the administrative activity and decision-making. This study examines the lawfulness of the deployment of ADM systems in the field of taxation by looking its compatibility with long-standing legal principles. Focus if given to the principles of the rule of law, due process, good administration, access to information, official accountability, confidentiality, and privacy. Numerous public concerns have been raised regarding the use of ADM systems in the public sector. Scholars, academics and journalists have justifiably pointed out the risks and limitations of ADM systems. Despite the legal challenges posed by automation, this research suggests that ADM systems used to pursue administrative objectives can fit with long-standing legal principles with appropriate regulation, design and human capacity.
Frustrated rights at the end of childhood : A study of the nexus between prolonged procedures and effective access to family reunification for unaccompanied minors in Finland

Vartio, Elias (2019)

What happens to the rights of a child, that are dependent on his or her status as an under-age person? Does the international protection based on the best interest of a child simply cease once the child turns 18? Or is the issue more complex? In this thesis I attempt to answer these questions based on EU legislation, domestic legislation, as well as rights protected in the ECHR and CRC. The purpose of the study is 1) to explore the scope of the material protection of family life for minors approaching or passing the transition to the age of legal adulthood, and 2) to determine to what extent there exist effective procedural guarantees for making these rights effective and real. On a theoretical level, this study will focus on the nexus between procedural rules, institutional solutions and the realization of material rights in the context of family reunifications between children and parents. While the actual theme is frustration of rights and analysis of technical mechanisms of exclusion, the issues will be grounded in practical challenges and selected policy choices by the Finnish law makers and migration authorities. While the right to family reunification can be restricted both materially and technically, I will focus in this thesis focus more on the purely “technical” procedural rules. The specific rules I refer to are the migration system’s requirements on how the application for a residential permit based on family ties should be initiated. Especially the procedural rules relating to time and space and the impact of these rules on to access to rights. In the thesis I first explore and question to what extent the protection of family life is a well-established norm in public international law. The reason for the questioning is the highly restrained right to family reunification and the surprisingly limited impact of the best interest of the child enshrined in the CRC. In the fourth chapter I analyse the relationship between the family reunifications directive, the qualification directive, as well as the implications of migration being a shared competence. Currently the ECJ has only made an intervention for the benefit of a stronger and more foreseeable access to family reunification for refugees and those who have been granted asylum proper. However, I also conclude that there would be certain grounds for the ECJ to justify an intervention using the implied powers doctrine in order to extend the improved protection of refugees also for those receiving subsidiary protection. In chapter five I review the current Finnish legal set-up as well as recent developments. Here I find that Finland does not appear to actively disseminate information on the enhanced access to refugees and has not yet extended the enhanced protection to those that are benefiting from only subsidiary protection. Likewise, I demonstrate that there are numerous obstacles prolonging or hindering the procedures, likely leading to a loss of rights. In chapter six I analyse the Finnish institutional framework and practises from a non-discrimination perspective. One of the findings is that the institutional set-up of the consular services network seems to be biased against citizens from war-torn regions. Also, based on statistical analysis, there is a clear pattern suggesting a tendency to grant only subsidiary protection as opposed to asylum proper for unaccompanied minors. This was true when comparing both general decisions as well as decisions for minors arriving with their families. Somewhat ironically, one could thus argue that the system has a built-in bias towards the vulnerable persons it ought to protect, effectively denying or frustrating their right to family life. While a relatively fair balancing has been made in the former case related to access to embassies, there appears to be very few proper and sufficient justifications to deny minors arbitrary access to family reunification due to prolonged procedures. In the conclusion I find that while he recent decisions by the ECJ are welcome steps towards more effective access to family reunifications, many flaws in the system still remain from an access to rights- and non-discrimination perspective. Lastly, I propose that the protection against discrimination in international law, if taken seriously, can be used for the benefit of dynamically levelling rights to acceptable standards, even when the rights have originally been reserved only for a limited group.
Funktionen och tolkningen av material adverse change-klausuler i företagsförvärvsavtal

Ekqvist, Kim (2013)

Denna avhandling utgör en granskning av funktionen och tolkningen av material adverse change-klausuler (hädanefter ”MAC-klausuler”) i företagsförvärvsavtal, på vilka finländsk lag tillämpas. Den tidperiod som kan uppstå mellan företagsförvärvsavtalets undertecknande och företagsförvärvets verkställande kan anses medföra en mängd olika riskscenarion för köpare som ämnar ingå företagsförvärv, i synnerhet med tanke på den stundande osäkerheten i världsekonomin. Analysen tar i första hand sikte på MAC-klausuler i egenskap av conditions precedent. Med hjälp av dylika MAC-klausuler i företagsförvärvsavtal kommer avtalsparterna överens om att köparens skyldighet att verkställa företagsförvärvet villkoras, med avseende på eventuella väsentliga negativa förändringar i köpobjektet under tiden mellan företagsförvärvsavtalets undertecknande (signing) och företagsförvärvets verkställande (closing). I forskningen kommer innebörden av MAC-klausuler, såsom de vanligtvis är formulerade, och deras olika beståndsdelar och begreppsval att granskas. Som en del av funktionsanalysen undersöks riskallokeringen mellan köpare och säljare i ljuset av MAC-klausuler samt hur MAC-klausuler kan anses fungera som en omförhandlingsmekanism för köpare. Som stöd för denna analys används en rättsekonomisk synvinkel. I brist på finländsk offentlig rättspraxis om MAC-klausuler i företagsförvärvsavtal kommer en närmare granskning av den amerikanska tolkningsmodellen att utföras. Här kommer fokus framförallt att ligga på tolkningen av begreppet material (väsentlig), som förorsakat de största tolkningssvårigheterna i den amerikanska rättspraxisen. I syfte att klarlägga den finländska tolkningen av MAC-klausuler anlyseras ifrågavarande klausuler utifrån finländsk tolkningslära. I samband med detta undersöks även villkoren för att en finländsk domstol skall kunna utnyttja den amerikanska tolkningsmodellen av MAC-klausuler. Efter att ytterligare ha granskat möjligheterna att på basis av lärorna om ändrade förhållanden ingripa i avtalsbundenheten, ställs frågan om det kan anses motiverat för finländska domstolar att införa lika stränga krav gällande tillämpningen av MAC-klausuler som införts i den senare amerikanska rättspraxisen.
Fyller safe harbour-regeln i kommissionens återköpsförordning sin funktion?

Livman, Alexander (2014)

I samband med en börsintroduktion kan emissionsinstitutet utföra stabiliseringsåtgärderna. Stabilisering, för det mesta sker i samband med en övertilldelningsoption, innebär köpande av aktier på eftermarknaden. Prisstabilisering är i princip marknadsmanipulation, men lagstiftaren tillåter verksamheten under vissa begränsningar. Detta har lagstiftningsmässigt skett genom en safe harbour regel i värdepapperslagstiftningen, närmare bestämt på ett undantag i reglerna om marknadsmanipulation. Emissionsinstitutet gör ofta stora vinster på arrangemanget, vilket bemötts med kritik från marknaden. Det övergripande syftet med denna framställning att kartlägga safe harbour-regeln i kommissionens återköpsförordning samt dess ratio legis i en ekonomisk kontext. För att kunna svara på denna fråga undersöker avhandlingen vem som i slutändan drar nytta av arrangemanget och om det faktiskt skyddar svagare parter på marknaden. Först utreds den gällande lagstiftningen på området, motiv för att reglera marknadsmissbruk samt slutligen lagstiftarnas syfte att tillåta marknadsmanipulation vid börsintroduktioner, det vill säga stabiliseringsåtgärder och övertilldelningsoptioner. Sedan granskas den finansiella litteraturen och forskningen på området och sedan utförs egna liknande statistisk-empiriska rättsvetenskapliga undersökningar på den finska marknaden. För det första dras slutsatsen att stabilisering på eftermarknaden sannolikt troligtvis faller under den senare formen av manipulation. Som jag ovan konstaterar kräver denna form av kursmanipulation otillbörligt utnyttjande av kurskontroll genom att låsa fast aktiepriset på en onormal nivå. Eftersom stabiliseringsaktioner, genom att köpa aktier på eftermarknaden, intervenerar i de fria prissättningsmekanismerna på marknaden och på det sättet håller aktiepriset på en okonstlad nivå, bör tolkningen vara att det i princip är marknadskraftsbaserad kursmanipulation. För det andra kan konkluderas att motiven och syftena bakom safe harbour-regeln inte är helt klara. I värdepapperslagstiftningen anges lakoniskt att undantaget stiftats av ekonomiska skäl. Vad dessa ekonomiska skäl är att upprätthålla en ordnad marknad för värdepappren som listas på börsen. En ordnad marknad bidrar till ökat förtroende för marknadsparterna, av vilka lagstiftarna speciellt nämner emittenten och investerarna. Ett ökat förtroende kommer enligt regleraran att underlätta företag att lista sig på börsen. Investerare kommer också att känna sig mer säkra och trygga, eftersom de kan försäkra sig om att, åtminstone under en begränsad tid, en ordnad marknad kommer att bibehållas. Den empiriska delen av avhandlingen gör slutsatsen att stabilisering utförts i FInland på ett förväntat sätt, det vill säga enligt teorin. Vidare visar den empiriska undersökningen att stabiliseringseffekten endast verkar vara temporär, och avtar med tiden. Den är alltså inte effektiv. Det sista empiriska testet visar att övertilldelningsoptioner inte medfört att emissionsinstitutet skulle underprissätta aktien i mindre grad, det vill säga att aktens volatilitet skulle miska på eftermarnaden. Att således stabiliseringsundantaget i marknadsmanipulationslagstiftningen skulle ha den av lagstiftarna önskade effekt på marknaden är i högsta grad oklart. Att övertilldelningsoptioner medför en stor fördel för emissionsinstitutet är relativt klart, vilket sker delvis genom möjlighet till högre vinster och skyddat rykte. Emittenten drar också troligtvis nytta av arrangemanget genom mindre gross spreads. Lagstiftningens syfte är dock att skydda svagare parter på värdepappermarknaden, vilket även utryckts som syfte i kommissionens återköpsförordning. Dessa svagare parter är icke-professionella investerare. Av denna avhandling kan man inte rakt dra slutsatsen att lagstiftarna lyckats eller misslyckats med att uppnå syftet med safe harbour-regeln.

Now showing items 664-683 of 3542

Browsing by Title

Yhteystiedot

HELSINGIN YLIOPISTO