Browsing by Title

What happens to the rights of a child, that are dependent on his or her status as an under-age person? Does the international protection based on the best interest of a child simply cease once the child turns 18? Or is the issue more complex? In this thesis I attempt to answer these questions based on EU legislation, domestic legislation, as well as rights protected in the ECHR and CRC. The purpose of the study is 1) to explore the scope of the material protection of family life for minors approaching or passing the transition to the age of legal adulthood, and 2) to determine to what extent there exist effective procedural guarantees for making these rights effective and real. On a theoretical level, this study will focus on the nexus between procedural rules, institutional solutions and the realization of material rights in the context of family reunifications between children and parents. While the actual theme is frustration of rights and analysis of technical mechanisms of exclusion, the issues will be grounded in practical challenges and selected policy choices by the Finnish law makers and migration authorities. While the right to family reunification can be restricted both materially and technically, I will focus in this thesis focus more on the purely “technical” procedural rules. The specific rules I refer to are the migration system’s requirements on how the application for a residential permit based on family ties should be initiated. Especially the procedural rules relating to time and space and the impact of these rules on to access to rights. In the thesis I first explore and question to what extent the protection of family life is a well-established norm in public international law. The reason for the questioning is the highly restrained right to family reunification and the surprisingly limited impact of the best interest of the child enshrined in the CRC. In the fourth chapter I analyse the relationship between the family reunifications directive, the qualification directive, as well as the implications of migration being a shared competence. Currently the ECJ has only made an intervention for the benefit of a stronger and more foreseeable access to family reunification for refugees and those who have been granted asylum proper. However, I also conclude that there would be certain grounds for the ECJ to justify an intervention using the implied powers doctrine in order to extend the improved protection of refugees also for those receiving subsidiary protection. In chapter five I review the current Finnish legal set-up as well as recent developments. Here I find that Finland does not appear to actively disseminate information on the enhanced access to refugees and has not yet extended the enhanced protection to those that are benefiting from only subsidiary protection. Likewise, I demonstrate that there are numerous obstacles prolonging or hindering the procedures, likely leading to a loss of rights. In chapter six I analyse the Finnish institutional framework and practises from a non-discrimination perspective. One of the findings is that the institutional set-up of the consular services network seems to be biased against citizens from war-torn regions. Also, based on statistical analysis, there is a clear pattern suggesting a tendency to grant only subsidiary protection as opposed to asylum proper for unaccompanied minors. This was true when comparing both general decisions as well as decisions for minors arriving with their families. Somewhat ironically, one could thus argue that the system has a built-in bias towards the vulnerable persons it ought to protect, effectively denying or frustrating their right to family life. While a relatively fair balancing has been made in the former case related to access to embassies, there appears to be very few proper and sufficient justifications to deny minors arbitrary access to family reunification due to prolonged procedures. In the conclusion I find that while he recent decisions by the ECJ are welcome steps towards more effective access to family reunifications, many flaws in the system still remain from an access to rights- and non-discrimination perspective. Lastly, I propose that the protection against discrimination in international law, if taken seriously, can be used for the benefit of dynamically levelling rights to acceptable standards, even when the rights have originally been reserved only for a limited group.

I samband med en börsintroduktion kan emissionsinstitutet utföra stabiliseringsåtgärderna. Stabilisering, för det mesta sker i samband med en övertilldelningsoption, innebär köpande av aktier på eftermarknaden. Prisstabilisering är i princip marknadsmanipulation, men lagstiftaren tillåter verksamheten under vissa begränsningar. Detta har lagstiftningsmässigt skett genom en safe harbour regel i värdepapperslagstiftningen, närmare bestämt på ett undantag i reglerna om marknadsmanipulation. Emissionsinstitutet gör ofta stora vinster på arrangemanget, vilket bemötts med kritik från marknaden. Det övergripande syftet med denna framställning att kartlägga safe harbour-regeln i kommissionens återköpsförordning samt dess ratio legis i en ekonomisk kontext. För att kunna svara på denna fråga undersöker avhandlingen vem som i slutändan drar nytta av arrangemanget och om det faktiskt skyddar svagare parter på marknaden. Först utreds den gällande lagstiftningen på området, motiv för att reglera marknadsmissbruk samt slutligen lagstiftarnas syfte att tillåta marknadsmanipulation vid börsintroduktioner, det vill säga stabiliseringsåtgärder och övertilldelningsoptioner. Sedan granskas den finansiella litteraturen och forskningen på området och sedan utförs egna liknande statistisk-empiriska rättsvetenskapliga undersökningar på den finska marknaden. För det första dras slutsatsen att stabilisering på eftermarknaden sannolikt troligtvis faller under den senare formen av manipulation. Som jag ovan konstaterar kräver denna form av kursmanipulation otillbörligt utnyttjande av kurskontroll genom att låsa fast aktiepriset på en onormal nivå. Eftersom stabiliseringsaktioner, genom att köpa aktier på eftermarknaden, intervenerar i de fria prissättningsmekanismerna på marknaden och på det sättet håller aktiepriset på en okonstlad nivå, bör tolkningen vara att det i princip är marknadskraftsbaserad kursmanipulation. För det andra kan konkluderas att motiven och syftena bakom safe harbour-regeln inte är helt klara. I värdepapperslagstiftningen anges lakoniskt att undantaget stiftats av ekonomiska skäl. Vad dessa ekonomiska skäl är att upprätthålla en ordnad marknad för värdepappren som listas på börsen. En ordnad marknad bidrar till ökat förtroende för marknadsparterna, av vilka lagstiftarna speciellt nämner emittenten och investerarna. Ett ökat förtroende kommer enligt regleraran att underlätta företag att lista sig på börsen. Investerare kommer också att känna sig mer säkra och trygga, eftersom de kan försäkra sig om att, åtminstone under en begränsad tid, en ordnad marknad kommer att bibehållas. Den empiriska delen av avhandlingen gör slutsatsen att stabilisering utförts i FInland på ett förväntat sätt, det vill säga enligt teorin. Vidare visar den empiriska undersökningen att stabiliseringseffekten endast verkar vara temporär, och avtar med tiden. Den är alltså inte effektiv. Det sista empiriska testet visar att övertilldelningsoptioner inte medfört att emissionsinstitutet skulle underprissätta aktien i mindre grad, det vill säga att aktens volatilitet skulle miska på eftermarnaden. Att således stabiliseringsundantaget i marknadsmanipulationslagstiftningen skulle ha den av lagstiftarna önskade effekt på marknaden är i högsta grad oklart. Att övertilldelningsoptioner medför en stor fördel för emissionsinstitutet är relativt klart, vilket sker delvis genom möjlighet till högre vinster och skyddat rykte. Emittenten drar också troligtvis nytta av arrangemanget genom mindre gross spreads. Lagstiftningens syfte är dock att skydda svagare parter på värdepappermarknaden, vilket även utryckts som syfte i kommissionens återköpsförordning. Dessa svagare parter är icke-professionella investerare. Av denna avhandling kan man inte rakt dra slutsatsen att lagstiftarna lyckats eller misslyckats med att uppnå syftet med safe harbour-regeln.

Skyddet mot självinkriminering innebär att en brottsmisstänkt inte ska vara skyldig att främja utredningen av sin egen skuld. Skyddet mot självinkriminering har traditionellt ansetts endast ingå i en straffprocess. Europeiska människorättsdomstolen (EMD) har under de senaste årtiondena utvidgat skyddets omfattning till att gälla parallella förfaranden utanför en straffprocess då vissa förutsättningar uppfylls. Skyddet mot självinkriminering ingår i rätten till en rättvis rättegång i enlighet med Europeiska människorättskonventionens (Artikel 6 stycke 1) och grundlagens bestämmelse om rättsskydd (21 §). Rättsläget ändrades i Finland till följd av en fällande dom mot Finland. Till följd av avgörandet Marttinen mot Finland (dom 21.4.2009) anses skyddet även utsträcka sig till förfaranden ytterom en straffprocess. Enligt konkurslagens 4 kapitels 5a § är en gäldenär inte skyldig att lämna boförvaltaren uppgifter enligt konkurslagens § 5 om gäldenären är misstänkt vid en förundersökning eller står åtalad för ett brott. Skyddet mot självinkriminering gäller uppgifter om de omständigheter som misstanken eller åtalet grundar sig på. Skyddet baserar sig på en rätt att tiga. Skyddet mot självinkriminering begränsar gäldenärens skyldighet att medverka och ge information, vilket försämrar borgenärernas rätt till egendomsskydd och verkställigheten av ett konkursförfarande. Det är frågan om en situation där grundrättigheter står i konflikt med varandra. Pro gradu –avhandlingen behandlar gäldenärens skydd mot självinkriminering vid ett konkursförfarande. Syftet är att utreda innehållet i konkurslagens bestämmelse om skydd mot självinkriminering och om den är i linje med EMD:s rättspraxis. Det görs genom att tolka centrala avgöranden av EMD och avgöranden av högsta domstolen och hovrätterna. I avhandlingen lyfts fram problematiken kring bestämmelsen som intagits i konkurslagen med tyngd på kravet av samtidighet av en anhängig straffprocess. I avhandlingen behandlas även kraven som ställts på gäldenären gällande gäldenärens medvetenhet om vilka uppgifter som kan ha relevans och samband mellan de parallella förfarandena. Det behandlas även rättegångsbalkens bestämmelse om förbud mot att utnyttja bevis (17 kap. 25 § 2 mom.) och hur det möjliggör skyddet mot självinkriminering i ett konkursförfarande. Slutsatserna i avhandlingen är att skyddet mot självinkriminering i ett konkursförfarande är snävare än vad som kan tolkas från rättspraxis. Kravet på samtidighet i konkurslagens bestämmelse är inte i enlighet med EMD:s linje. I avhandlingen framkommer även att bestämmelsen om förbud att utnyttja bevis inte löser problemen i den rådande konkurslagstiftningen. I arbetet identifieras problem kring bestämmelsen gällande kraven som ställts på gäldenären. Det lyfts fram att gäldenären inte har en rätt att ge osann information enligt konkurslagen trots att det traditionellt hör till självinkrimineringsskyddet. Boförvaltarens skyldighet att göra en brottsanmälan behandlas och hur det kan orsaka en konflikt med skyddet mot självinkriminering.

The usage of different types of wearable mHealth solutions for consumers has exploded especially since the start of the COVID-19 pandemic. A big question regarding these devices is the quality and accuracy of the data produced by them. When the consumer can use these devices to measure their heartbeat, blood sugar levels, sleep quality, blood oxygen levels etc. the quality and accuracy of this data is getting more important by the day. Not only for the consumer but also for the development of Artificial Intelligence the quality of data is of utmost importance. The importance of the data produced by these devices which the consumers wear voluntarily for long periods of time for the development of Artificial Intelligence in the medical sector cannot be overstated. Many of these mHealth devices also use Artificial Intelligence in one way or another already. In this Thesis the research question is how EU regulation affects the obligations of the producers of mHealth devices in regards the data quality of these devices. The starting point for the research is the define Artificial Intelligence in general and data quality by the EU standards. The method for this research is a legal dogmatic approach to present and future EU regulation surrounding this topic with the viewpoint of ensuring high quality data for Artificial Intelligence development. In the scope of this research there are the Medical Device Regulations for current regulation and the regulations based on the EU Data Strategy, Data Governance Act, the proposal for the Data Act and finally the proposal for the Artificial Intelligence Act. I note that there are many other important aspects to this topic that do not fit into the scope of this Thesis, namely access to data, movement of data, data protection, unfair commercial activities and “soft law” -type of regulation especially standards. The result of the research is that the situation is unclear in the light of the regulations inside the scope of this Thesis. For medical devices, the many obligations for medical devices do ensure that the devices need work as intended and as such ensure the data quality too. Many of the mHealth solutions, however, do not fit into the scope of either of the Medical Device Regulations, because their intended purpose is not ‘medical’. As these devices produce more and more intricate health data, the question left to be answered is when does the intended purpose become medical. EU has tried to tackle this problem mainly by soft law -instruments with the latest being the ISO/TS 82304-2 standard in regards the quality of health and wellness apps released in 2021. For the upcoming regulations the duo of Data related Acts do not bring any light to the problem. They mainly focus on access to data and movement of data with the data quality parts focusing on interoperability of data. The proposal for Artificial Intelligence Act has obligations mainly for the AI systems classified as ‘high-risk’. The interesting part for this paper is how medical devices and security systems for them would be classified as high-risk. This however leads the research back to the Medical Device Regulations and the issue with devices whose intended purpose is not medical.

Generatiivinen tekoäly on tehostanut markkinointiyritysten mahdollisuuksia tuottaa innovatiivisia mainosmateriaaleja entistä tehokkaammin asiakasyrityksen toiveiden mukaisesti. Markkinointiyritysten on otettava toiminnassaan huomioon generatiivisen tekoälyyn ja sen tuottamiin teoksiin liittyvät omistus- ja tekijänoikeuskysymykset, sekä niistä johtuvat oikeudelliset riskit. Tutkielman tavoitteena oli selvittää, mitä tekijänoikeuksiin ja sopimuksiin liittyviä riskejä markkinointiyrityksen tulisi ottaa huomioon, ja miten näitä riskejä voisi hallita sopimusten avulla. Generatiivisen tekoälyn kouluttamisessa on voitu käyttää syötedatana teoksia, joiden käyttöön tekoälyn kehittäjällä ei ole oikeutta. Tällöin myös tekoälyn tuotos eli tuotantodata, jonka markkinointiyritys myy eteenpäin, voi loukata kolmannen osapuolen tekijänoikeuksia ja täyttää esimerkiksi tekijänoikeuslain mukaisen tekijänoikeusrikkomuksen tunnusmerkistön. Tekijänoikeusloukkauksen lisäksi markkinointiyrityksen on otettava toiminnassaan huomioon sopimusvelvoitteet, jotka johtuvat joko osto- tai myyntisopimuksista. Vallitsevan oikeustilan mukaan tekoälyllä luotuun teokseen ei ole mahdollista saada tekijänoikeutta, eikä markkinointitoimisto voi näin ollen luvata näitä oikeuksia asiakasyritykselleenkään. Markkinointiyritys voi siis suoran tekijänoikeusloukkauksen lisäksi syyllistyä sopimusrikkomukseen, josta voi aiheutua sekä taloudellisia menetyksiä että mainehaittoja. Markkinointiyrityksen näkökulmasta generatiivisen tekoälyn käytöstä voi aiheutua riskejä eri osista sopimusketjua, ja nämä riskit voivat koskea sekä syöte- että tuotantodataa. Tekoälyn palveluntarjoaja voi pyrkiä rajaamaan vastuutaan tuotetusta palvelusta ostosopimuksella. Ostosopimuksessa voi olla esimerkiksi kerrottu, millaisella syötedatalla tekoälyä on koulutettu, sekä miten palveluntarjoaja rajaa vastuutaan tuotantodatasta. Markkinointiyrityksen kannalta suurimmat riskit seuraavat ostosopimuksista, joilla palveluntarjoaja rajaa vastuutaan mahdollisista rikkomuksista eikä lupaa suojaa tekijänoikeuskanteita vastaan sekä myyntisopimuksista, joilla markkinointiyritys kantaa itse suuren osan tuotokseen ja sen käyttöön liittyvistä riskeistä myydessään tuotoksia asiakkailleen. Esitettyjä tekijänoikeusloukkaukseen ja sopimusrikkomuksiin liittyviä riskejä voidaan kuitenkin hallita erilaisilla sopimusteknisillä keinoilla, jotka voidaan jakaa neljään kategoriaan: riskien tunnistamiseen ja riskinkantokyvyn arviointiin, palveluntarjoajan valintaan, sopimusten hallintaan ja taloudelliseen hallintaan. Yrityksen kannalta tärkeimmät riskienhallinnan keinot ovat oikean palveluntarjoajan valinta sen perusteella, miten ostosopimus suojaa markkinointiyritystä ja oikein laaditut myyntisopimukset, jotka siirtävät tekijänoikeusproblematiikkaa koskevat riskit asiakkaalle tai rajaavat yrityksen kantamaa vastuuta laadullisesti ja määrällisesti.

Avhandlingens syfte är att på basen av den rättsdogmatiska metoden undersöka möjligheten att ålägga ansvar för avtalsförpliktelser på tredje man genom att tillämpa ansvarsgenombrott i avtalsförhållanden. Ett av de mest centrala elementen som kännetecknar aktiebolag som bolagsform är aktieägarens begränsade ansvar. Utgångspunkten är att aktieägare endast ansvarar för aktiebolagets förpliktelser med det kapital de insatt i bolaget. Genom ansvarsgenombrott, som är en undantagsregel till ansvarsfriheten, åsidosätts aktiebolagets skilda rättssubjektivitet och aktieägaren åläggs ansvar för aktiebolagets förpliktelser. I denna avhandling granskas fe-nomenet ansvarsgenombrott utgående från doktrin och rättspraxis. Ansvarsgenombrott är ett oenhetligt rättsfenomen. Rättslärda har varit oeniga om dess tillämpbarhet och förut-sättningar. I relativt nya avgöranden har dock de högsta rättsinstanserna i både Finland och Sverige uttryckligen hänvisat till olagstadgat ansvarsgenombrott i sina domskäl och grundat sina domar på fenomenet. Domstolarna har dock i dessa fall även konstaterat att ansvarsgenombrott huvudsakligen är tillämpbart endast i fall som berör utomobligatoriska förhållanden, t.ex. när aktiebolagsformen har använts för att kringgå lagstadgade ersättningar, eller fall av utomobligatoriskt skadestånd där dotterbolag, som formellt ansvarar för skadan, har utrustats med otillräckligt kapital för den verksamhet som utövas. Möjligheten till att tillämpa ansvarsgenombrott i avtalsförhållanden har dock inte uteslutits helt och hållet. Flera nordiska rättslärda anser att det i vissa äldre prejudikatfall, speciellt i svensk rättspraxis, har tillämpats ansvarsge-nombrott för avtalsförpliktelsers del. Andra däremot är av avvikande åsikt och anser att tredje man i ifrågava-rande fallen har ålagts ansvar genom att tillämpa andra, mer etablerade civilrättsliga rättssatser. Dessa rättsfall analyseras utgående från de rekvisit för ansvarsgenombrott som Finlands Högsta domstol formade i fallet KKO 2015:17 för att konstatera om och utgående från analysen görs vissa alternativa tolkningsförslag.

Namn på produkter med en särskild anknytning till geografisk plats kan idag skyddas i EU genom systemet för registrering av geografiska ursprungsbeteckningar. Skydd kan beviljas för produkter som härstammar från ett visst geografiskt område och som till följd av detta fått en särskild kvalitet eller ett särskilt rykte. I nuläget omfattar EU:s system för skydd av geografiska ursprungsbeteckningar livsmedel, jordbruksprodukter, vin och spritdrycker. För andra produktklasser finns inget motsvarande skydd. Detta har lett till en diskussion i EU om att utvidga det rådande systemet till att omfatta även andra produkter än jordbruksprodukter, vilket kunde möjliggöra skydd för exempelvis traditionella hantverk. En utvidgning av det nuvarande skyddssystemet till att omfatta andra produkter än jordbruksprodukter har ansetts vara en lösning på det idag fragmenterade rättsläget, där dessa produkter skyddas genom nationella kvalitetsordningar, olika varumärkesrättsliga lösningar eller annan produktspecifik reglering. Samtidigt kan en utvidgning av systemet för geografiska ursprungsbeteckningar också medföra potentiella negativa effekter. Avhandlingens syfte är därför att utreda vilka alternativa rättsliga instrument som i nuläget kan skydda geografiskt anknutna produkter som faller utanför EU:s system för geografiska ursprungsbeteckningar. I avhandlingen utreds möjligheten till skydd genom EU:s reglering om otillbörliga förfaranden i affärsverksamhet samt unionens varumärkeslagstiftning, eftersom dessa delar många funktioner med skyddet av geografiska ursprungsbeteckningar. Den redan befintliga lagstiftningen verkar kunna ge ett grundläggande skydd för geografiskt anknutna produkter. Skyddets omfattning är ändå inte jämförbart med skyddet av geografiska ursprungsbeteckningar, som i vissa situationer åtnjuter ett mer omfattande skydd än varumärken, även om dessa skyddsformer på många punkter är jämförbara. Regleringen av geografiska ursprungsbeteckningar bygger på en mångfald av bakomliggande intressen, så som konsumentskydd, reglering av konkurrens samt jordbruksrelaterade frågor. Av dessa orsaker anses ofta reglering av otillbörliga affärsmetoder eller varumärkesrätten medföra ett otillräckligt skydd för geografiskt anknutna produkter. Det finns emellertid skäl att behålla en restriktiv inställning till en utvidgning av skyddet av geografiska ursprungsbeteckningar i EU. Därmed bör även alternativa instrument för att skydda icke-jordbruksprodukter beaktas i utredningen av ett möjligt framtida skyddssystem för andra produkter än jordbruksprodukter.

Elinsiirto on useimmissa tapauksissa tehokkain ja paras hoitokeino vakavimpiin munuaiskeuhko-, sydän- ja keuhkosairauksiin.Viimeisen viidenkymmenen vuoden aikana elinsiirto hoitomuotona on saavuttanut vakiintuneen aseman henkeäuhkaavassa elimen vajaatoiminnassa. Sopivista elinsiirrännäisistä on kuitenkin jatkuva pula ja transplantaatioiden yleistyessä pula elimistä on entisestään korostunut. Elinsiitoja tarvitsevien potilaiden ja sopivien siirrännäisten välillä vallitsee epäsuhta ja näin ollen kysynnän ja tarjonnan välillä on kuilu. Tämä kuilu on johtanut laittoman elinkaupan syntymiseen. Ihmisen elimistä on muodostunut kauppatavara ja juuri kaupallisuuden aspekti tuo elinsiirtoihin ihmisoikeudellisen ongelman. Elinkauppa on nimenomaisesti syntynyt elimistä olevan pulan vuoksi. Elinkauppa on kansainvälinen ongelma ja sitä tapahtuu lähtökohtaisesti eniten köyhissä kehitysmaissa; köyhät ihmiset ovat valmiita myymään munuaisiaan varakkaille länsimaalaisille taloudellisen hyödyn toivossa. Elinkauppa on luonut voitokkaat markkinat kansainvälisellä tasolla. Elinkaupan ollessa kansainvälinen ongelma tutkielmani keskiössä ovatkin kansainväliset elinkaupan kieltämiseen liittyvät sopimukset ja julistukset sekä globaalit pyrkimykset rajoittaa ja vähentää elinkauppaa. Tutkimuksessani esitellään aiheen kannalta keskeisimmät kansainväliset julistukset, sopimukset ja kansalliset säädökset sekä pohditaan, miten ne vaikuttavat käytännön tasolla elinkaupan torjumiseen ja voitaisiinko kyseisiä instrumentteja jotenkin tehostaa.Kansainvälisestä aiheesta huolimatta tuon esiin myös, miten Suomen lainsäädäntö vastaa kansainvälisten sopimusten asettamia vaatimuksia ja mitä asioita tulisi kehittää ja tehostaa kansallisella tasolla, jotta elinluovutuksiin liittyvät epäkohdat saadaan jatkossakin pidettyä kurissa. Ensimmäisessä luvussa eli johdannossa käyn läpi elinkaupan kehityskaarta ja elinluovutuksiin liittyviä taustatietoja, jotta elinkauppaan liittyvän taloudellisen hyödyn tavoittelun ongelmallisuus olisi helpommin hahmotettavissa. Tämän lisäksi tuon esille miksi ja missä elinkauppaa tällä hetkellä käydään. Luvussa kaksi käsittelen Suomen lainsäädännön asettamia vaatimuksia elinluovutuksiin liittyen. Tarkoituksena on tuoda esille kattavasti niin perustuslain kuin kudoslain mukaiset säännökset, jotka ovat oleellisia elinluovutuksen ja taloudellisen hyödyn tavoittelun kiellon kannalta. Kattavimmin käsittelen kudoslain säännöksiä koskien elinluovuttajan suostumusta, henkilöllisiä edellytyksiä luovuttajana toimimiselle sekä taloudellisen hyödyn kieltoa. Esittelen myös lakialoitteen kudoslain 4 §:n muuttamisesta ja elinluovutusta ja elinsiirtoja koskevan kansallisen toimintasuunnitelman. Luvussa kolme ja neljä tuodaan esille keskeisimmät kansainväliset säännökset, sopimukset ja julistukset joilla on merkitystä elinkaupan rajoittamisessa ja kieltämisessä. Pyrin luvuissa avaamaan tarkemmin näiden asiakirjojen sisältöjä ja arvioimaan, mitä vaikutuksia näillä säännöksillä on konkreettisella tasolla. Tutkielmassa tuodaan esille myös tarkemmin niiden maiden elinsiirtojärjestelmiä, jotka poikkeavat olennaisesti valtavirrasta. Lopuksi esitän tutkielmani loppupäätelmät sekä pohdin mahdollisia jatkotutkimustarpeita ja elinkaupan kiellon tulevaisuuden näkymiä.

The fashion industry is responsible for 8-10% of the world’s greenhouse gas emissions – if it continues to grow at the projected rate, by 2050 it will consume more than ¼ of the world’s carbon budget. In 2018, the United Nations Climate Change brought together 43 fashion industry representatives to develop a common approach to the industry’s combat against climate change. The Fashion Industry Charter for Climate Action aims to address the industry’s issues on a global level by establishing targets to e.g. reduce the industry’s greenhouse gas emissions and to encourage the transformation towards the use of renewable energy sources throughout the value chain. The Charter, however, is not legally binding in any way – this raises questions regarding its credibility and its role as an instrument of regulation. The Charter is an example of voluntary industry-wide self-regulation; participation is voluntary, the targets were set by the original 43 signatories themselves and there are no methods for enforcement or holding actors accountable in case of non-compliance. These issues have been somewhat addressed in the Charter by e.g. tying it to other reputable initiatives and legislation, such as the Paris Agreement. The lack of accountability and enforcement methods have been partly compensated by e.g. requiring public reporting of certain greenhouse gas emissions. In the absence of traditional enforcement methods (e.g. sanctions), the Charter relies heavily on informal methods, such as reputational pressure. While the Charter is undoubtedly a positive step towards a more sustainable fashion industry, its methods of enforcement and ensuring compliance leave room for improvement. A few studies have also been conducted in relation to the Charter’s targets, and it has been suggested that it may not be enough to address the climate impacts of the fashion industry adequately. The Charter is a promising start towards a more sustainable future but in order to tackle climate change, the fashion industry needs binding targets backed up by formal enforcement methods (e.g. commercially significant sanctioning).

Työni tutkii Googlen hakukonelistauksesta poistamisen oikeudellista pohjaa yksittäisen yrityksen näkökulmasta Suomen oikeudenkäytön piirissä. Näkökulma on kilpailuoikeudellinen siten, että tutkimukseni rajautuu kilpailuoikeudellisen määräävän markkina-aseman tutkimiseen ja sen selvittämiseen onko käsillä edellytykset kilpailulain velvollisuudelle toimittaa hyödyke tai palvelu. Tarkastelun kohteena on puhdas B2B-suhde Googlen ja sivustonomistajayrityksen välillä suomenkielisessä kontekstissa. SEUT 102 tulee sovellettavaksi tietyin edellytyksin kun määräävän markkina-aseman omaava toimija väärinkäyttää määräävää markkina-asemaansa. Euroopan unionin komissio on vuodesta 2010 pitäen tutkinut Google Inc.:in toimia ETA-alueella ja tullut johtopäätökseen, että Googlella mitä ilmeisemmin on määräävä markkina-asema. Helmikuussa 2014 Google on antanut komissiolle uudistetun ehdotuksensa, jonka nojalla komissio tutkii voiko siitä tehdä laillisesti sitovan sopimuksen ja siten lopettaa komission SEUT 102 -tutkimukset. Googlen toiminta tutkimassani tapauksessa pohjaa Googlen sisäisille ja suurelta osin julkistamattomille säännöille ja siksi on epäselvää miten tilannetta kilpailuoikeudellisesti tulisi tulkita. Toisaalta Google todistettavasti sulkee yrityssivuja pois hakukonetuloslistauksistaan (SERP), mutta toisaalta Googlella on painavia syitä tehdä niin. Lainsäädäntö tutkimuksen kattamalla alalla on puutteellista ja silti liiketoiminta on miljardiluokan toimiala. Kasvu toimialalla ei tule pysähtymään ja siksi lainsäätäjän tulisi korjata tilanne pikaisesti. Korjaustoimenpiteitä on paljon esitetty oikeuskirjallisuudessa. Osa niistä on tarkoitus toteuttaa Googlen ja komission sopimuksella mikäli se realisoituu, mutta paljon korjattavaa jää senkin jälkeen.